av BERND HAGENKORD
Guds barmhärtighet är alltid större än varje synd: det är sådana uttalanden som man får höra om och om igen sedan påven Franciskus tillträdde sitt ämbete. Gud är barmhärtig, Guds namn är barmhärtighet och så vidare. Men allt detta är inte något abstrakt utan blir i en punkt mycket konkret, och också här är påven mycket klar. Det gäller försoningens sakrament, bikten. Ideligen hänvisar han till bikten, hör själv bikt, biktar sig synligt själv innan han tar emot bikt, talar med biktfäder, om biktfäder och så vidare. Eftersom detta inte är helt oviktigt under Barmhärtighetens år har jag studerat vad påven har att säga på temat och gjort ett mycket litet urval. [Foto: Påven Franciskus biktar sig i Peterskyrkan.]
”Barmhärtigheten överstiger alltid syndens mått och ingen kan sätta upp gränser för Guds förlåtande kärlek”, skriver påven Franciskus i den bulla där det Barmhärtighetens jubelår året förkunnades, Misericordiae vultus. Under ett villkor: ”Det finns ingen synd som Gud inte kan förlåta! Ingen! Endast det som undandras den gudomliga barmhärtigheten kan inte förlåtas – så som någon som håller sig borta från solen varken kan bli upplyst eller uppvärmd.” (anförande den 12 mars 2015) En anspelning på bikten, eller, rättare sagt, på det att inte gå till bikt? Den som inte vill låta sig förlåtas i sakramentet, undandrar sig barmhärtigheten, så kan man förstå det. Påven menar, att många har glömt hur viktig bikten är, Man måste alltid tänka på att bikten är ”ett samtal med den oändligt barmhärtige fadern.” (Angelus den 2 augusti 2015)
En fest
”Gud förstår oss också sådana vi är med våra begränsningar, han förstår oss även i våra motsägelser. Och inte bara det: med sin kärlek säger han till oss att just när vi bekänner våra synder är han ännu närmre oss och manar oss att blicka framåt. Han säger än mer: När vi bekänner våra synder och ber om förlåtelse, blir det fest i himlen. Jesus ställer till med fest: det är hans barmhärtighet, låt oss inte tappa modet. Framåt, framåt på denna väg!” (GA den 16 december 2015)
Syndernas förlåtelse är enligt påven inte resultatet av våra egna ansträngningar utan en gåva av den helige Anden som helar. ”Jag kan inte säga: jag förlåter mig själv mina synder. Förlåtelse ber man om, man ber någon annan och i bikten ber vi Jesus om förlåtelse.” (GA den 19 februari 2014) Men inte bara Jesus: ”Ja, till Gud kan du säga: ’Förlåt mig’, och bekänna dina synder, men våra synder riktar sig också mot bröderna, mot kyrkan. Därför är det nödvändigt att be kyrkan och bröderna – i prästens person – om förlåtelse.” (ebd)
Vad krävs det för det? ”Också skammen är bra, det är sunt att känna viss skam för det är helande att skämmas. När en människa inte känner någon skam, då säger vi i mitt land att han är en ’skamlös’ människa, en människa sin vergüenza. Men också skammen gör gott därför att den gör oss ödmjukare.” (ebd)
Å andra sidan får det inte utnyttjas i bikten. Biktandet är ju ett ögonblick av svaghet, av skam, när man tillstår det som inte är gott inom en själv. Med påven Franciskus ord: Bikten får inte vara en tortyr. Biktfäder måste vara fyllda av respekt för värdigheten i människornas historia. ”Också den störste syndare som träder inför Gud för att be om förlåtelse är ”helig mark”, och även jag som måste ge honom syndernas förlåtelse i Guds namn, kan göra mig skyldig till värre saker än dem han gjort. Varje troende botgörare som kommer till biktstolen är ”helig mark”, helig mark som måste odlas med pastoral hängivenhet, omsorg och uppmärksamhet.” (den 12 mars 2015) Alla ska kunna komma till bikten med hopp, i glädje.
”Sakramentet med alla dess inslag av bot får inte bli till ett hårt, obekvämt och påträngande förhör. Tvärtom måste det vara ett befriande möte fyllt av mänsklighet, som fostrar till barmhärtighet, som inte utesluter utan som tvärtom också känner igen den rätta strävan att så långt som möjligt gottgöra den synd som begåtts.” (ebd)
Det gäller det att navigera mellan två ting: ”Men tänk på detta: Varken en överseende eller en sträng biktfader är barmhärtig. Ingen av de två. Det förste är det inte därför att han säger: ”Gå vidare, det är ingen synd, gå Du bara!” Den andre är det inte därför att han säger: ”Nej, i lagen står det …” Ingen av dem behandlar likväl den botfärdige syndaren som broder, tar honom i handen och följer honom på omvändelsens väg! Den ene säger: ”Gå lugnt vidare, Gud förlåter allt. Gå du bara!” Den andre säger: ”Nej, lagen förbjuder det.” ” (ebd)
Ett andra dop, på sätt och vis
Men bikten står inte ensam som sakrament i kyrkorummet, den hör ihop med dopet. I dopet är synderna en gång för alla förlåtna, det är försoningens gåva. ”Jag kan inte låta döpa mig mer än en gång men jag kan gå till bikt och så förnya dopens nåd. Det blir som att bli döpt en andra gång. Vår Herre Jesus Kristus är mycket god och blir aldrig trött på att förlåta oss. Också när den dörr in till kyrkan som dopet öppnat för oss, stängs en aning till följd av vår svaghet och våra synder, öppnas den åter av bikten, just därför att den i viss mån är ett andra dop, som förlåter oss allt och som lyser upp vår väg så att vi kan gå framåt med Herrens ljus.” (GA den 13 november 2013)
Under fastetiden skall påven sända ut ”barmhärtighetsmissionärer” som framför allt kommer att utrustas med en biktfullmakt. Det kommer kanske inte att ha så stor betydelse i praktiken, eftersom de speciella synder som omfattas av fullmakten inte förekommer så ofta. Det gäller angrepp på påven och liknande. Men ändå är det ett starkt tecken under detta Barmhärtighetens jubelår.
Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2016-01-28
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här