Ukraina – början på ett nytt kallt krig?

Foto: Richard SakwaVad händer i Ukraina och hur skall Rysslands agerande tolkas? I Frontlinje Ukraina, beskriver och analyserar historikern Richard Sakwa utvecklingen. Han belyser två perspektiv på Ukrainakonflikten, ett inrikespolitiskt och ett geopolitiskt.

Sakwa kallar dem den ukrainska krisen respektive Ukrainakrisen. Han väver ihop bakgrunden till dessa kriser till ett sammanhållet mönster, som visar att konflikten är mer komplicerad än den svart-vita bild av skeendet som ges av västdominerade massmedia. Sakwa problematiserar konflikten utan pekpinnar, och Frontlinje Ukraina ger läsaren en väl underbyggd redogörelse av orsakerna – historiska och ekonomiska – till de dramatiska händelserna kring årsskiftet 2014/2015.

Boken inleds med en analys av den ukrainska statsbildningen utifrån begreppen monism kontra pluralism. Med monism avses uppfattningen att Ukraina är en nation med ett språk, ukrainska, och en egen tusenårig historia. De nationalistiska krafterna i landet argumenterar utifrån monismen och använder historien för att visa att det förflutna ger dem tolkningsföreträde. Det är ”vi mot dem”, dvs. ukrainare mot ryssar. Den pluralistiska statsmodellen hävdar däremot att det i Ukraina finns flera språk och nationaliteter som har sina historiska rötter i landet. ”Pluralisterna” betonar att olika etniska grupper har levt sida vid sida under historiens lopp och att de ska göra så även i framtiden. Ingen skall stå över de andra i nationen.

Den ukrainska krisen  utspelar sig mellan Ukrainas västra och östra del (Donbas). De två delarna av landet har olika ekonomisk struktur, där Donbas är ledande när det gäller industriproduktion. Rysslands och Ukrainas ekonomier var sedan Sovjetunionens dagar komplementära. Exempelvis importerade Ukraina rysk energi och i utbyte fick Ryssland maskiner av olika slag. Drygt 200 ukrainska företag tillverkade produkter för den ryska försvarsindustrin, t.ex. robotar, fartyg och flygplansmotorer.

Språkfrågan är mycket laddad. De ukrainska nationalisterna kallar hånfullt ryskan för ”köksspråket”. Den stora, rysktalande minoriteten (ca 20 procent) betraktas i det närmaste som femtekolonnare av nationalisterna som anser att ukrainska är det enda språk som skall användas i landet. De rysktalande bor framför allt på Krim, i Donetsk och Lugansk. I västmedia kallas de separatister och ibland terrorister. Men även i Kiev är faktiskt ryska språket modersmål för en majoritet av invånarna.

Både i västra och östra Ukraina finns problemet med oligarkerna, dvs. de familjer som lyckades roffa åt sig enorma rikedomar när industrier och råvaruproduktion privatiserades i samband med Sovjetunionens upplösning i december 1991. Oligarkerna eller klanerna har utvecklat ett klientsystem, som griper in i politiken på alla nivåer i samhället med nepotism och korruption som följd. Oligarkernas makt har starkt ifrågasatts av folket i både västra och östra Ukraina, oavsett språktillhörighet.

Det som gjorde att händelseutvecklingen i Ukraina blev internationellt laddad var Nato-toppmötet 2008 i Bukarest, då löften gavs att Ukraina och Georgien kunde bli medlemmar av militäralliansen. Några år senare inleddes förhandlingar mellan EU och Ukraina om handelsavtal mellan parterna. (Här gavs dock inget löfte om ett framtida EU-medlemskap för Ukraina.) Utfästelserna till Ukraina om Natomedlemskap och ett handelsavtal med EU sågs naturligtvis inte med blida ögon i Moskva, eftersom de historiska banden mellan Kiev och Moskva skulle komma att brytas. Denna geopolitiska omkastning tog den ryska statsledningen på stort allvar. Den ukrainska krisen hade på ett dramatiskt sätt blivit Ukrainakrisen, något som resulterade i spänningar på det internationella planet.

Den ryska statsledningen såg en risk för att Nato (och EU) skulle flytta fram sina positioner och komma närmare Ryssland. Brännpunkten för geopolitiken blev Krimhalvön, där det fanns strategiskt viktiga marinbaser för den ryska Svartahavsflottan. Sakwa analyserar och problematiserar sakligt det ryska politiska spelet i samband med att Krimhalvön återförs till/ annekteras av Ryssland. Han varken ursäktar eller legitimerar de olika aktörernas agerande i konflikten. Det går inte att avfärda Rysslands agerande som ett försök att återgå till tsaristisk imperiepolitik av 1800-talssnitt eller som ett uttryck för ett irrationellt beteende av en auktoritär regim med stormaktsdrömmar. Enligt Sakwa var det snarare en västoffensiv (Nato och EU) som rubbade den geopolitiska strukturen, vilket framtvingade rysk aktivism.

Står vi inför ett nytt kallt krig och vad betyder det i så fall för ett eventuellt svenskt Natomedlemskap? Frontlinje Ukraina reser tänkvärda frågor om hur vi bör förhålla oss. Som jag ser det är exemplet Ukraina ett argument för att fortsätta alliansfrihetens väg och därmed säkerligen minska spänningen runt Östersjön.

Ett minus är att boken inte har ett register. Ett sådant gör det lättare för läsaren att kolla upp personer, begrepp etc. Ibland kan boken också kännas lite trögläst, eventuellt beroende på en mindre smidig översättning. Dessa ringa påpekanden får inte skymma bokens stora förtjänster. Sakwas bok är utomordentlig för den som vill skaffa sig en mer allsidig uppfattning än den som som erbjuds i svenska media.

BokomslagRichard Sakwa
Frontlinje Ukraina. Krisen i gränslandet mellan Ryssland och Europeiska unionen
Övers: Christer Lundgren
Karneval förlag 2015

Bild t.v: Richard Sakwa, professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent i Canterbury, Storbritannien.