Regi: Alexandra-Therese Keining[BOK] Pojkarna
Författare: Jessica Schiefauer
Förlag: Bonnier Carlsén, 2013
Alexandra-Therese Keinings film Pojkarna deklarerar först som sist, och ett antal gånger däremellan, att detta är en berättelse för den med ögonen öppna. Alltså inte för den som vill ha det konforma och är blind för det som bryter mot normen.
Fjortonåringarna Bella, Momo och Kim i Göteborg hänger ihop jämt, och lite krampaktigt kanske, för i skolan är de hårt utsatta av både elever och lärare. Särskilt pojkarna verkar ha svårt att tåla synen av de tre flickorna som har större intressen än att behaga och fnittra, mobbningen och utanförskapet är starkt och berörande skildrar.
De har sin fristad i Bellas växthus där de hänger dygnet runt, odlar och fikar. Kim dras ändå till den udda Tony, lite på glid med trasig hemmiljö, och en spännande gränslös attityd. Han ser henne knappast.
Till fröleveransen kommer en dag en mystisk böna som flickorna planterar och som växer sig hög över natten, de lockas att äta av de söta, saftiga frukterna, faller i sömn och vaknar förvandlade till pojkar. De är inte igenkända i skolan utan blir välkomnade som tre coola nykomlingar. Kim får chansen att komma nära Tony, som pojke, vilket sätter ordentligt snurr i huvudet på honom – eller henne?
Efter en natts äventyr förvandlas de tillbaka men för Kim blir vägen till Tony och till att vara pojke som en drog. Svårt att hantera för Kim men också för de tre vars vänskap utmanas, inte minst för att Momo också är kär i Kim – men som pojke eller som flicka?
Ungdomarna har många svåra frågor och, precis som det är för en tonåring, blir det inte många svar direkt. Dem måste en lösa själv på den långa mörka vandring i underjorden som unga människor och sagofigurer fått göra i alla tider och berättelser. Symboliskt nog är det i en underjordisk lokal med brinnande eldar som ungdomarna börjar sin resa/process, eller vad man vill kalla det. Och mot vad? Det vet man ju inte, förutom att mognaden och accepterandet av den man är där innerst inne är det viktiga.
Pojkarna är inte bara en viktig film som man hoppas får en stor, särskilt ung publik, den ger också ett alternativ till den bedövande floden av stereotypa och tvingande könsroller som unga möter i kultur och medier.
Lite överspänt drama hör väl ungdomen till och här är det förstås stora känslor som ska få sitt utlopp i en tät historia utan biberättelser eller andra miljöer än de ovan nämnda. Miljön har ännu inte hunnit vidgas utan har fortfarande i princip barnets begränsningar, med enstaka gränsöverskridande till ett svindlande högt tak eller ett skogsparti inte alltför långt hemifrån.
Pojkarna är inte bara en viktig film som man hoppas får en stor, särskilt ung publik, den ger också ett alternativ till den bedövande floden av stereotypa och tvingande könsroller som unga möter i kultur och medier, och tar hbtq-frågor för unga på allvar utan de värsta pekpinnarna.
Jessica Schiefauers Augustprisvinnande ungdomsroman från 2013 som ligger till grund för filmen är förstås en mer fördjupad berättelse, med många beskrivningar av flickornas barnlekar och brottet mot dem som blir resultatet av den till att börja med oskyldiga leken med blommans frukter (en mer än övertydlig metafor).
Det är Kim som berättar i jagform och hans/hennes längtan och anpassning skär i hjärtat. Så är det att vara tonåring, och just denna form som handlar om könstillhörighet är bara en av kretsarna i helvetet som ska passeras på vägen. Alla klarar det inte men för Kim, Bella och Momo finns nog gott hopp. Kärleken – och kanske lite uthållighet – måste vara vägen hem.