Författare: Joris Luyendijk
Förlag: Natur & Kultur
Den holländske journalisten Joris Luyendijks projekt utspelas i finansvärldens Mecka; Londons så kallade City, och pågick mellan sommaren 2011 och hösten 2013. Det hela började med att han tog uppdraget att starta en blogg på The Guardian om just finansvärlden vilket mynnade ut i intervjuer med cirka 200 personer som var eller varit aktiva inom pengarnas värld.
Utgångspunkten var den finansiella härdsmälta som inträffade 2008 då hela världen tycktes stå på avgrundens rand vid den globala ekonomins fötter som i sin tur riskerade sin största katastrof sedan 1930-talet.
Hur kunde detta inträffa, och vems fel var det? Hur fångar man den genomsnittlige läsarens intresse när kunskapen om bankernas värld är vag till och med hos de politiker som borde vara direkt berörda av börsernas kurser?
Luyendijk konstaterar att hans position som helt grön på området kan vara en styrka; att börja på ruta noll och sedan ta med läsaren på en resa genom en sluten, nedtystad värld där anonyma intervjuobjekt öppnar sig för allmänheten om den skakiga bransch som nära nog blev ett hot mot världens basala existens lämnar en eftersmak av reporterns omättade nyfikenhet.
I stället för att jobba som en svårtolkad ekonomireporter har han alltså arbetat som en antropolog på fältet och med klassiskt snitt vävt in sin förförståelse av mänsklig kultur. Han har försökt förstå systemen och människorna utifrån deras egna perspektiv, utan några egentliga förkunskaper i ekonomi.
Att ta sig in i branschen visade sig vara en utmaning i sig; att få folk att prata om de siffror som tycks styra världens välbefinnande är inte lättvindigt och Luyendijk ägnar hela det första kapitlet åt att få tag i informanter som samtliga väljer att vara anonyma, för att undvika att bli före detta anställda.
Hans intervjufrågor blir gradvis mer avancerade i takt med att finansvärldens korridorer förgrenar sig i allt fler sektioner i jakten på den absoluta sanningen om vems fel börskraschen faktiskt var.
Så, vems fel var den? För en utomstående ter sig branschen kasinoartad; investerare, bankmän och säljare ger sig in i ett hasardspel med skattebetalares pengar och på kontoren tippar man börser med restaurangnotan i potten. En teori Luyendijk uppmärksammar är att bankmännen visst förstod vad som var på gång. De såg kraschen komma, och politikerna fick duktigt betalt för att hålla tyst om det som potentiellt kunde utlösa internationell panik hos befolkningen.
Det fick ju inte gå som det gjorde sist – då folk plockade kontanter för glatta livet och bankernas dominoeffekt inte gick att stoppa. På så vis framställs ekonomi-meckat City som en håla för högt uppsatta banditer utan mycket till övers för oss vanliga döda.
Avkodningen av kulturen och språket i systemet är den stora behållningen i Simma med hajar; den ger läsaren verktyg att faktiskt förstå vad som menas med ”finansreformer”, ”the fat finger”, ”the magic circle” och ”planet finance”.
Den fördomen slår Luyendijk snabbt hål på under sina många empatiska konversationer med insatta som är allt från sales managers, banktjänstemän, investerare och börs-siare. Han blir insatt i machokulturen som överskuggar den utåt sätt fromma meritokratin, där både lojalitet och anställningstrygghet lyser med sin frånvaro. Kulturen är pressad, hård och hierarkisk.
Eftersom handeln med räntor, aktier, rätter är internationell pågår här en ständig konkurrens dygnet runt. Allt är mätbart. Vinnare hyllas och förlorare hängs ut. De olika personerna som intervjuas framstår dock snarare som konforma än som de ondsinta individualister jag föreställt mig.
Avkodningen av kulturen och språket i systemet är den stora behållningen i Simma med hajar; den ger läsaren verktyg att faktiskt förstå vad som menas med ”finansreformer”, ”the fat finger”, ”the magic circle” och ”planet finance”.
Finansvärlden har minst sagt sitt eget klassystem och kanske också sitt eget samhälle. Genom boken konstaterar författaren att det inte finns några klara vinnare inom systemet. Inte ens bland dem som tjänar mest i City, så varför accepterar vi detta? Att förändring måste ske är uppenbart, men vem skyddar oss fram till dess? Och vems ansvar är det att förändringar genomförs? Och vad är mer utmärkande för ett samhälle än profitering för den egna vinningen? Eller, enkelt uttryck, ”att gräva där man står”.
Det är också slutsatsen Joris Luyendijk drar efter sina två år bakom kulisserna; finansbranschen saknar styrning. Ingen vet egentligen vad som händer eller varför, och ingen han träffar säger sig känna något ansvar över det inträffade. De flesta sysslar bara med sin egen nisch utan att lyfta blicken och få koll på hur finansflödena i stort ser ut, eller vilken betydelse just deras egna beslut har.
Problemet är alltså inte enskilda institutioner eller ett girigt kasino. Det är mer ett tärningsspel med okänd utgång. Eller som Luyendijk uttrycker det; ekonomerna förutspådde sju av tre kriser och i hälften av fallen har de rätt, sedan slåss de om den andra hälften.
Men visst är insikten god, liksom författarens parallell redan i inledningskapitlet, att pengarnas värld kan liknas vid ett obemannat passagerarplan. Planet är fullt med sysselsatta människor, men ingen sitter bakom spakarna.
Simma med hajar engagerar läsaren och utmanar de egna fördomarna om den snåriga världen som styr allas våra tillgångar. Boken visar kanske också upp finansvärldens bästa ansikten; de kritiska rösterna, eller de som är villiga att klappa oss ovetande på huvudet. Jag kan inte låta bli att fundera om de verkliga kasinobovarna trots allt sitter kvar på sina kontor och spelar oss in i nästa börskrasch, helt ointresserade av att prata ut med media.
Inte heller Luyendijk verkar känna sig speciellt trygg efter sin resa; hur vet vi att det inte kommer att hända igen, undrar han. Boken ger oss en god insikt i systemens uppbyggnad, men inget ansvar sägs kunna läggas på finansvärlden.
Men visst är insikten god, liksom författarens parallell redan i inledningskapitlet, att pengarnas värld kan liknas vid ett obemannat passagerarplan. Planet är fullt med sysselsatta människor, men ingen sitter bakom spakarna.
Några korta reflektioner kring eventuella lösningar ger Luyendijk ändå, och lösningen är inte att bankerna sätter sina egna regler eller skapar ännu mer oöverskådliga system av regler. Den enda lösning som står till buds är demokrati och en politik som inte bara ser till tillväxten av de utifrån tillsynes giriga besluten, utan också till riskerna och kostnaden.