Regi: Maria Blom
Stockholms Stadsteater
Dagens Nyheters lördagskrönikör Bengt Olsson har ett trick som vi känner igen från andra populistiskt dunkla hörn – att ta ett ämne som så många känner starkt för och gärna pratar vitt och brett om, och utan underbyggnad skriva en spalt kring och formulera det som om det aldrig sagts förr (underförstått ”för det får man ju inte säga i det här landet”) fastän det är ungefär vad vi tvingas lyssna på dagligdags i affären, i media, i politiken.
Utan nyanser och med inslag av ganska trött ”ironi” mot den som har en annan åsikt, kanske till och med underbyggd. Förra lördagen handlade reflektionerna om den nyligen stundande Guldbaggegalan; hur urbota deprimerande filmer som skildrar samtiden måste vara för att uppmärksammas och få pris.
Och visst uppmärksammade och prisade juryn ovanligt många filmer med tema flyktingar och en allt mer svåruthärdlig segregation. Och visst handlade många tacktal om hur många som inte har möjlighet att få ta del av priser och medborgartrygghet.
Men krönikören i den största dagstidningen ville visst ha lite mer tjosan hejsan – för visst speglade prisregnet en ledsen tid vi tvingas möta även i det verkliga livet; tiggare utanför varenda affär, inlåsta flyktingar i väntan på att utvisas, narkomaners kamp för överlevnad. Kanske irriterades också krönikören av ett och annat uttalande kring filmarbetarnas svårigheter att få det att gå ihop ekonomiskt. Verkligheten.
Konsten och kulturen då – har inte den välgjorda konsten en upplyftande effekt? Att en stor grupp skickliga filmmakare väljer att – och lyckas – lägga energi, tid och ekonomi på att skapa gestaltning och identifikation i eländet, att sätta ansikten på den förtvivlade massan, visa på strukturer och kanske till och med presentera idéer till lösningar? Om man väljer att titta åt andra hållet när det gäller verkligheten går det förstås också bra att vända bort ansiktet från gestaltning av den och från Guldbaggegalan också, om den stör.
Men det är heller inte riktigt sant att film och annan kultur enbart berättar om eländet i grått och med pessimism. Samma dag som Olssons häpnadsväckande gnälliga krönika publicerades hade Maria Bloms teaterpjäs En rackarns långhelg premiär på Stockholms Stadsteater. Här fanns tidens teman ordentligt förankrade: gömma flyktingar, mörka rasistiska krafter, alkoholproblem och tragisk barnlöshet.
Fem skådespelare excellerar i en smidig slapstickföreställning med spring i dörrar, förskräckta utrop över överraskade uppdykanden, pinsamma sammanträffanden och allmänt gott humör. Spänning och skratt och en viss gränslöshet.
Det rör sig kring två systrar, så olika man kan tänka sig: den ena ordningsam och nervös som fostrat en kärlekstörstande son vilken försöker förlösa sin barnlängtan med att gå med i partiet (läs SD), och den andra en fräsig lesbisk alkoholist som landat i sin egen lust, även om det haltar ordentligt på hemmaplan. Men det är den lydiga systern som gömmer ett okänt antal flyktingar i källaren, över den ensammaste långhelgen av alla.
Man kan säga att Maria Bloms manus frossar i de allra vanligaste nutidsklichéerna, vänder dem ut och in, leker med dem.
Manus utgår ifrån ganska grovhuggna föreställningar kring vad en medelålders kvinna och mamma är, vad en rasist är och hur mycket leopardmönster en kvinna som ”kommit ut” efter alla år kan älska.
Och sedan har vi de gömda, alla gestaltade av en och samma skådespelare, som en i taget dyker upp ur källarluckan för en bit mat, en sup, en svängom. Alla dessa ”typer” som får eget hjärta och ansikte inför våra ögon, på knappt två timmar.
En rackarns långhelg är en kammarkomedi som med exceptionellt lätt hand antyder det mörka samhället där utanför, genom polisen som dyker upp i sin svarta overall, eller sonen som maskerad planerar att infiltrera flyktingförläggningen för att räkna av svenska staten betalade ipads till de där förvarade. I stället är det interaktionen mellan individerna som blommar ut i tokigheter.
Oron över de där i källaren glimtar till ibland men ligger mer som en underström och påminner om hur människor flyr och jagas, måste gömma sig, trasas sönder, misshandlas, körs ut, förtalas som grupp.
Men det är inte den lektionen vi får här. Kanske blir det inga priser för den här föreställningen, men den är en av de många bilder av verkligheten vi nog ändå måste tvingas se om vi vill leva i samtiden.
Allt betraktat av det svenskaste i det svenska hjärtat – björken som susar sorgset, och raddan av sextiotalsschlager som minner om en tid då vi kunde låtsas att livet för dem inte berörde oss.