av THOMAS IDERGARD
Det här är en anklagelse.
Mot de flesta ledande svenska politiker, för att de gör för lite för Mellanösterns mycket utsatta kristna minoritet, genom att inte ens vilja tala om det som just nu händer dem.
I Irak till exempel återstår i dag bara en liten spillra av den kristna befolkning och kultur som har funnits i landet i nära 2 000 år. Merparten av de kristna är fördrivna, en del är direkt förslavade och tusentals brutalt mördade av islamistisk terror, främst i IS skepnad. Den internationella organisationen Open Doors, har visat att förföljelsen av kristna globalt ökar och att huvudorsaker är radikal islamism, religiös nationalism och radikal ateism. 100 miljoner kristna världen över beräknas vara förföljda för sin tros skull.
Visst sägs det från politiskt håll då och då med emfas att IS måste besegras. Men mycket sällan får vi höra att IS bedriver en särskild hetsjakt på och utrensning av kristna, just bara för deras tro. Flera svenska partiledare höll före jul pretentiösa ”jultal” men inte ens den kristna högtidens antågande tycktes motivera omnämnanden av dem för vilka julen står för något mer än mat och shopping. Dessa tvingades fira julen i hemlighet med risk för sitt liv, på flykt från sina hem och utan nära och kära.
Ingenstans har vi sett bilder på hur statsråd eller andra ledande politiker besökt kristna söndagsgudstjänster för att visa solidaritet med förföljda kristna. Dessutom, om vi ser till motsvarigheter på vår egen hemmaplan: när kristna flyktingar hotas på asylboenden är det offren som flyttas runt, och när kristna gudstjänstlokaler utsätts för vandalisering uteblir både officiella Twitterfördömanden och politiskt ledda ”kärleksbombningar”.
Det finns till och med svenska, kristna samfund som har valt att tala om förföljelsen av ”religiösa minoriteter”, utan att nämna ordet kristna! Med undantag för några uttryckligt kristna medier och några ledarskribenter är det uttryckliga omnämnandet av kristna som särskilt utsatta i nyhetsinslagen väldigt sparsmakat. I ett svar på en fråga vid Folk och försvars konferens i januari kunde och ville utrikesminister Margot Wallström bara uttryckligt nämna yezidierna som en utsatt grupp.
Att IS, som vi vet, terroriserar många grupper och minoriteter, religiösa och andra, som saknar existensberättigande enligt organisationens totalitära ideologi, kan inte motivera tystnaden om den systematiska förföljelsen av kristna, som av terroristerna hanteras på ett särskilt sätt när de får sina bostäder märkta med en särskild symbol – en metod som vi känner igen från andra systematiska förföljelser i historien – och ”erbjudandet” att konvertera, betala en särskild skatt eller dö. Det hela kan bara, moraliskt och juridiskt, betraktas som ett mord på ett helt folk, det vill säga ett folkmord eftersom det har som mål att orsaka utrotningen av en kategori människor med en bestämd egenskap.
Tystnaden från svenskt politiskt ledarskap är därför lika talande som skamlig.
Det första våra politiska ledare borde göra är att öppet erkänna och fördöma det pågående folkmordet som en distinkt del i IS totala terror. Ett sådant erkännande skulle inte bara vara ord. I dylika sammanhang är det faktiskt ett första steg till handling.
I går antog Europaparlamentet en resolution om att IS bedriver ett folkmord på kristna. Ett konstaterat folkmord ger världssamfundet större möjlighet och moralisk skyldighet att ingripa, enligt FN:s konvention från 1948. Initiativtagare var svensken Lars Adaktusson (KD). Tillsammans med Bodil Valero (MP), som också undertecknade resolutionsförslaget från början, är han ett undantag i svensk politik. Övriga 18 svenska europaparlamentariker hade inte undertecknat och vänsterpartiets partigrupp röstade till och med nej till resolutionen. Beslutet sätter nu en större press dels på amerikanska kongressen som också diskuterar samma fråga, dels och slutligen på FN. Inom EU har det till exempel diskuterats upprättande av säkra zoner i närområdet för fördrivna kristna. Det skulle förstås vara komplicerat och kräva stora uppoffringar av oss, men i ett slag ge många ett andrum.
Förespråkare för sådana eller liknande insatser lyser dock med sin frånvaro i politik och debatt på hemmaplan. Kanske naturligt, när problembilden inte ens erkänns.
Sverige berömmer sig ofta, under olika regeringar, för att vara ett föredöme för solidaritet i världen. Politiker och opinionsbildare använder på allvar epitetet ”moralisk stormakt”. De talar gärna om hur andra länder borde blir mer ”moderna”, det vill säga lika bra som vi (läs: lika sekularistiska, individualistiska, materialistiska eller vad det nu är för ”ism” som råkar vara på modet). Medierna återger och hejar på. I frågor som till exempel flyktingar, EU-migranter och bistånd verkar det ibland som att bekymret snarare är hur bilden av Sveriges godhet ska vårdas, än vad vi faktiskt erbjuder och hur vi bäst kan hjälpa.
Och när det blev känt att påven Franciskus ska medverka en dag vid en internationell ekumenisk konferens som sedan flera år tillbaka har bestämts att äga rum i Lund i höst, handlade frågorna i flera svenska nyhetsinslag om det ändå inte är den svenska godheten som gör påven ”nyfiken” på vårt land – även om det nu är konferensen han ska besöka, oavsett var i världen arrangörerna hade valt att förlägga den.
Kan det vara så att den officiellt omhuldade och omtalade svenska solidariteten har ett stort inslag av nationalistisk narcissism (trots tal om motsatsen)? Och kan det förklara varför samma solidaritet ofta lyser med sin frånvaro när det gäller erkännande av och insatser mot förföljelsen av kristna i världen? Att ta de kristnas parti skulle kanske vara alltför långt borta från kraven på hur en självbild som är ”modern” bäst ska näras för att lysa riktigt starkt i spegeln. [Målning: Caravaggio, Narcissus. Berättelsen om Narcissus kommer från Ovidius, Metamorfoser.]
Thomas Idergard 2016-02-05