Få ord har väckt – och väcker fortfarande! – sådan förvirring och blind ilska som ”identitetspolitik” gjort inom den interna vänsterdebatten under det gångna året.
Artikelförfattarna:
Arma Bajrić är skribent, föreläsare och debattör.
Hampus Byström är skribent och studerar historia
vid Stockholms universitet.
Twitter exploderade i drev efter att Åsa Linderborg publicerade en kritisk text om fenomenet på Aftonbladet Kultur (i slutet av 2014); Malcom Kyeyune porträtterade all politik som ”utgick från subjekt och erfarenhet”, visserligen i samma tidning, som pseudoradikal och akademisk; i Facebook-gruppen ”Varför apor aldrig bär rosa klänning” (som en av oss artikelförfattare, Amra Bajrić, var admin för) slängdes begreppet omkring som en mållös projektil på både motståndare och allierade.
Samtidigt anser dess anhängare, om argumentet dras till sin spets, att alla som har på sig
haremsbyxor och ändå inte kommer från Mellanöstern är värre än Sverigedemokraterna och kattmördare tillsammans.
Innan vi öppnar upp den Pandoras ask som är identitetspolitik i dag är det på sin plats att begränsa och tygla oss en aning genom att använda oss av ett exempel av det som kallas för identitetspolitik, nämligen ”kulturell appropriering”, nedan benämnt KA. Ett begrepp och ämne som verkar locka fram det värsta i alla.
De som tror på att KA existerar jämförs av dess motståndare med extremhögern och anses förespråka kulturseparatism. Samtidigt anser dess anhängare, om argumentet dras till sin spets, att alla som har på sig haremsbyxor och ändå inte kommer från Mellanöstern är värre än Sverigedemokraterna och kattmördare tillsammans. Kort sagt – KA är en perfekt illustration på hur debatten, oavsett vilken sida en står på, handlar om att den andra sidan är bärare av den identitära högerns fackla.
Men vad innebär egentligen identitetspolitik? Kyeyunes definition lämnar mycket övrigt att önska. Med den slöa morakniven kan man lite grovt tälja om marxismen till identitetspolitik – en del av Marx emancipatoriska program handlade ju om arbetarklassen som lär sig agera som ett subjekt (en klass i sig), vilket också är baserad på erfarenheterna av slitet i fabrikerna. Vilken politik utgår inte från erfarenhet och subjekt, förresten?
Definitionen av identitetspolitik blir antingen så bred eller snäv att den är meningslös. Den brittiska litteraturkritikern Terry Eagleton sade en gång att om allt utgår från identitet så hamnar vi snart i ”vänsterhänt, turkisk bögfrisörkultur” men om vi samtidigt helt förkastar identitet finns det ingenting att säga om samhället. Eagletons poäng var att de två polerna måste mötas någonstans i mitten för att kunna säga något fruktbart om hur vi ser på politik och kultur.
Ofta paras anklagelser om ”identitetspolitik” samman med det lika klumpiga ”postmodernism” och då inte som något annat än otvetydiga skällsord. Varför inte välja några skällsord som ligger lättare i munnen? Där var sannerligen den gamla vänstern mer uppfinningsrik! Där handlade det om opportunister, högeravvikare, reformister, andra sossar, stalinister, trottar, och revisionister. Ja det fanns en uppsjö olika identiteter att sälla sig till genom att attackera andra. De ”språkliga blindskär” som Linderborg menar är så svåra att undvika bland dagens identitetspolitiker var alltjämt där även bland de gamla och visa.
En annan villfarelse som vissa marxister verkar ha är att Marx förklarar allt och att alla sociala fenomen går att härleda till Kapitalet.
En annan villfarelse som vissa marxister verkar ha är att Marx förklarar allt och att alla sociala fenomen går att härleda till Kapitalet. Eller möjligen med tillägg av den efterföljande marxistiska inriktning som man föredrar. Den här villfarelsen har kallats av bland andra marxisten Michael Heinrich, även om han inte myntade begreppet, för ”weltanschauung”-marxism, eller löst översatt ”världåskådningsmarxism”, där marxistiska förklaringar till allt, ironiskt nog, mest spelade en roll som ”identitetsskapande” (Heinrichs ord) för arbetarpartierna.
Det här är inte för att negligera den ”gamla” arbetarrörelsens framgångar, utan för att påpeka att den som drar en tydlig avgränsning mellan ”identitet” och ”universalism” som om det vore olika perioder i kommunistinternationalen Kominterns utveckling gör det för enkelt för sig.
Ett begrepp som brännmärks som identitetspolitik är som tidigare nämnts ”kulturell appropriering”. Här verkar vänstern enas med DN:s servitör av liberalt snömos Erik Helmerson, som i sin ledare från den 3 december 2014 uppmanar oss att ”appropriera mera”. Att liberaler endast ser utbyte där det även existerar exploatering är väl inget nytt, men än underligare är att vissa i vänstern köper den beskrivningen. För teorin har sitt ursprung i en ytterst materiell analys av kapitalismens utvecklingslinjer, den ”kreativa förstörelse” som ekonomen Schumpeter menade var så central för systemet. Visst har begreppet blivit en irriterande pekpinne där 14-åringen som handlar en tröja med mönster från den amerikanska ursprungsbefolkningen blir kallad ”förtryckare” på nätet.
Det har följaktligen även blivit en livsstilsfråga och därmed en ekonomisk klassfråga – vem har råd att handla sig själv fri från sin ”förtryckande” position? Kampen om ett mer socialistiskt och jämställt samhälle kan aldrig föras utifrån liberala premisser, det vill säga med konsumentmakt och val som främsta fokus och prioritet. Detta är dock om något ett uttryck av den generella individfokuseringen och förflyttningen från produktion till konsumtion. Begreppet har aldrig varit avsett att utgöra en strikt regel om vad essentiellt avgränsade ”kulturer” får och inte får göra – oavsett maktposition – utan varit tänkt att belysa hur olika kulturer och ursprungsfolk inlemmats i kapitalets reproduktionsprocess, och därmed felfördelats.