Bodil Malmsten delade med sig av sitt trevande

Bodil Malmsten. Illustration: Emma Lundström

Bodil Malmsten är död. Hon har inte gått bort. Hon har inte tagit sitt raseri och sin skarpa blick och sin samtidskritik och promenerat iväg, hur mycket vi som är kvar än skulle vilja att det var så. Det var nämligen ett sätt att benämna döden som hon inte tyckte om, detta att någon skulle ha gått bort. Och Bodil Malmsten var noga med orden. Återstår för oss att vara noga med dem nu.

När hon i början av förra året berättade om sin cancer för att belysa bristerna i cancervården på Karolinska sjukhuset i Stockholm avdramatiserade Bodil Malmsten döden med en mening: ”Alla dör på slutet, annars hade livet ingen form.” Det låter enkelt men det är bland det svåraste att acceptera. När den folkkära poeten, författaren, dramatikern och bloggaren dog häromdagen, den första fredagen i februari, tänkte jag på hennes förhållningssätt till döden. Hon var inte rädd för den, bara för själva övergången, och för att hinna klart med allting. Med över trettio böcker bakom sig var hon ännu inte färdig. Det verkade hela tiden finnas mer av Bodil Malmsten. Mer för henne att förmedla. Att vara arg över.
För hon som en gång var en flicka i lilla Bjärme i Jämtland växte upp och blev en skrivande kvinna full av ilska. En ordkonstnär med ett heligt raseri över sakernas tillstånd. Över att städningen på hematologen på Karolinska är utlagd till lägsta anbud. Över det befängda i att cancervård ska gå med vinst. Över Syrien. Över Palestina. Över den söndertrasade välfärden. Över klimatet och isbjörnarna och pingvinerna och korallerna och årstiderna som blivit förvirrade. Över behandlingen av glesbygden. Över riskkapitalisternas och skogsbolagens härjningar. Över Nuon-affären. Över centraliseringen, fragmenteringen och det eviga ekonomitänkandet. Hon såg alltihop, tog det personligt och blev förbannad. Så förbannad att det ibland inte gick att skriva: ”Är man för arg hörs bara skriket och inte vad man skriker.”

Möbelformgivaren Carl Malmsten var hennes farfar men det var mormor och morfar hon växte upp med där i Bjärme. I Ol’Ersgården. När modern var tvungen att ta arbete som hushållerska i Hälsingland hamnade hon i ett fosterhem i Vällingby i Stockholm. Tolv år gammal.
Den första boken kom 1970 och var en barnbok. Sedan följde över fyrtio år av skrivande. Diktboken Damen, det brinner! blev genombrottet 1984. Tio år senare kom den hyllade romandebuten: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Några år senare flyttade Bodil Malmsten till Finistère i Frankrike. Där startade hon bland annat en blogg med samma namn som orten. På lagom avstånd från Sverige skrev hon också den självbiografiska Mitt första liv: den gudarna älskar dör inte. Hon skrev liv i ett Bjärme som inte längre fanns. Skrev liv i landsortslivet som ramlat utanför den ”moderna tidens” ramar. Men hon vägrade vara nostalgisk, menade att ”nostalgi är mord på det riktiga minnet”. Kanske inte heller en konstig inställning hos en människa som har hatat sig själv och sin kropp och en gång försökt att ta sitt liv. Nostalgi riskerar att sätta en silverbård på de mörka molnen och få alltihop att verka mycket lättare och bättre än det var.

Efter elva år i Frankrike återvände Bodil Malmsten till Sverige och 2011 gav hon sig ut på riksturné med den egna föreställningen Enligt Bodil Malmsten. På scenen var det förutom författaren och orden bland annat en pingvin och en brandgul fåtölj. Jag var på premiären på Södra Teatern i Stockholm och publiken verkade inte kunna få nog av den lite obekväma personen på scenen. Kvinnan som, precis som hon själv påpekade, på håll såg ut som att hon alltid var densamma, att hon aldrig åldrades. Samma lite bortvända leende, korthuggna rörelser och röda hår med lugg. Hon tyckte själv inte att det var riktigt rätt att folk inte kunde se att hon blivit gammal, eftersom hon kämpat hela livet för att få omvärlden att acceptera henne precis som hon var, ung eller gammal, slät eller skrynklig.

Bodil Malmstens allra sista bok blev en återgång till dikten. Våren 2015 kom Det här är hjärtat, en titel hämtad från poeten Gunnar Ekelöfs sista ord i livet. Det här är hjärtat är en sorgebok. En dikt om sorgeprocessen efter en älskad människas död. Den första dikt som Bodil Malmsten publicerat på tjugotvå år. Om den sade hon: ”Den som är död är död. Det är ju för den som blir kvar som det blir avbrutet.”
Boken tog fyra år att skriva. Sorg tar tid. Och att sätta ord på den. Men Bodil Malmsten såg inte skrivandet som en terapi, hon blev inte klar med sorgen för att hon skrev den. Det var bara det att hon inte heller kunde undvika att skriva den, precis som allt annat hon skrivit. Publicerandet var ”otäckt”, men skrivandet nödvändigt.
Hon ansåg att hon genom skrivandet lämnade vidare. Trots att mycket av det hon skrev kunde vara väldigt personligt, som i de så kallade loggböckerna, menade hon att det inte var ett utlämnande av henne själv utan av hennes ord.

Hon har beskrivits som en kolsvart humorist på kant med folkhemmet och med sig själv. Både tillhörig och utanför på samma gång. Själv menade hon att hon var asocial, att hon hade social fobi och helst inte ville ha några nya människor i sitt liv eftersom hon hade svårt att hinna med dem hon redan hade. Hon försökte att alltid ha ett lugnande piller med sig om panikångesten skulle dyka upp och hon ansåg sig inte ha någon grundtrygghet. I en intervju häromåret sade hon att hon aldrig kommer att få det heller. Att hon levde sitt liv trevande.
De är väldigt värdefulla. De där människorna som delar med sig av sitt trevande.
Men om Bodil Malmsten trevade sig fram i livet så var hon som sagt betydligt mer rakt på sak när det gällde samtiden. Den sög hon upp och spottade ut i sitt komprimerade, avskalade språk. Hon plockade upp det stora raseriet under den polerade samhällsytan. Hon vägrade vara offer och hon sade som det var. Så även när det gällde cancern. Hon tyckte inte att sjukdomen gjorde henne mer varse det vackra i livet, hon nådde inget upphöjt tillstånd. Istället menade hon att hon nog varit ganska ”varse alltihopa” redan innan. Bra på att se ljuset och tala om att hon sett det. I det stora och i det lilla.

I en intervju från 2013, samma år hon fick cancer, sade Bodil Malmsten att hon inte hade någon dödsångest eftersom hon visste vad som skulle hända med henne när hon var död: ”Jag ska ligga i en liten strut i minneslunden på Maria kyrkogård. De strör inte askan i minneslundarna utan häller den i en liten strut och så gräver de ner struten. Det tycker jag verkar som en underbar evighet. Jag har ingen panikångest över det.”
Nu har hon kommit över den tröskeln. Passerat själva döendet. Och jag hoppas att evigheten blir precis så underbar som hon önskade sig den.

Text och illustration:
Emma Lundström