av BIRGIT AHLBERG-HYSE
Kungliga Operan ger nu sina sista föreställningar (den sista den 26 februari) av Euripides tragedi Medea från 431 f. Kr., med nyskriven musik av Daniel Börtz. Uruppsättningen, som har fått strålande kritik, visar det klassiska dramats ständiga aktualitet.
Aischylos, Sofokles och Euripides är de enda grekiska tragöderna vilkas verk har bevarats genom de nära 2 500 år som har gått sedan de uruppfördes i Athen under stora tävlingar under tre dagar där det gällde att beveka både domarna och den flertusenhövdade publiken. [Bilden: Euripides, staty i Louvren, Paris]
De två förstnämnda tillhörde Athens kulturelit. Euripides betraktades däremot som en särling, boende i enskildhet på ön Salamis. Trots att han skrev drygt 90 pjäser vann han endast fyra förstapris vid tävlingarna. Med Medea fick han ett tredjepris. Utmärkande för ett antikt grekiskt drama är att det är fogat till en hjältesaga ur mytologin, ett epos. Ur eposets detaljerade, tidsmässigt utdragna berättelse utvecklas en konflikt som i dramat koncentreras starkt i handling, tid och rum.
Medea är ett av många exempel. Dess förhistoria är myten om Jason från Thessalien. Tack vare Medeas trollkonst hade Jason kunnat utföra många stordåd, bland annat hämta det gyllene skinnet ur en drakes våld. Paret fick två söner. När de kommit till Korinth blev Jason förälskad i kungens dotter och såg en utsikt att han, genom att gifta sig med henne och skilja sig från Medea, skulle kunna bli kung i Korinth. Medea blev rasande av svartsjuka. Publiken får reda på allt som har hänt av den första rollfiguren på scenen, Amman, innan Medea gör entré.
Nu följer ett av teaterhistoriens grymmaste, men också mest uppmärksammade, dramer. I sin outsägliga vrede över att ha blivit försmådd beslutar Medea sig för att hämnas på Jason genom att först döda prinsessan och därefter sönerna. Hon utför dådet under svåra kval, men att döda hans söner är det effektivaste sättet att ta hämnd på Jason. Sedan måste hon fly, men vart? Aigeus, kungen av Athen, blir en räddning. Han besöker henne för att beklaga sin barnlöshet. Hon lovar att segla till Athen för att föda honom barn – när hon har dödat sina egna.
Ovetande om dådet kommer sedan Jason för att rädda barnen från kung Kreons män men amman berättar att de är döda. Han träffar Medea och ber henne förtvivlat att få se barnen. Hon vägrar. Där går ridån. Euripides låter oss inte veta om Medea blir bestraffad eller undkommer till Athen.
Låt oss försöka sätta in huvudrollen i den tid då Medea uppfördes. Peloponnesiska kriget hade just börjat och många av Euripides dramer kom till under krigets första år. Och i flera av sina verk ställde han sig på de svagas sida, särskilt kvinnornas. Han ömmade för flyktingkvinnorna som blev slavinnor hos fienden och för invandrarkvinnorna utan rätt till medborgarskap. Med Medeas planerade giftermål med Aigeus visade han ett högt spel för att försäkra sig om social trygghet.
Det må vara att Euripides bara fick tredjepris för sin Medea vid tävlingarna i Athen, men detta verk, och flera av hans andra 17 bevarade, har onekligen fått ett bestående värde. De spreds tidigt långt utanför Grekland och fick genom århundradena nya tolkningar, i dramatiken men också i andra genrer, litterära verk, spelfilmer, tv-inspelningar, operor.
Så är vi framme vid den senaste operaversionen av Medea som nu ingår i Kungliga Operans repertoar. Regissören Stefan Larsson och scenografen Rufus Didwiszus har noga iakttagit de klassiska ramarna, handlingens, tidens och rummets enhet: Hela dramat kretsar kring Medea och hennes reaktion på beskedet om makens svek. Dramat utspelar sig inom loppet av en enda dag och på en enda plats, en gård utanför en diffus byggnad. Undantaget är att morden sker inne i huset, med barnens skrik som effekt, enligt Euripides original.
Uppsättningens innehåll ligger nära sitt ursprung. Språket är dock moderniserat och texten kortad i det libretto som kompositören Daniel Börtz har skrivit i samarbete med författarna Agneta Pleijel och Jan Stolpe. Börtz tonsättning är lika smärtsam som handlingen. Hotfullt dröjande passager bryts av ömsom explosionsartade utfall, ömsom nakna partier med något enstaka instrument förbundet med en solist eller en känsla. Den vokala melodiken är minst lika varierad men lever i någon mån sitt eget liv.
Instuderingsarbetet måste ha varit en stor utmaning både för dirigenten Patrik Ringborg och hans orkester, Kungliga hovkapellet, och för sångarna. Emma Vetter har alla gåvor som krävs för att göra en trovärdig Medea. Hon modulerar sin röst för varje enskilt känsloläge och har en förtvivlans utstrålning som gör ont. Karl-Magnus Fredriksson äger en mjuk baryton som passar bäst när hans Jason visar sin förtvivlan men han är ändå magnifik i sina kyliga beräkningar för att rädda sin status.
De mindre mansrollerna är av hög kvalitet, men den bästa birollen görs av Marianne Eklöf som Amman. Den fasa som hon i röst och plastik visar inför Medeas dåd är stor scenkonst. Och så har vi kören, detta underbara arv från antikens dansare, den samlade, svartklädda kroppen som böljar mellan de vitgråa väggarna och identifierar sig med folket, först i sympati med huvudrollen, sedan i allt starkare avsky. Körpartierna är inte alltid vackra här, men kvinnorna ur operakören gör dem mästerligt.
I recensionsfloden efter urpremiären finns antydningar om dagens flyktingsituation och analyser av Medeas dåd. Här vill vi bara konstatera, och beundra, Euripides djupa insikter i människans villkor och svagheter. 2 500 år har inte ändrat så mycket på dessa.
Birgit Ahlberg-Hyse 2016-02-16
Huvudsakliga källor
Margarete Bieber: The History of Greek and Roman Theatre, Princeton University Press 1939, 1961.
Hans Furuhagen: På teatern i Athen, Norstedts 1981.