Ett skifte pågår inom svensk arbetsmarknadspolitik. Den individuella arbetsmarknadspolitiken håller på att bytas ut mot en kategoriserande.
Tankegången i svensk arbetsmarknadspolitik har varit enkel – den ska utgå från individens behov och möjligheter. Första frågan från Arbetsförmedlingen till en arbetslös ska vara: vad vill du? Nästa fråga: har du tillräckliga meriter för det du vill? Och utifrån det börjar en diskussion om vilka möjligheter som finns.
Kanske hen är formellt meriterad för jobbet, men saknar nätverk och yrkeserfarenhet. Dessutom börjar arbetsgivarna dra öronen åt sig på grund av att hen varit arbetslös en längre tid. Allt detta skrivs ned i en så kallad individuell handlingsplan. Det blir kanske ett beslut om subventionerad anställning för att stärka yrkeserfarenhet och nätverk. I ett annat fall kanske det är utbildningen som brister och beslutet blir en arbetsmarknadsutbildning.
Så funkar den svenska arbetsmarknadspolitiken som idé. Naturligtvis är det ibland långt mellan idé och verklighet. Jo, men nu håller arbetsmarknadspolitiken på att byta idé. Den individuella arbetsmarknadspolitiken går mot en kategoriserande arbetsmarknadspolitik. Det viktiga är vilken kategori man tillhör.
I dag handlar det mesta om kategorin flyktingar, men det var inte så det började. För inte länge sedan handlade det om kategorin ungdomar. Svenskt Näringsliv krävde uppluckrad arbetsrätt och lägre lägstalöner för att »hjälpa« ungdomarna.
Den borgerliga regeringen valde en annan väg, sänkt restaurangmoms och sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar. Ett branschstöd till restauranger.
Låt oss nu gå tillbaka till den första frågan en arbetsförmedlare ska ställa, vad vill du? Svarade verkligen alla ungdomar »jobba på McDonald’s?« Nej, naturligtvis inte, men det spelade uppenbarligen ingen roll längre.
Ungdomar är naturligtvis ingen homogen kategori. Det finns många resursstarka ungdomar med bra utbildning och nätverk som bor i starka arbetsmarknadsregioner. De har i princip inga problem på arbetsmarknaden. Det finns ingen anledning att subventionera
denna grupp.
Sammantaget kostade branschstöden till kategorin ungdomar cirka 15 miljarder. Det var i runda slängar 1,5 miljoner per skapat jobb enligt expertmyndigheten IFAU. Det innebär att staten betalade tre jobb i offentlig sektor för ett jobb på McDonald’s. Erfarenheterna med den nya arbetsmarknadspolitiken var sålunda dåliga. Det hindrade inte regeringen från att fortsätta på den inslagna vägen.
Nästa kategori som skulle »hjälpas« var utlandsfödda. De skulle jobba med hemtjänster, bestämde sig staten för och subventionerade rut-tjänster med 50 procent. Det kostade mer än 2,5 miljarder och aldrig utvärderats. Gissningsvis är den inte lika dyr per jobb som den »hjälp« ungdomarna fick, men fortfarande väldigt dyr.
Nu kommer nästa kategori, flyktingarna. Den populära idén är som vanligt sänkta löner, men regeringen har kontrat med lite mer rut. Finanspolitiska rådet har dock en betydligt mer radikal idé. Det ska finnas särskilda lågkvalificerade flyktingjobb med halva lönen, en slag etniska enklaver på den svenska arbetsmarknaden.
Det är sant att enligt OECD:s kompetensstudie är svenska flyktingars kunskapsnivå tyvärr bland de sämsta i OECD-världen. Det positiva är dock att de förbättras snabbt och att efter fem år håller dessa individer genomsnittlig OECD-nivå jämfört med motsvarande grupper i andra länder. Ska vi sluta med denna kompetenshöjning av nyanlända? Att anpassa jobben efter nyanländas utbildningsnivå i stället för att anpassa utbildningsnivån efter jobben är att backa in i framtiden.
Det är effektivare att hjälpa den som behöver utbildning, praktik eller andra insatser utifrån deras egna möjligheter och önskningar, än att ta till generella branschstöd och särskilda flyktingjobb. Sanningen är att allt är effektivare än att byta ett jobb mot tre.
Det är också mer humant att utgå från individen än godtyckliga kategorier, och ge människor de stöd de behöver oavsett om det är en medelålders svensk man, en ungdom eller en flykting. Det är hög tid att återupprätta och satsa på den individuella arbetsmarknadspolitiken igen. Det går att göra mycket för de 17,5 miljarder som gått till branschstöd.
Publicerad i #1 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »