Guldkorn från Aristoteles – varats analogi

96px-Aristote33av ERIK ÅKERLUND
Till etiken och politiken kan det vara värt att ta upp Aristoteles generella syn på verkligheten [se tidigare inlägg på Signums hemsida här och här]. Aristoteles uttrycker sig ofta i sina skrifter med en lägre grad av säkerhet – det är ”alltid eller för det mesta” si och så, det är si eller så ”i ena eller andra meningen”, och så vidare. Detta har att göra med vad man kan kalla ”verklighetens analogicitet” hos Aristoteles.

Verkligheten är, i någon mening, en och hel – annars kunde vi ju inte undersöka den (vad vore det i så fall att undersöka ”den”?). Men det är också så att när vi säger att något är, så kan vi säga detta i många olika betydelser. Verkligheten är mångfacetterad, och i våra undersökningar måste vi vara känsliga för tillvarons nyanser, för variationen och rikedomen hos det som är.

Mångfalden och rikedomen riskerar därför inte att brytas upp till ett oordnat kaos, eller till att ”allt bara är relativt”, hos Aristoteles. Vi måste vara känsliga för kontext och variation, men vi måste också vara känsliga för samband och relation, något som går utöver ren olikhet och är primär gentemot denna. När vi undersöker ett ting eller ett fenomen söker vi också efter dess principer, grunder och orsaker, och därmed får vi också en mer samlad bild av verkligheten.

Och det är här analogin kommer in. Allting sägs inte ”vara” i samma mening, univokt. Men det sägs heller inte ”vara” rent ekvivokt, eller ”homonymt” – att flera saker benämns med samma namn av en ren tillfällighet, såsom sjögräset ”tång” och verktyget ”tång”. Det finns alltså ändå något gemensamt, en gemensam referenspunkt för dessa betydelser av ordet ”vara”. Detta – olika betydelser, men med en gemensam referenspunkt, någonting som allt utgår från – kallar man för ”analoga” betydelser.

Aristoteles skriver:

”Någonting kan sägas ’vara’ i flera betydelser, men alla dessa betydelser är relaterade till en central punkt, en särskild natur. Betydelserna är inte homonyma. Allt hälsosamt är relaterat till hälsa, en sak på så sätt att det bevarar hälsa, en annan sak så att det producerar det, en tredje sak så att det är ett symtom på hälsa, en fjärde sak så att det kan ha hälsa.” (Metafysiken IV.2; egen översättning)

Det här gör också att Aristoteles diskussioner och ställningstaganden är mycket nyanserade och finmaskiga. I all sin vetenskapliga verksamhet systematiserade han vetandet, men det betydde inte att han reducerade ner allting till ett och samma ting, utan han lyckades hålla uppe spännvidden i verkligheten också i sin filosofi och i sin vetenskap. Denna kombination – av enhet och mångfald, av bredd och djup – är något av det som gör Aristoteles värd att läsa och värd att lyssna till än i dag.

Erik Åkerlund 2016-02-26