av THOMAS IDERGARD
Det råder akut vattenbrist på Öland efter en sommar och höst med lite regn, vilket hotar både jordbruk och turism. När kommunfullmäktige i Mörbylånga kommun förra veckan samlades för att diskutera hanteringen av krisen föreslog en miljöpartistisk ledamot att hela församlingen skulle resa på sig och dansa regndans i syfte att blidka vädrets makter.
Sagt och gjort, av bilderna i olika medier att döma (läs här) tycks politikerna nästan mangrant ha rest sig upp och viftat med armarna för att blidka vädrets makter. Några indikationer på att regnet skulle ha öst ner över Öland efter denna ritual finns inte, och prognosen för den här veckan ser tämligen regnfria ut (se till exempel här).
Efter händelsen var olika sociala medier fulla med skämt, men också med påståenden om att episoden visade att ”tro” inte har i politiken att göra. Nu är det inte sant att tro inte är eller får vara politisk, i meningen motivera eller utgöra en drivkraft till sättet att organisera samhällsgemenskapen, så länge den uttrycks med ett sekulärt språk och sekulära argument så att alla, oavsett åskådning, kan värdera dess konsekvenser på lika villkor. Men det är inte ämnet för dessa rader.
Jämförelsen mellan den kommunala regndansen och allmän ”tro” eller ”religion” brukar vi troende få höra ganska ofta, i olika versioner. Hur många känner till exempel inte igen ateistens likställande mellan tron på ”tomtar och troll” och tron på Gud? Föreställningen att sagoväsen dansar på ängen på Midsommarnatten placeras på samma nivå som övertygelsen att allt som finns har en grund, ett intelligent upphov, och att allt det som är kontingent, det vill säga beroende för sin existens av något annat, vid den långa orsakskedjans slut har en första orsak som existerar med nödvändighet. Det finns ett starkt sekularistiskt ideologiskt intresse i att likställa religiös, i vårt fall kristen, tro med vidskepelse, vilket gör det viktigt att vara vaksam, och resa invändningar, mot tilltaget.
Vidskepelse utgår från att det råder irrationella kausalsamband mellan en viss handling eller ett visst objekt och ett resultat, vanligtvis så att två helt icke-relaterade fenomen, ett fysiskt och ett metafysiskt, kopplas samman för en viss effekt. Som i den kommunala regndansen i Mörbylånga: politiker snurrar och lyfter händer (fysiskt fenomen) och påverkar därmed de ”krafter” som styr vädret (metafysiskt fenomen) så att det regnar på Öland (effekt). Eller i valfria exempel från folktron: en svart katt som korsar gatan (fysiskt fenomen) innebär att ”ödet” (metafysiskt fenomen) för den som ser det vänder i olycka och elände (effekt).
Magi är den direkt irrationella praxis som handlar om att manipulera ”krafter” och ”öden” till att utfalla på önskat sätt: regndansen i Mörbylånga, igen, eller spottandet tre gånger över axeln för den som ser den svarta katten korsa gatan. Och så vidare.
Att avvisa vidskepelse och magi behöver inte leda till en total materialism och förnekelse av det övernaturliga, det vill säga en existentiell sfär vars existens inte är verifierbar med empiriska metoder. Tvärtom. Kristen tro utgår från att Guds nåd verkar i världen och möjliggör mirakel, det vill säga händelser med liten eller ingen statistisk sannolikhet. Till och med den missionerande ateisten Richard Dawkins erkänner att det finns en mycket liten, men dock existerande, statistisk sannolikhet att mirakel kan inträffa. Dessa mirakel har som syfte att förklara och dra människor närmare Gud. Det övernaturliga kan tolkas och beskrivas rationellt, till exempel genom den förnuftsbaserade teologin. Utgångspunkten är alltid att människan har en fri vilja och ett val att öppna sig för och vilja tillhöra Gud, liksom också förstås att säga nej. Hon är aldrig en lekboll i några nyckfulla krafters händer.
Detta ”nådens rike” som genomsyrar allt utgår från och har sitt mål i en primär punkt för samarbete mellan det naturliga, det vill säga vår empiriskt beskrivbara värld, och det övernaturliga, det vill säga Gud. Inkarnation är Guds fria val att bli människa i Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Detta epicentrum, denna utgångspunkt, talar också om rörelseriktningen i samspelet mellan naturligt och övernaturligt. Där magin är människans försök att med materiella handlingar manipulera det övernaturliga för hennes egna syften, betyder Guds inkarnation att det övernaturliga kommer till den naturliga världen för att dra människan in i sig. Och den naturliga världen kan välja att ta emot eller inte.
I bönen får vi, säger Jesus, be Gud om vad vi vill eftersom det övar oss i förtroendet att han ger oss det vi behöver, utifrån hans evighetsperspektiv (vilket inte är vårt perspektiv). Men bön och liturgiska ritualer handlar inte om att vi ska påverka Gud, utan om att han lär oss att allt bättre lita och lyssna på honom. Den mogna bönen är därför den som Jesus lärt oss att be: ”Fader vår … ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden”. Han själv uttrycker det mer konkret i nödens stund i Getsemane strax före sitt lidande: ”låt denna bägare gå förbi mig om det är möjligt. Men inte som jag vill utan som du vill. … om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske.” (Matteusevangeliet 26:39b och 42b)
Den kristna bönen handlar alltså aldrig om vad vi gör med Gud utan vad han gör med oss, det vill säga alltmer fulla av förtroende och tillit till hans rörelse i skapelsen och våra liv.
Om kommunpolitikerna i Mörbylånga hade rest sig upp för att be till Gud om regn hade det varit betydligt mer rationellt, teologiskt korrekt och dessutom effektfullt, än den nu genomförda regndansen. Inte så att Gud nödvändigtvis hade gett dem regn, det miraklet hade Gud bara, som andra mirakel i frälsningshistorien, låtit ske om det varit nödvändigt för fullmäktigeledamöternas själars frälsning. Men genom bönen, sökandet av kontakt med Gud genom Kristus i helig Ande, hade de i stället gjort sig mer öppna för hur hans nåd kan verka genom dem. Och därför med större sannolikhet fattat bättre och mer genomtänkta beslut, med större hänsyn till människor och natur (det vill säga enligt Guds vilja), om de åtgärder mot vattenbristen som de själva, i den naturliga världen, faktiskt har friheten att råda över.
Thomas Idergard 2016-02-23