Mars är på modet. Regelbundna presskonferenser från NASA hyllar nya geologiska upptäckter samtidigt som The Martian går på bio, ett privat företag rekryterar astronauter vars envägsresa ska sändas som dokusåpa och den indiska rymdfarkosten Mangalyaan lade sig nyligen i omloppsbana kring planeten (med en färdkostnad som var billigare per kilometer än en rickshaw i Ahmedabad). Vid horisonten hägrar möjligheten att människan snart kan ta sina första steg på den röda ytan.
Molecular Red: Theory for the Anthropocene
McKenzie Wark
Verso, 2015
Men samtidigt som drömmen om att kolonisera och terraformera Mars växer sig allt starkare sker en reell avterraformering av jorden. Att den stigande genomsnittstemperaturen orsakas av människan är ett faktum. Och klimatkonferensen i Paris förra året visade tydligt att världens ledare endast kunde enas kring ett globalt avtal för klimatet om det bestod av noll bindande åtaganden.
Från det marxistiska lägret är man inte sen att skylla allt på kapitalismen: där ackumulationens juggernaut plöjer fram dumpas entropin på framtida generationer. ”Après moi le déluge!”* lyder profitens profetia. Men lika lätt som det är att kritisera den kapitalistiska ekonomin, lika svårt verkar det vara att formulera ett alternativ till den. Frågar man marxisterna hur man ska förvandla den globala ekonomin till ett grönt socialistiskt samhälle – och hur ett sådant samhälle ska se ut – uteblir svaret. I stället hörs ett vagt mummel om att Karl Marx minsann visade att utopi är dåligt och att det inte går att skriva recept för framtidens soppkök.
I stället hörs ett vagt mummel om att Karl Marx minsann visade att utopi är dåligt och att det inte går att skriva recept för framtidens soppkök.
McKenzie Wark – medieteoretiker med bakgrund i det australiska kommunistpartiets ungdomsförbund – ser i Molecular Red en möjlig förklaring till den bristande praktiska användbarheten hos samtida teoribildning: den börjar från ovan. Det är en ”hög” teori som likt en drönare vill patrullera det teoretiska fältet, befästa gränsdragningar mellan discipliner och legitimera eller döma ut olika kunskapsformer. Som lösning på detta menar han att teorin måste ta en ”låg” väg. I stället för ambitiösa anspråk med utgångspunkt i tankens värld måste den lägga sig närmare existerande arbetsprocesser och materiella flöden. Först då kan den förstå vad som faktiskt händer i tvärsnittet mellan arbete och natur, vilken förändringspotential som föreligger där och hur olika processer, områden och tekniker kan kommunicera med varandra. En sådan ”låg” teori behövs för att kunna tygla den befrielserörelse som de senaste 200 åren har varit mer framgångsrik än samtliga antikoloniala kamper, kvinnorörelser eller klassuppror: kolets befrielserörelse.
För vad kolets befrielserörelse har gett upphov till är en ny epok: antropocen. I denna epok träder människan själv in som mer eller mindre ofrivillig geologisk aktör. Processer som tidigare skedde på väldiga tidsskalor kan nu ske under en mänsklig livstid. Antropocen kräver att relationen mellan människa, arbete och natur omprövas. Genom att gå den ”låga” vägen via tänkare och författare som verkade i det sovjetiska samhällets materiella nöd för 100 år sedan samt överflödets Kalifornien i dag försöker Wark genomföra en sådan omprövning.
Resan mellan dessa två system börjar med Marx och slutar på Mars. Börjar, eftersom vägen in i antropocen har gått via den kapitalistiska industrialiseringen. Karl Marx pekade tidigt på hur denna industrialisering skapar en ”metabolisk reva” som destabiliserar den kemiska ämnesomsättningen mellan exempelvis jorden och människan. Slutar, eftersom science fiction kan vara en utmärkt form av politisk teori. Kan det finnas en bättre plats att testa alla idéer om relationen mellan människa och natur än vår grannplanet?
Kan det finnas en bättre plats att testa alla idéer om relationen mellan människa och natur än vår grannplanet?
Från det sovjetiska lägret möter vi bolsjevikerna Aleksandr Bogdanov och Andrej Platonov. Bogdanov författade filosofiska och ekonomiska skrifter, organiserade bankrån och partiskolor, redigerade den ryska översättningen av Marx Kapitalet, fängslades och drevs i exil. En typisk bolsjevik således. 1909 uteslöts han ur partiet efter att ha förlorat en maktkamp med Lenin om ledarskapet. Hans mest visionära program – att förnya kroppen med hjälp av blodtransfusioner – blev också hans död: när han bytte blod med en fattig student fick han malaria och tuberkulos.
I trevolymsverket Tektologi från 1923 utvecklade Bogdanov sin organisationsteori. Efter att ha följt den ryska revolutions utveckling insåg han att en politisk revolution inte är en lösning på något, utan snarare ett tillstånd då frågan hur saker ska organiseras kan ställas på nytt. Därför behövdes det en systematisering av erfarenheterna av organisering, av ”formernas öde”. Tektologi är läran om organisationsformers uppkomst, utveckling och upplösning. Grundtanken är att alla system – sociala, biologiska, fysikaliska – utvecklas enligt universella organisationsprinciper. Det gör det möjligt att använda metaforer som växer fram i beskrivningen av ett system för att beskriva ett annat. En sådan tvärkoppling av metaforer gör att nya egenskaper hos olika system kan utforskas.
Aleksandr Bogdanov ville förena en sådan organisationsteori med de två kunskapsformer som är de mest avancerade för sin tid: å ena sidan den vetenskapliga kunskapen, och å andra sidan den teknisk-folkliga kunskapen som människor utvecklar inom produktionen och vardagslivets bestyr. Denna förening kräver en socialisering av vetenskapen snarare än en vetenskaplig socialism. Och en sådan socialisering kräver i sin tur en ny kultur hos medborgarna som gör det möjligt för dem att träna sig i konsten att administrera och organisera hela samhället. Detta blev Proletkult: ett ambitiöst pedagogiskkonstnärligt program för att förändra arbetarnas kulturella och organisatoriska nivå. Tyvärr stötte programmet på patrull från bolsjevikerna efter att dessa hade tagit makten, och genomfördes aldrig på bred front.