Bara det som lever

Bodil_Malmsten_2015av HELENA BODIN
Bodil Malmsten är död och det gör mig mycket ledsen.

Ingen kan skriva om hennes liv så som hon själv gjort i sina memoarer; ingen kan skriva hennes liv och vardag så som hon själv fortlöpande gjort i de många böckerna från Finistère. Hon har fått oss att tro att livet är möjligt inte bara att beskriva utan också att skriva – medan det pågår. Det är ju inte så, men vi vill gärna tro det, tro hennes ord och tro den beläsenhet hon delat med sig av. Livskrivandet är inte stelnad biografi, det är en livsform.

Och nu pågår inte detta liv längre. Det kommer att bli åtkomligt för avslutade berättelser på samma sätt som alla andra dödas liv, och det känns som ett övergrepp, något som inte får ske.

I Bodil Malmstens senaste bok, en diktsamling som nu måste kallas den sista, skrev hon i sorgen efter ett dödsbud. Allt är där hållet i du-form – såväl tillägnan, ”Den här är till dig”, som tilltalet: ”Du kan ha blivit död.” Diktsamlingens titel, Det här är hjärtat, visar sig vara just de ord som Gunnar Ekelöf sade precis innan han dog. Hustrun Ingrid satt då vid hans sida och antecknade förloppet under hans sista minuter i livet. Han ”knäpper upp pyjamasjackan, känner med ena handens fingrar utefter revbenen, pekar sedan med pennan mot hjärtat och säger ’det här är hjärtat’.” Det är sannerligen en död värdig en diktare.

Bodil Malmstens blinkning till sin föregångare i diktsamlingens titel kastar också skarpt, vardagligt ljus över det ödesdigra telefonsamtalet i Det här är hjärtat, där dödsbudet ges i telefon. Bland Ekelöfs sista ord, då han ett par veckor före sin död fått veta att ingen bot längre är möjlig, finns nämligen uttalandet: ”När det är fråga om liv och död kan man inte tala om det i telefon.” Men det är just vad Bodil Malmsten tvingas att göra: Telefonsamtalet med det svåra beskedet får både inleda och avsluta diktsamlingen.

Det bildas en loop från det inledande vardagströga ”Det ringer aldrig / Inte så här tidigt” till diktsamlingens sista ord ”Det ringde”. Som läsare blir vi fast i detta ögonblick, gastkramas av det. Själva saknaden efter den som dött tar sig i diktsamlingen också formen av ett telefonsamtal som inte längre är möjligt: ”Du kommer aldrig att svara / när jag ringer ditt namn”. Tomheten ekar när svaret från duet inte kan annat än utebli: ”Hej det är jag / Det var jag.”

Nu är det vår tur att sörja. Som väl är går det att göra med Bodil Malmstens egna ord, för är det någon som vet att orden då inte räcker till, så är det hon: ”Ord befriar inte / Bara det som lever är / oemotsägligt.”

Helena Bodin 2016-02-06

Bodil Malmsten, Det här är hjärtat. Dikt (Rönnells antikvariat och Bonniers, 2015)