Den traditionella arbetarrörelsen hade arbetsplatsen som slagfält. Nu förs kampen i staden – av dem som förenas av sitt liv i slummen. »Rätten till staden« lagfästs i allt fler länder.
Vi trängs med barn, getter och hönor för att slippa trampa i de öppna kloakernas blåfärgade sörja. Stegen piskar upp damm i den heta luften. Husen är små, men har ändå innergårdar där husdjur vandrar runt bland grytor, tvättbaljor och vattendunkar. Jag undrar hur en ambulans ska kunna ta sig in. Nima är ett av Ghanas huvudstad Accras fattigaste områden, men trots bristande stadsplanering kryssar Rashid Alhassan smidigt genom huslabyrinten. Han leder mig till en uttorkad flod som klyver området mitt itu. Den verkar användas som både soptipp och toalett.
– När det regnar stiger vattenytan så mycket att de omgivande husen dras ned. Världsbanken finansierade byggandet av en fördämning, men pengarna försvann. Förmodligen har de hamnat i någon politikers ficka.
Ungdomar från Nima ordnade områdets första demonstration. Den var oorganiserad, bullrig, oförskämd. En lokalpolitiker gick ned och skällde på dem, men lovade att fördämningen skulle byggas klart.
De rika klarar sig alltid. Där det offentliga inte levererar finns privata lösningar: fyrhjulingar för att ta sig fram på de dåliga vägarna; vattentank och generator när vatten och el inte vill flöda; murar och vakter när natten känns osäker.
Men för invånarna i stadsdelar som Agbogbloshie och Old Fadama, även kallade Sodom och Gomorra, finns inga livlinor. Utan rinnande vatten, toaletter och elektricitet blir varje dag en kamp. Bland giftosande sopberg letar barn efter elprodukter som kan monteras isär och säljas vidare. Med hänvisning till miljön hotar myndigheterna med rivning, men många misstänker att de bara vill sälja ut den dyrbara marken till rika investerare. Många har också sin enda inkomstkälla här, till exempel vid Agbogbloshies marknad, så att flytta är otänkbart.
Kuststräckan kring Ghana är snart en av världens mest urbaniserade. Under 1800-talets industrialisering hörde trångboendet samman med tillväxt. Men de som i dag lämnar rural fattigdom och etniska konflikter i norra Ghana bakom sig har inga jobb som väntar. En avundsvärd uppfinningsrikedom är den enda livlinan. I boken Planet of Slums kallar geografen Mike Davis området för den urbana fattigdomens största fotavtryck på jorden.
Rashid Alhassan. Foto: Leonidas Aretakis.
Trenden är global. Afrika och Asien urbaniseras blixtsnabbt och offentlig service hänger inte med. Om inget händer kommer två miljarder människor att bo i slumområden om 25 år enligt UN Habitat 2008. Utvecklingen sker parallellt med stigande ojämlikhet i norr, och kanske går vi överallt mot samma situation: en osynlig transnationell överklass med pengarna i skatteparadis, en medelklass som lyckats klamra sig fast vid de heltidsjobb som ännu finns kvar, och längst ned ett kämpande prekariat utan vare sig trygga jobb eller boenden.
Detta menar i varje fall Guy Standing, som arbetat 30 år på Internationella arbetsorganisationen (ILO):
– Det gamla proletariatet, med stabilt heltidsarbete, har krympt. Men under dem finns miljoner människor med flexibla jobb, låga löner, och utan statliga förmåner. Lönerna kommer att fortsätta gå ner tills vi möts på mitten.
1900-talets framgångsrika organisering för välfärd byggde på arbetarrörelsen, som byggde sin solidaritet runt arbetsplatsen. Men vad har prekariatet gemensamt? I stora delar av världen just rumsliga frågor som bristfälligt boende och infrastruktur. Kan detta utgöra grunden till en ny typ av klass? Bor nästa revolutionära kraft i slummen?
***
Den första urbaniseringsvågen (1750–1950) sammanföll med industrialiseringen. Friedrich Engels reste till England för att studera deras arbetarslum, då fenomenet ännu inte hade uppstått i Tyskland. Han återvände från trasiga arbetarkvarter som St Giles med drabbande vittnesmål i Den arbetande klassens läge i England: »de som inte redan gått under i den malström av moraliskt förfall som omger dem, sjunker dagligen djupare, förlorar för varje dag mer och mer motståndskraften mot det demoraliserande inflytande som nöden, smutsen och den omgivande ondskan utövar.« I dag står där ett hypermodernt komplex där bland annat Google har sitt London-kontor. Som vanligt har de fattiga fått maka på sig.
I dag finns det tjugo städer med fler invånare än vad jordens totala befolkning uppgick till när jordbruket uppfanns för 12 000 år sedan. Sedan 2007 bor över hälften av oss i urbana områden och hälften av oss är arbetare. De tendenser som Marx identifierade i mitten av 1800-talet är nu verklighet, och vi närmar oss något som den marxistiske geografen Henri Lefebvre kallade planetär urbanisering.
Men urbanisering och tillväxt är inte längre lika sammanlänkade. Detta, i kombination med nyliberal politik, gör att vi ser nya favelas, campamentos, bidonvilles, chawls och villas miserias överallt. Utan hopp om ett jobb trängs de fattiga i förfallna höghus, egenbyggda skjul, på gator och längs järnvägsleder, till och med i kloaker.
Och bakom varje slum finns ett politiskt misslyckande.
***
I Afrikas kolonier hölls befolkningen under sträng kontroll. Svarta tilläts sällan äga mark, och kunde inte flytta vart de ville. Kolonisatörerna var livrädda för stadens radikaliserande effekt, och tyglade därför urbaniseringen. 1950 bodde bara 33 miljoner av kontinentens människor i städer. Arbetarna levde ofta under miserabla förhållanden, men utom synhåll i städernas utkanter. Samma politik bedrevs i Indien, och fram till frigörelsen 1948 hölls slumutvecklingen tillbaka genom migrationskontroll och lagar mot lösdriveri och gatuförsäljning. I delar av Latinamerika hölls urbaniseringen i stället tillbaka av diktatorer som demolerade områden de inte tyckte om.
På 1950-talet kunde allt fler flytta som de ville, samtidigt som fattigdom och inbördeskrig drev människor på flykt från landsbygden till staden. Nu inleddes en period av hastig urbanisering i stora delar av den icke-industrialiserade världen.
Dräneringen i Nima. Foto: Leonidas Aretakis.
Efter avkoloniseringen försökte många latinamerikanska och afrikanska länder bygga upp en statligt driven industri, kombinerat med satsningar på infrastruktur, bostäder och välfärd. Men 1970-talets finanskris tvingade många att sträcka ut mössan mot Internationella valutafonden (IMF). Denna bank var dock starkt påverkad av nyliberala idéer, och lånade bara ut pengar mot villkor om ”strukturanpassning”. Statliga företag privatiserades, skatter sänktes, infrastrukturprojekt avbröts. Den lilla välfärd som fanns skulle monteras ned, och ekonomin skulle öppna sig helt mot den internationella marknaden. Staten skulle inte försöka bli självförsörjande inom en bred uppsättning industrier; i stället skulle länder satsa på det de gjorde bäst. Resultatet var att många ekonomier i princip avindustrialiserades och gick över till att exportera råvaror, vilket ledde till att produkternas förädlingsvärde tillföll oss i norr.
Bostadsmarknadernas privatisering ledde till bostadsbrist, och under 1980-talet växte slummen explosionsartat. I stora delar av världen är den alltså en efterkolonial, politisk skapelse.
Även i västvärlden beror segregeringen på både ekonomiska och politiska faktorer. Ibland hade politiken inte bara klassmässiga utan även rasistiska undertoner. I USA användes så kallad redlining, som gick ut på att vissa zoner, framför allt centrala områden med många afroamerikaner, hade dyrare banktjänster, välfärd och mat. Svarta förhindrades också att bo i vissa områden, och fick sällan ha förstahandskontrakt. Denna historia är en viktig bakgrund till landets nutida urbana uppror.
***
På många håll i världen bevittnar vi nu en aggressiv rumslig klasspolitik från höger, med utförsäljning av offentliga egendomar, miljöfarlig resursutvinning, demolering av slumområden utan kompensation, omritning av valkretsar, inrättandet av skattefria handelszoner, avreglerad låne- och bostadspolitik. Företagen spelar stadsregioner mot varandra, och tvingar lokalpolitiker till en tävling mot botten. Priset, i alla dessa fall, betalas av de fattiga. Och för att förhindra protester inrättas också en nattväktarstat, specialiserad på övervakning av oppositionella och journalister. På vissa platser är repressionen det enda mötet med staten, och sluminvånarna hamnar ofta i direkt konflikt med polisen. Resultatet är ett rumsligt klassamhälle där illusionen om att rikedomen ska sippra i sidled ständigt skapar ny slum och nya gated communities.
Turkiets president Tayyip Erdogan gav denna auktoritära nyliberalism ett ansikte när han försökte sudda ut minnet av 1900-talets sekularism genom att fylla det offentliga rummet med moskéer och gallerior. Planerna på att bygga militärbaracker och ett köpcentrum i den anrika Geziparken väckte massiva urbana protester centrerade kring Taksimtorget. Motståndet kom dock att handla om mer än bara parkens bevarande, nämligen om yttrandefrihet och privatiseringar. Solidaritetsstrejker genomfördes av arbetare över hela landet, och bidrog till en bred, urban allians.
Liknande rörelser i andra länder formaliserades till nya, framgångsrika partier – som Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. I spetsen står ofta unga, utbildade människor utan framtid. Men mot de allra fattigastes förmåga till organisering har många inom vänstern fortfarande en viss skepsis. Så även Guy Standing:
– Prekariatet är »farligt« då det avfärdar det politiska etablissemanget. Det tror inte på socialdemokrati, fackföreningar och andra gamla former av politik; samtidigt är de ursinniga på den kapitalistiska plutokratin. De är inte apatiska. Trasprekariatet däremot har inte ens energin att råna dig.
Samma tveksamhet fanns hos Marx i Kommunistiska manifestet: »Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara beredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften.«
Saknar vänstern en teori som involverar jordens fattigaste miljard människor i skapandet av en bättre framtid? Är slummen vänsterns blinda fläck?
Detta är ett utdrag av en text publicerad i #4 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här
En prenumeration av tidningen kan tecknas här »