Harper Lee och boken som skulle ha stannat i byrålådan

Go Set a Watchman

Det finns en etisk fråga som är värd att ställa sig när det gäller författare och deras verk: är det rimligt av ett förlag att ge ut material som författaren själv inte har velat dela med allmänheten? Är det rimligt att – när författaren är så pass ålderssvag, sjuk, eller helt enkelt död att hen inte längre kan slå vakt om sina rättigheter – ge ut ett manuskript som har förpassats till byrålådan av upphovsmakaren? Eller att gå ännu längre och skriva en uppföljare som egentligen inte har någonting med författaren att göra men kopplas till dennas namn för publicitetens skull, som i fallet med David Lagercrantz uppföljare till Stieg Larssons deckartrilogi. Borde inte en författare ha bestämmanderätten över det som aldrig har skickats in till något förlag, och borde inte en bok som är skriven av en helt annan författare också kopplas fri och stå för sig själv istället för att stjäla glans från något som är avslutat därför att författaren är död?

To Kill a Mockingbird räknas med rätta som den definitiva amerikanska klassikern framför verk som Catcher in the Rye (Räddaren i nöden) och The Great Gatsby (Den store Gatsby).
Det är en av de absolut vackraste och starkaste böcker jag har läst. Den amerikanska författaren Harper Lees första och, fram till i somras, enda roman som på svenska fick det betydligt mindre poetiska namnet Dödssynden när den kom 1960. När jag kom till USA i augusti hade den omstridda uppföljaren Go Set a Watchman, på svenska Ställ ut en väktare, varit ute i bokhandlarna i mindre än en månad och debatten rasade fortfarande. Hade verkligen den strokedrabbade, blinda, döva och ålderssvaga Nelle Harper Lee godkänt utgivningen fullt medveten om att det var vad hon gjorde? Eller var det hela en kupp iscensatt av hennes advokat och förlaget HarperCollins – en kupp med sikte på storkovan?

Den ”nya” boken utspelar sig tjugo år efter den första och är en märklig historia om hur Scout Finch, nu tilltalad med det vuxnare Jean Louise, återkommer till Maycomb för att besöka sin åldrade far Atticus, mannen som sedan 1960 har ansetts som den störste fiktive hjälten av dem alla, advokaten som försvarade en oskyldigt anklagad svart man, en förebild i kampen mot rasismen i den amerikanska södern.
Att läsa den nya boken är att läsa ett sorgeverk som på många sätt känns både ofärdigt och sökande. Till skillnad från To Kill a Mockingbird är det fråga om en uppgörelse med fadern istället för en hyllning av honom. Den rakryggade moralens och etikens väktare är nedbruten av artros och predikar inte längre allas lika rätt inför lagen och i samhället. Istället anser han att uppdelningen mellan raserna är nödvändig, för allas skull, både svarta och vita. Han har till och med besökt ett Klu Klux Klan-möte för att ta del av deras resonemang. På många sätt är det så långt från To Kill a Mockingbirds Atticus det går att komma, även om vissa kritiker hävdar att det bara är en annan sida av honom.

Saken är den att Go Set a Watchman ska ha skrivits före To Kill a Mockingbird. Den ska vara ett första utkast som mirakulöst har återfunnits och nu ges ut med Harper Lees godkännande, trots att författaren genomgående under hela sitt liv fram till nu har sagt att hon inte tänker ge ut fler böcker. Att den ”nya” boken skulle vara en föregångare till den gamla är väldigt svårt att tro av många anledningar. Bland annat är det, precis som flera kritiker har nämnt, väldigt märkligt att Harper Lee i Go Set a Watchman skriver som om vi redan är bekanta med personerna som figurerar i boken, trots att det rör sig om personer läsaren förmodas aldrig tidigare ha träffat på i litteraturens värld. De får egentligen ingen introduktion och för den som inte har läst debutromanen borde det därför vara svårt att förstå varför Jean Louise blir så upprörd och rädd och arg och förkrossad att hon nästan tappar bort sig själv och svajar på gränsen till galenskapen av att hennes far inte är den stjärna hon trodde att han var. Eftersom hon famlar i mörkret efter det strålande fadersljuset som gått förlorat är Go Set a Watchman meningslös utan To Kill a Mockingbird.

Alltså: om vi inte redan kände till Atticus, varför skulle vi bli så chockade över hans fall från piedestalen? Vi behöver ju ha läst To Kill a Mockingbird för att veta viken hjälte han är.
Enligt advokaten och förlaget så fanns inte To Kill a Mockingbird när Go Set a Watchman skrevs. Men de tillbakablickar som skapar igenkänning i den sistnämnda boken skulle inte betyda någonting utan den förstnämnda. Det är i To Kill a Mockingbird som vi får lära känna Scouts universum. Det är där personerna och miljöerna blir till. Utan den boken skulle jag nu inte riktigt förstå Calpurnias betydelse för den unga Scout och varför det gör så fruktansvärt ont i Jean Louise att inse att det skett en brytning dem emellan.

Det är 56 år sedan To Kill a Mockingbird kom ut för första gången. Då var Nelle Harper Lee 34 år gammal och medborgarrättsrörelsen ganska ung. Med boken gjorde Harper Lee sin födelseort, Monroeville, Alabama, odödlig. Hon belyste söderns enorma problem genom att förvandla den till det fiktiva Maycomb och låta en stillsam man stå upp för det viktigaste av allt: alla människors likhet inför lagen och lika värde oavsett hudfärg.
Efter ett år hade boken sålt i över 2,5 miljoner exemplar. Idag är siffran över 40 miljoner och To Kill a Mockingbird är fortfarande en del av den obligatoriska läsningen i skolan. Men Harper Lee gillade inte rampljuset och drog sig snart undan för att leva resten av sitt liv långt från strålkastarna. En vän till författaren har berättat att denna tyckte att hon hade sagt det hon ville säga och att hon inte tänkte säga det igen. Det är också en av alla anledningar till varför Go Set a Watchman känns som ett svek.

Harper Lee är idag 89 år gammal och lever på ett äldreboende i Monroeville. Hon är minnessvag, nästan helt döv och blind efter en stroke 2007. Fram tills för bara något år sedan var hennes äldre syster Alice Lee både hennes juridiska ombud och hennes beskyddare. När Alice Lee dog i november 2014, 103 år gammal, tog hennes kompanjon Tonja B Carter över rollen som Harper Lees advokat. Det är också Tonja B Carter som säger sig ha hittat det bortglömda manuskriptet sommaren 2014 och det är hon som har förhandlat fram ett mångmiljonkontrakt med bokförlaget HarperCollins. Carter sköter numera all kontakt med Harper Lee vilket i sig är ganska oroväckande eftersom hon redan tidigare har kritiserats för att ha gått bakom Alice Lees rygg och fått författaren att skriva under tveksamma uttalanden. Det hela verkar så skumt att staten Alabama till och med inledde en utredning om misstänkt utnyttjande av äldre förra våren. Utredarna kom dock fram till att Harper Lee verkar vara medveten om vad som sker. Trots det verkar det ganska uppenbart att Tonja B Carter inväntade sitt tillfälle. Med Alice ur bilden har hon all makt att göra vad hon vill med det som finns sparat i Harper Lees lådor. Strokedrabbade människor har en benägenhet att säga ja och nej som det faller sig, särskilt om de inte kan se de papper som de skriver under.

Om To Kill a Mockingbird fångade en bit av medborgarrättsrörelsens själ, så fångar Go Set a Watchman förvirringen hos den amerikanska söderns vita medel- och överklassbarn som flyttade norrut och bytte ståndpunkt och sedan tappade fotfästet när de kom hem på besök och såg sakernas tillstånd utan det invandas och hemtamas skygglappar. Den visar också hur liberala sydstatsbor under många år försökte att rationellt förklara en social ordning som de i grund och botten visste var orättvis.
Båda böckerna är vittnesmål som berättar om den amerikanska söderns traumatiska historia. En historia som har genklang än idag. USA:s svarta befolkning lever på många sätt fortfarande i efterdyningarna av slaveriet. Såret är inte läkt. Traumat inte tillräckligt bearbetat. Men de som fått känna på de yttersta konsekvenserna av vad som idag lever kvar av det USA som Harper Lee beskriver i båda sina böcker, de är inte längre här för att berätta sin historia. De är döda och begravda, offer för institutionaliserat rasistiskt våld. Sandra Bland. Keith Childress. Bettie Jones. Kevin Matthews, Leroy Browning. Roy Nelson. Miguel Espinal. Tiara Thomas. Chandra Weaver. Jamar Clark. Darrius Stewart. Jonathan Sanders. För att nämna några namn.

Mer än ett halvår har gått sedan Go Set a Watchman hamnade i bokhandlarna. Fortfarande återstår frågan: rör det sig verkligen om Harper Lees första romanutkast? Och om så är fallet, varför gå emot allt hon tidigare har sagt och publicera boken nu när hon inte är vid sina sinnens fulla bruk och troligen inte har kraft att ta kampen om sin litterära integritet? Hur kan det vara etiskt försvarbart? Och varför i hela fridens namn lanseras boken som en ny roman av Harper Lee? Som en efterlängtad uppföljare? Förmodligen för att få så många som möjligt att köpa boken innan de förstått vad det är frågan om.
En sak är i alla fall säker. Go Set a Watchman är en av de mest kolossala pengakossorna som existerat i den amerikanska förlagsvärldens moderna historia. Marknadsföringen har varit massiv och på mindre än en vecka efter utgivningen såldes över 1,1 miljoner exemplar. Rupert Murdoch äger HarperCollins. Han lär vara nöjd. Vad Tonja B Carter får ut av det hela har jag ingen aning om, men det lär vara en hel del.

I en av de sista intervjuerna hon gjorde innan hon försvann från offentligheten sade Harper Lee att verkligt författarhantverk är att älska språket och att sitta ned och bearbeta en bra idé till en lysande idé. HarperCollins borde inte ha trotsat denna ståndpunkt genom att publicera vad som möjligen är ett obearbetat och trasigt utkast till en roman. De borde ha respekterat byrålådans viloplats för ofullbordade och avlagda verk. För Nelle Harper Lees skull. För läsarnas skull. Och för Scouts.

Emma Lundström