Frågan om näthatet är politisk – inte bara juridisk

 

Hur skapar vi ett samtalsklimat utan hot och rasism men där vi ändå kan diskutera viktiga samhällsfrågor öppet och livligt? Nyligen presenterade den statliga näthatsutredningen flera förslag om lagskärpningar och i samma veva släpptes Rebecka Bohlins emotsedda bok Tackla hatet som handlar om hur vi kan jobba mot problemet. Utredningen föreslår bland annat att vi inför ett nytt brott kallat olaga integritets­intrång som syftar till att komma åt spridandet av så kallad hämndporr och känsliga uppgifter om hälsotillstånd eller bilder i utsatta positioner (till exempel olyckor). Skärpningar i förtalsparagrafer föreslås också. Utredningens förslag har försökt balansera viktiga åtgärder för att komma åt näthatet med grundläggande rätt till yttrandefrihet. Även om yttrandefrihetsexperten Nils Funcke oroar sig för vilken betydelse skärpningen kan ha för politisk konst- och kulturutövning verkar de flesta bedömare vara eniga om att lagförslagen beaktar undantag för allmänintresse och försvarlighet.

■ Tackla hatet : Om näthat, hot – och hur du skyddar dig av Rebecka Bohlin, Ordfront 2016.

■ Tackla hatet : Om näthat, hot – och hur du skyddar dig av Rebecka Bohlin, Ordfront 2016.

Det är välkommet att frågan om hur vi ska tackla näthatet diskuteras och jag är försiktigt positiv till förslagen. Samtidigt kan debatten i all sin välmening ibland tappa några nyanser. Näthat har blivit ett samlingsbegrepp som tycks fånga in uttalanden som uppenbart borde vara åtalbara tillsammans med uttalanden som enbart är störande eller icke-konstruktiva i största allmänhet. Här samsas uppmaningar till självmord och mordhot tillsammans med uttalanden som ”jag tycker du är en idiot”. Det förstnämnda ska ingen behöva uppleva men det andra är något som skribenter och politiker kanske får fortsätta vänja sig vid – för alternativet vore inte nödvändigtvis bättre. Ett samhälle där häcklande av politiker juridiskt jämställs med rena mordhot är vi lyckligtvis långt ifrån i Sverige, men i debatten tycks det ibland som om vi redan är där.
Jag tror vi ibland behöver separera diskussionerna så att vi för en om hot, rasism och sexism parallellt med en diskussion om en mer konstruktiv samhällsdebatt på nätet. Vad vi inte gillar och vad som bör vara olagligt är ofta två olika diskussioner.

Sverige beskrivs ofta som ett land av konflikträdda människor. Jag tror inte att det är en helt rätt beskrivning men något som är alldeles säkert är att vi har konflikträdda politiker som många gånger söker sig mot politikens mitt. Förvisso är det en hög ljudnivå på migrationsdebatten just nu men kring de grund­läggande ekonomiska konfliktlinjerna i samhället råder det i hög grad tystnad. Den arroganta makten häcklas alldeles för lite i Sverige, särskilt i jämförelse med till exempel Sydeuropa. Risken finns att en onyanserad näthatsdebatt vrids ett varv till och riktar in sig på en legitim kritik av den ekonomiska och politiska makten.
Dessutom finns en annan risk. Att vi istället för att konfrontera roten till stora delar av näthatet – den allt mer högljudda högerextrema rörelsen, som i sin tur hänger samman med strukturell rasism och ekonomiska orättvisor – försöker behandla symtomen. Högerextremismen är inget vi i grunden kan bekämpa med juridiska medel eller genom att skärma av oss från den otäcka vekligheten. Lösningen är nämligen politisk kamp.

Arash Gelichkan