Att kriminalpolitiken varit en tacksam arena för högern är känt sedan länge – att kräva hårdare tag var en strategi som slog igenom med Nixon i USA och Heath i England. Tidigt i sin karriär förordade för övrigt Thatcher spöstraff för unga brottslingar.
Mer bortglömt är hur viktig kriminalpolitiken länge var för socialdemokratin och vänstern. Inte minst har frågan om kriminalvården varit central, eller fängelsepolitiken, för att tala med historikern Roddy Nilsson.
Vi kan gå tillbaka till 1934, då dåvarande justitieministern Karl Schlyter höll sitt berömda tal om att ”avfolka fängelserna”. Det var ett tal som pekade ut strafflagen som en klasslag, och som lyfte behovet av att reformera hela kriminalpolitiken i linje med en välfärdspolitik. Det innehöll stora visioner om en kraftigt minskad fångpopulation, en större användning av böter och villkorlig dom i stället för fängelse, samt nya former av öppna anstalter. De skulle spricka, men de var likväl visioner.
Särskilt starka kom kraven på kriminalpolitiska reformer att bli under 1970-talet, då både förhållandena på anstalterna och fängelsets oförmåga att minska brottsligheten hamnade i skottlinjen. En fängelsevistelse var i princip en garanti för återfall i brott.
I dag hörs knappt ett ord om fängelsepolitik – inte ens när Bert Karlssons kommer med utspel om att driva privata fängelser kittlas debattnerven hos landets tyckarelit.
De mest högljudda rösterna kom från aktivisterna i det opinionsbildande förbundet KRUM, som opponerande sig mot storfängelser och krävde klientinflytande. Det är värt att komma ihåg att förbundet hade sitt starkaste stöd hos Folkpartiet, men även den socialdemokratiske justitieministern Geijer profilerade sig som reformvänlig och ville minska användningen av fängelsestraff, liksom öppnade för frågan om anstaltsdemokrati.
I dag hörs knappt ett ord om fängelsepolitik – inte ens när Bert Karlssons kommer med utspel om att driva privata fängelser kittlas debattnerven hos landets tyckarelit. Senaste gången socialdemokraterna hade en vision gick den ut på att bygga ”superfängelser”. Att det varken då eller nu finns behov av sådana talas det däremot tyst om.
Och i dag, när fångpopulationen faktiskt minskar, beskrivs det som ett problem som beror på att polisen är för dåliga på att ta fast brottslingar.
Kriminalvård är ingen het fråga, men sett till dem som sitter där har ganska lite förändrats. En del av Schlyters kritik handlade om att fängelseplatserna upptogs av folk som satt för fylleri. I dag är det kampen mot knarket och visionerna om det ”narkotikafria samhället” som gjort sitt avtryck på fångpopulationen, och fängelserna befolkas till stor del av missbrukare.
Om kriminalpolitik diskuteras i dag från vänsterhåll så är det den repressiva narkotikapolitiken som nämns. De individer som lever med denna politiks yttersta konsekvenser är det mer tyst om.