Vi lever i absurdismens tid

CharmsColorEL

Om dagens paradoxala mix av klarsyn och blindhet med den förlamande känslan av annalkande katastrof skriver Leif Öjesjö i denna text om absurdismen.

   Det absurda (från latinets absurdus, bortom förnuftet) kan beskrivas som en upplevelse av tillvaron med alla sina motsägelser, men också som ett perspektiv i tiden, vilket kanske är samma sak. Svart med ett gapskratt, skulle man kunna säga, lite som Voltaires Candide. Eller ta Marx-citatet att historien upprepar sig, ”först som tragedi, sedan som fars …”
Ulf Brinck, psykolog, och Filipe Costa, psykiater, har varit inne på temat. Det gällde då privatiseringarna av den psykiatriska vården inom Stockholm läns landsting. Jag tror att ”det absurda perspektivet” också kan vara relevant för den, som vill ägna sig åt den existentiella dimensionen inom psykoterapin.

Absurdismen anses ha fått sin början i och med publiceringen 1896 av romanen Kung Ubu av Alfred Jarry (1873–1907). Under 1920- och 30-talen fanns ett mycket revolutionärt och satiriskt avantgarde i dåvarande Leningrad med Daniil Charms och Alexander Vvedensky som ledande namn. Svart humor och nonsenspoesi var deras signum. Deras egna liv kunde i sig ha varit formade av en absurd fantasi.
Rötter har absurdismen också i den franska existentialismen. Författaren Boris Vian (1920–1959) berättar i romanen Dagarnas skum om ett ungt par, Colin och Chloé, vars lycka bryts sönder när Chloé blir sjuk i lungcancer. Historien skildras på ett absurt eller surrealistiskt sätt (skillnaden kan vara hårfin). Med sjukdomen förändrades allt: ”Chloé kände som en ogenomskinlig kraft i sin kropp, i bröstkorgen en fientlig närvaro.” Verkligheten blir kaotisk. Även rummet förändras, allt liksom krymper, lyxen försvinner och tillvaron blir fattig och ful. Pengarna går till mediciner och sjukvårdskostnader.

Författaren Albert Camus (1913–1960) beskrev människans liv som i grunden meningslöst: SisyfosColorEL”Ingenting, ingenting var av någon betydelse. Under detta absurda liv som jag hade levat, steg emot mig en dunkel fläkt från de år, som ännu inte hade kommit, och vad betydde det liv, som folk valde att leva, de öden som de ville skulle bli deras?” (ur Främlingen). Camus blev närmast besatt av temat, som följdes upp i dramat Caligula och i essän Myten om Sisyfos från 1942, som sammantaget med de två förstnämnda utgör ”det absurdas trilogi”. Beteckningen absurdist kom dock att användas först efter publiceringen av Myten om Sisyfos. Den absurda upplevelsen beskrevs här som en insikt om gapet mellan våra behov och önskningar och ”Universums likgiltiga tystnad”.
”Allt väsentligt tar sin början i medvetenheten”, skrev Camus i Myten om Sisyfos. Medvetenheten var att se det absurda i en värld där redan Nietzsche fastlagt att Gud är död. ”Den absurda människan” är en människa som är medveten om detta, men som måste revoltera, även om det också är meningslöst. För Camus blev Sisyfos därför den absurda hjälten, vars straff var att i evighet rulla en sten uppför ett berg och se den falla tillbaka. Genom att han förlikat sig med sitt öde måste man tänka sig Sisyfos som lycklig.

Absurdismen är i dag en hel genre som inte bara handlar om litteratur; den har också kommit till ChagalColorELuttryck genom konsten och filmen. Den ryskfödde ”naivistiske” målaren Marc Chagall (1887–1985) var optimisten i en absurd värld. Fotografen Roger Ballen, vars verk härom året  gick att se på utställningen Roger Ballen’s Theater of the Absurd  (Det absurdas teater) på Fotografiska i Stockholm, har i över 40 år med starka svartvita fotografier skildrat en verklighet, där människor och djur är fångade i en obegriplig och ologisk värld, ”som en absurd teater”. Filmregissören Roy Anderssons år 2014 prisbelönta En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är en film som med sina groteska inslag får oss att skratta åt våra tillkortakommanden. Absurdisterna har konsekvent sett världen genom en skrattspegel (Camus och Kafka möjligen undantagna). Redan Voltaire kom att tala mindre och mindre om tragedin i det han såg. I stället framhöll han det löjliga och farsartade i situationen i Candides ögonblick (Livet som slump och tillfälligheter). Det finns ingenting att förstå ”när tillvaron är en käftsmäll på förnuftet och livet är inget annat än ett stort skämt.”

Den absurda teaterns främsta företrädare, Samuel Beckett, Jean Genet och Eugène Ionesco, har alla velat skapa chockverkan genom att visa på livets absurditeter. Beckett (1906–1989) fick sitt genombrott genom I väntan på Godot 1953; ett avantgarde-drama som kom att revolutionera teaterkonsten. Pjäsen är tragisk och skrattretande på samma gång. De två luffarna Vladimir och Estragon, bägge iklädda plommonstop som tecken på att de sett bättre tider, för en ändlös dialog i väntan på att den mystiske Godot ska uppenbara sig. Det handlar om främlingskap och passivitet. GodotColorELScenbilden är den enklast tänkbara: en väg på landet, en sten, ett träd.
Beckett har senare kommenterat publik­ens reaktioner med att, fritt översatt från Gerry Dukes artikel ”The Godot phenomenon”: ”… Om folk får huvudvärk av pjäsen får dom väl själva skaffa Aspirin …” Det är existensen, livets absurda teater, som Beckett hanterar. Om den är meningsfull eller inte besvaras inte. Med sitt författarskap har han formulerat de enkla, avgörande frågorna om villkoren bortom det materiella; vissheten att vi ska dö, att kroppen kommer att brytas ned, och att människan i sin ångest uppfinner myter och gudar för att hålla skräcken på avstånd och skyla över tomheten. Många ger upp, slutar fråga, rycker på axlarna, och fortsätter sitt dagliga liv som om problemen inte fanns – ”den filosofiska axelryckningen” (Henning Mankell).

Den uruguayanske författaren Eduardo Galeanos Bakvända världen: en lektion i illusioner  handlar om ”… att genomlida verkligheten i stället för att förändra den”. Författaren avslutade boken i augusti 1998, men skrev att fortsättning följer varje dag på tidningarnas nyhetssidor samt i tv- och radionyheterna. I en intervju i samband med sitt Sverige­besök 2010 för att ta emot Stig Dagerman-priset, sa han bland annat att vi lever i en värld, där allt står på huvudet, och priset avgör sakernas värde i stället för tvärtom: ”I Latinamerika ser vi kapitalismens mest absurda sidor varje dag. År 2000 försökte ett amerikanskt företag privatisera regnet i Bolivia. Vad är det annat än … absurt.” Ändå försöker Galleano se på världen med optimism, men det är en optimism som föds och dör flera gånger om dagen: när han vaknar på morgonen är han pessimist. Vid frukostkaffet blir han optimist. Sedan läser han morgontidningen och blir pessimist. Vid morgonpromenaden blir han återigen optimist och så håller det på.

Galeano känns högaktuell i en oviss och orimlig tid. Global uppvärmning, klimatproblematik, jordbävningar med stora umbäranden för lokalbefolkningar, vulkaner som sprutar, ekonomier som går i kras och mer eller mindre ödesbestämda sociala orättvisor var man än ser sig omkring. När döden drar alla över en kam blir vår strävan efter välfärd och lycka närmast rörande i all sin småttighet, som författaren Benny Holmberg skrev i en krönika häromåret. Kulturkritikern Slavoj Žižek har noterat att upprepningen, farsen, kan vara ännu mera förfärande än tragedin, ”… den fars som den globala ekonomins kris utgör, då miljoner människor förlorat sina arbeten”. Journalisterna Kajsa Ekis Ekman och Alexandra Pascalidou har båda beskrivit ett krisande Grekland, där det absurda blivit till vardag: Folkhälsan blir sparpaketens främsta offer. Oförsäkrade sjuka utan tillgång till vård växer. Självmordssiffrorna stiger. Dödshjälpen syns även på gatorna, i form av indragna behandlingsprogram för de svällande massorna av narkotikamissbrukare, fimpandet av fältassistenter, socialarbetare. Försäljningssiffrorna av antidepressiva och sömnpiller har tredubblats enligt apotekarna. Samtidigt flödar knarket.

Professorn i global hälsa vid Karolinska institutet, Hans Rosling, menar sig kunna visa att världen trots allt har blivit bättre, och ser positivt på framtiden: det är möjligt att undvika klimatkrisen, utrota fattigdomen och säkra freden! Resurserna i form av pengar, teknik och mänsklig vision finns ju redan tillgängliga! Det enda som krävs är att vi använder förnuftet, erkänner människors lika värde, och börjar styra världen efter dessa principer. Så vad väntar vi på? Godot, eller?
Charms och Vvedensky jagades av KGB, Sovjetunionens hemliga polis. Beckett och Camus var aktiva inom den franska motståndsrörelsen. Galeano förföljdes av fascisterna i Uruguay, där särskilt militären kände sig hotad av kulturlivet. Attacken mot satirtidskriften Charlie Hebdo visar i än högre grad problemets aktualitet: ”En attack som onsdagens motsvarar våra vildaste mardrömmar, den förvandlar verkligheten till en fantasi”, skrev till exempel kulturredaktören på DN, Björn Wiman, i anslutning till dådet (DN 8 januari 2015).

Satiren behövs för att se oss själva och vår samtid. Dagens politiska klimat och psykologiska stämning finns kanske ingenstans fångad så bra som hos den tyske konstnären George Grosz, som var persona non grata hos nazisterna (nazister tål inte humor). I Lars Lamberts kortfilm om Grosz Hoppla, vi lever! (1987) avtecknar sig – enligt formuleringen i Svenska Filminstitutets filmdatabas – ”… hela menageriet av valutasvin och kupongklippare, politiker och knektar, krigsinvalider och horor, det glada 20-talets ’hoppla, vi lever’ mot en fond av bottenlös misär … korruption och inkompetens, den paradoxala mixen av klarsyn och blindhet med den förlamande känslan av annalkande katastrof”.

Leif Öjesjö
Artikeln är tidigare publicerad
i Läkartidningen

Illustration:
Emma Lundström