av Paul Gavrilyuk
Vi lever i en historisk tid. För en vecka sedan tillkännagav ledarna för de ortodoxa kyrkorna sin avsikt att hålla det panortodoxa konciliet på Kreta i mitten av juni 2016. De senaste 50 årens misslyckade försök att organisera ett sådant koncilium har tillskrivits olika orsaker, av vilka den mest iögonfallande har varit rivaliteten mellan patriarkatet i Moskva och patriarkatet i Konstantinopel. Nyheten om det kommande konciliet har nu hamnat i skuggan av ett annat sensationellt tillkännagivande om att påven Franciskus kommer att träffa Moskvapatriarken, Kirill [bilden], på Kuba nu på fredag den 12 februari 2016. Franciskus företrädare, inklusive Johannes Paulus II och Benedictus XVI, försökte ett flertal gånger att få till ett sådant möte, men Moskva svarade antingen inte alls eller avvisande. Vad är det som kan ha fått patriarken Kirill att ändra sig? Varför äger detta möte rum just nu? Vad kommer att diskuteras på mötet? Vad kommer det att få för resultat?
All politik är lokal, inklusive internationell kyrkopolitik. Kirill har föga intresse av att odla ortodox-katolska relationer, men ett stort intresse av att främja sin geopolitiska vision om Russkij Mir, den ryska världen. Enligt hans vision utgör de rysk-ortodoxa troende ett civiliserat alternativ till det gudlösa och depraverade väst. Att träffa överhuvudet för världens cirka 1,25 miljarder romerska katoliker innebär ett erkännande av att väst inte är entydigt gudlöst, vilket Russkij Mir-ideologin hävdar. Dessutom är patriarken helt upptagen med vad han uppfattar som Vatikanens intrång på hans ”kanoniska område”, i synnerhet genom de ”unierade” i Ukraina. Uttrycket ”unierade”, som ofta används på ett nedlåtande sätt, syftar på katoliker av östlig rit i allmänhet och på ukrainska grekiska katoliker i synnerhet, vars kyrka sedan slutet av 1980-talet har genomgått en förnyelse och nu utgör den största gruppen av katoliker av östlig rit i världen. Tidigare har Kirill ställt som villkor att den problemet med de unierade är löst för att träffa påven. Varför har Kirill nu valt att bortse från detta villkor och gått med på att träffa ”överraskningars påve”?
Huvudskälet är att överhuvudet för den rysk-ortodoxa kyrkan önskar att bli känd som ”patriarken som bestämmer”. Han tycker om att visa sitt inflytande genom att bestämma var mötet ska äga rum. Det senaste förberedande mötet inför konciliet (synaxis) var ursprungligen planerat att äga rum i patriarken Bartholomaios residens i Istanbul. Kirill sade till Bartholomaios [bilden] att den ryska delegationen inte kunde resa till Turkiet, och anförde säkerhetsskäl utifrån de försämrade rysk-turkiska relationerna. Bartholomaios och övriga överhuvuden lydde och flyttade i all hast synaxis till Schweiz. Det panortodoxa konciliet förmodades ha samlats i Hagia Eirene (den heliga fredens kyrka), som är platsen för det andra ekumeniska konciliet [år 381]. En sådan plats skulle ha haft en enorm symbolisk betydelse och ha förstärkt Konstantinopelpatriarkatets betydelse. Moskva lade in sitt veto mot detta av samma säkerhetsskäl som tidigare. Resultatet blev att det panortodoxa konciliet kommer att träffas på Kreta, in i Konstantinopel. Några kommentatorer har tämligen bryskt börjat kalla det för kretensarkonciliet.
När det gäller mötet mellan Kirill och Franciskus kan man lägga märke till att det är påven som reser från Mexiko, där han befinner sig på pastoralt besök, till Kuba för att träffa patriarken, som redan befinner sig i Havanna i affärer. Återigen är den ryske patriarkens outtalade budskap till sina medöverhuvuden inom den ortodoxa världen tämligen tydligt: koncilierna och påvarna måste komma till Kirill, på hans villkor, inte Kirill till koncilierna och påvarna. Att det blev Kreta i stället för Konstantinopel och Kuba i stället för Mexiko är symboliskt i ett maktspel där huvudintrigen inte är det ”Stora och Heliga Konciliet” eller katolsk-ortodox enhet utan rivaliteten mellan Moskva och Konstantinopel.
Patriarken Bartholomaios har sedan länge ett rekord i ekumeniska engagemang, inklusive flera möten med flera påvar. Sådana möten är typiska symboliska uttryck för ett närmande, vilket ökar det ekumeniska patriarkatets status, som är lika medvetet om sin status som Moskvapatriarkatet. Något återupprättande av eukaristisk gemenskap mellan den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna kan ett sådant möte inte resultera i, eftersom ingen enskild ortodox patriark har den exekutiva makten att ratificera ett sådant beslut. Mötet på Havannas flygplats kommer inte att utgöra något undantag.
Det har sagts att Havanna-mötet kommer att inkludera ett två timmar långt privat möte mellan Franciskus och Kirill, utväxlande av gåvor och avslutas med ett undertecknande av en deklaration om ömsesidigt samarbete. Mötets privata karaktär kommer att göra det möjligt för patriarken att lägga fram sin personliga tolkning av sitt samtal med påven. När han kom tillbaka från Schweiz sade Kirill till pressen att Bartholomaios offentligt inför sina medöverhuvuden hade erkänt att det endast finns en kanonisk kyrka i Ukraina, nämligen Moskvapatriarkatets. Uttalandet var en slug vinkling av Bartholomaios ord, som mer uttryckte hans allmänna oro för ortodoxins framtid i Ukraina. Moskvapatriarkatets anspråk på jurisdiktion över kyrkorna i Ukraina går att ifrågasätta rent historiskt: Kievriket mottog kristendomen från Konstantinopel vid en tidpunkt när det inte fanns något Moskva. Kirills anspråk på ”kanoniskt område” i Ukraina hänger samman med det ryska imperiet, som nu är historia, oavsett hur mycket Putin och Russkij Mir-ideologerna försöker att återupprätta det genom föra krig i Europa.
Enligt officiella källor kommer den ortodox-katolska samarbetsdeklarationen att innehålla sådana punkter ämnen som stöd till förföljda kristna i Mellanöstern, den syriska flyktingkristen och den kristna läran om familjen. Dessa frågor är av världsomspännande betydelse som absolut behöver kristet samarbete. När det gäller flyktingkrisen har påven uttryckt en personlig önskan om att varje katolsk församling i Europa ska ta emot en flyktingfamilj. Kirills attityd till flyktingproblemet har däremot varit ljum, för att uttrycka det milt. Hans Russkij Mir har spätt på rysk chauvinism och gett ideologiskt stöd åt den ryska militära aggressionen i Ukraina, vilket har resulterat i 2 miljoner internflyktingar. Kreml forsätter att göra allt för att förvanska och mörklägga detta faktum, och patriarken spelar en framträdande roll i Putins propagandakrig.
För inte så längesedan kallade den tidigare talespersonen för Moskvapatriarkatet, fader Vsevolod Chaplin, Putins flygattacker mot Syrien för ett ”heligt krig”. Hittills har Kirill inte officiellt tagit avstånd från dessa uppviglande ord, även om han agerade genom att avskeda Chaplin från dennes tjänst. Moskvapatriarkatets officiella uppfattning är att Ryssland bedriver ett ”rättfärdigt krig” i Syrien, och att kriget i Ukraina är ett ”brodermordsliknande” inbördeskrig. Inget kan vara längre från sanningen. Det skulle vara en skandal om denna uppfattning får indirekt påvligt stöd vid Havanna-mötet.
För påven Franciskus innebär Havanna-mötet ett löfte om broderligt samarbete med ledaren för uppskattningsvis två tredjedelar av världens ortodoxa kristna. För patriarken Kirill är samma möte en möjlighet att överskugga hans rival patriarken Bartholomaios på den internationella scenen och kanske att få Vatikanens godkännande av Moskvas aggressiva geopolitik. Samtidigt som Putin drar om Europas gränser försöker Kirill desperat att skydda gränserna för sin arrendeegendom i Ukraina. Båda börjar få ont om tid, tillgångar och folkligt stöd.
Det bysantinska riket må vara historia, men bysantinsk politik lever i högönsklig välmåga inom den rysk-ortodoxa kyrkan.
Paul Gavrilyuk 2016-02-06
Paul Gavrilyuk är ortodox teolog och professor vid St Thomas Aquinas University i USA (och har bland annat gett ut boken The Spiritual Senses, Percieving God in Western Christianity tillsammans med Sarah Coakley).
Originalartikeln på engelska finns här