Några fler tankar om religiöst språk

av ANNA MARIA HODACS
Ligger det möjligen i sakens natur att den privatreligiöse knappast kan kommunicera sin religiösa erfarenhet om den verkligen bara är privat? Den saknar ju sammanhang. Språket lever och utvecklas i en gemenskap och bygger på gemensamma erfarenheter, en gemensam referensram. Man lär sig ju språket av andra. Modersmål kallas det första språket vi lär oss.

Kan det möjligen vara så att bristen på religionsundervisning i den allmänna skolan både öppnar vägen för privatreligion och för en sorts “religiös afasi”? Vissa synapser saknas så att säga.

För ganska länge sedan fick folkskolebarnen möjlighet att på olika sätt träna sig i ett religiöst språk. Här följer några exempel på sådant som en gång i tiden gav en allmän religiös språkträning.

800px-PersiennMan kan le åt utantilläxor ur den svenska psalmboken, men nog innehöll dessa verser tillgång till en religiös ordskatt som kunde brukas i många skiften i livet. Att dra upp rullgardinen och säga: ”Din klara sol går åter upp…” kan uttrycka en religiös erfarenhet en aldrig så mulen dag.

Baskunskap om en religiös tradition måste man på något sätt tillägna sig för att kunna röra sig med ett religiöst språk. Saknas den blir det ofta torftigt. En språklig källa som för tidigare svenska generationer, faktiskt ända fram till 1950-talet, ingick i utantillkunskapen var Luthers lilla katekes. Där ligger en skatt av grundläggande religiösa ord som kunde upptäckas och användas vid lägliga tillfällen. De fanns djupt i medvetandet och kunde bli betydelsebärande när religiösa erfarenheter anmälde sig. Att hålla sitt lilla barn i sin famn och kunna citera “Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser givit mig kropp, själ. ögon, öron, förnuft och alla sinnen…” ger ett specifikt språkligt uttryck för en stark religiös erfarenhet.

Bönerna som barn fick lära sig: “Gud som haver barnen kär…” kunde få en allt djupare existentiell mening långt fram i livet. Rosenkransens bön om förbön “nu och i vår dödsstund” är ett exempel på hur en i förväg formulerad bön uttrycker ett levande religiöst språk.

Men kanske är det främst Bibeln som kan lära ut hur man kommunicerar religiösa erfarenheter. Många skönlitterära författare använder Bibeln som undertext i sitt skapande. Där finns den långa beprövade traditionen av religiös erfarenhet. Det gäller ju i synnerhet den hebreiska Bibeln, inte minst de poetiska böckerna och främst Psaltaren. I den religiösa traditionen vävs de religiösa orden och erfarenheterna samman tiderna igenom och där finns de tillgängliga för var och en som vill lära sig. I en levande tradition utvecklas det religiösa språket och man kan tänka sig att det är en ständigt pågående utveckling för personen och gemenskapen.

Den gemensamma gudstjänsten är också ett lysande tillfälle att öva sig i att kommunicera på det religiösa språket.

Här har refererats till några kristna källorna till ett religiöst språk men principen borde vara liknande för flera andra religiösa traditioner.

Orden fanns där en gång tillgängliga. Nu finns de i ordlistan fattiga på mening utanför sitt sammanhang och därför närmast obrukbara för de så kallade privatreligiösa. Men man ska inte heller glömma att det religiösa språket ibland inte alls räcker till för den religiösa erfarenheten även om det anger inriktningen. Många religioner har en apofatisk tradition där bara tystnaden inför det outsägliga mysteriet återstår.

Anna Maria Hodacs 2016-02-02

Genom att klicka på rubrikerna nedan kan du också läsa:
Lotta Lundberg, ”Påvens ursäkt en världsnyhet – utom i Sverige”, Svenska Dagbladet, 2016-02-01

Fredrik Heiding, ”Bra fråga om religiös analfabetism”, Signums hemsida, 2016-02-01