Författare: Simone de Beauvoir
Översättare: Eva Axelsson
Förlag: Modernista, 2016
Över 100 år sedan har gått sedan Simone de Beauvoir föddes, ändå känns hon fortfarande lika tidlös i sina självklara betraktelser av världen. Detta förstärks kanske i och med den ständiga nyproduktionen av hennes verk. Denna gång med förord av författaren, journalisten och översättaren Åsa Moberg, som gjort sig känd som en av Sveriges största Beauvoir-kännare och bland annat översatt den första fullständiga, svenska versionen av La deuxième sex (1949), Det andra könet, så sent som år 2002.
Efter Simone de Beauvoirs död 1986 har det kommit många böcker, En familjeflickas memoarer är en av hennes första självbiografier som hon först mot slutet av 1950-talet började sammanställa.
I bokens första del beskriver hon ingående sin uppväxt i en borgerlig fransk familj i början av 1910-talet, den så kallade undre delen av aristokratin. Hon berättar om de långa somrarna med resor runt landet och de många släktingar hon omgav sig med, och deras livsöden.
Särskilt kanske hon talar om sin far, den kroniskt tomhänte borgaren som i skenet av de högre klasserna avslöjades som lägre stående i det hårt präglade klassamhället. In till de förnämsta salarna nådde han aldrig, trots den olidliga kärlek han hyste för teater och litteratur.
Att familjen bytte klass beskriver Simone de Beauvoir som sin och systrarnas räddning; möjligheten till utbildning, något den äldsta dottern lyckades bra med. Efter universitetsstudier i litteratur, matematik och filosofi vid Sorbonne och École normale supérieure undervisade de Beauvoir under några år i filosofi på gymnasiet, för att sedan leva på inkomster från sitt skönlitterära, filosofiska och politiska författarskap.
Att som borgerlig kvinna tvingas utbilda sig och arbeta i 1920-talets Paris ansågs skamligt och som ett misslyckande. Men i och med degraderingen i ekonomisk rörlighet hade familjen inte vad som krävdes för att kunna erbjuda en attraktiv hemgift.
Modern tvingades ta över det som tidigare anstod pigan, hemmafruar var det fortfarande inte tal om. Moderns nya roll i hemmet, och insikten om att hon måste forma sitt eget liv, gav Simone de Beauvoir ett nytt perspektiv på kvinnans varande.
Hon beskriver sin far som en traditionsbunden man som ansåg att kvinnans plats var en annan än mannens; ”Han ska forma henne”. Detta ledde till sammandrabbningar när hon själv väl börjat bilda sig och funnit en akademisk identitet. Hans positiva respons på hennes fina betyg var, enligt Simone de Beauvoir själv, ”ett dolt missnöje” med sitt eget misslyckande.
Modern, strängt uppfostrad i klostermiljö, blev chockerad när dottern under sina utbildningsår kom ut som ateist. I övrigt brydde hon sig inte om särskilt mycket, skriver de Beauvoir.
I hennes fenomenologiska beskrivningar, inte minst av miljö och tings förhållande till varandra, finns också en imponerande, filosofisk analys ständigt närvarande. Både i beskrivningarna av sig själv, sitt förhållningssätt till omvärlden, och om andra människor.
Det är främst fadern, vännen Zaza och kusinen Jaques som blir föremål för hennes stundtals freudianska analyser, som hon heller inte förskonar sig själv från. Hon talar mycket om sitt eget inneboende kvinnoförakt, som Zaza förskonats från i och med en god relation till sina kvinnliga släktingar.
Hon talar om sin egen kärlekslängtan, avsaknaden hon hade av den ”rena” kärleken och sökandet efter en livskamrat som skulle vara en fulländad version av henne själv, en dubbelgångare fast bättre.
”Den utvalde måste vara nödvändig för mig, annars skulle jag komma att undra; varför han och ingen annan? Vi måste vara lika och förstå varandra i allt, han måste vara min dubbelgångare i en mer fulländad version än jag själv. Varför krävde jag att han skulle vara mer än mig? Jag tror inte att jag sökte ersättning för min far, men däremot var jag influerad av de känslor jag hyste för min far. Fadersprestigen drev mig. Jag ville bli ledd snarare än att leda. Det skulle göra mig otålig.”
Samtidigt reflekterar hon över samtidens skam för det köttsliga och orena, och påpekar att hon själv aldrig skulle kunna tänka sig att närma sig en man på det viset utan sann kärlek. Detta, anser hon i motsats till sin far, ska gälla båda könen.
Hon skildrar indirekt, välsvarvat med analytiska eftertankar och en stor empatisk förmåga, sina medmänniskor på ett personligt, subjektivt sätt. Ändå återfinns där mönstret från mer ramriktiga verk, som Det andra könet.
Hennes till synes knivskarpa analyser av sin samtid, och sina medmänniskor till trots, visar också upp en bitter syn på hennes egen tillvaro. Hon törstar efter livet, och att genom sitt blivande författarskap få återskapa sig själv, men samtidigt finns där en känsla av ensamhet och förakt för andra människor, särskilt kvinnor.
”Mina föräldrar gillade mig inte som jag var, alltså bestämde jag mig för att vara avskyvärd med gott mod.”, skriver hon och injagar en känsla av utsatthet.
Banbrytandet med universitetsstudier och umgänget med män sätter henne i en alldeles särskild position där hon stundtals tycks ha svårt att placera sig. Män ger öppet uttryck för sitt avståndstagande från alla kvinnor, ”utom Simone” på åtskilliga ställen i boken.
Som läsare blir man något litterärt förvirrad av att komma filosofen och författaren under skinnet på ett sätt som på många sätt får henne att verka motsägelsefull.
Hur kan hon tro så innerligt på en sann kärlek när hon samtidigt ger uttryck för knivskarp konstruktivism? Hur kan hon förespråka abort och samtidigt båda könens lika kyskhetslöfte? Hur kunde hon ta sådant avstånd från kvinnosaksfrågan och inte bry sig om rösträtten? Varför ter hon sig så mansorienterad om hon samtidigt redan teoretiserade kring könens egentliga lika varande? Hur kan hon begära en man som är henne överlägsen och sedan skriva vad som i dag kallas feminismens bibel?
Men kanske är det just dessa frågor som gör boken till en biografi. Vi får möta personen Simone de Beauvoir, och de människor som levde och verkade i hennes samtid. Lika mycket som det är filosofisk, historisk och litterär utläggning över sin egen historia är det ett porträtt inifrån henne själv, med alla de tankar, känslor och självmotsägelser som gör en människa mänsklig.