På en lyktstolpe på Sveavägen har någon tejpat upp en lapp, handtextad ut till marginalerna med text som desperat försöker övertyga världen om att det var CIA, Säpo nynazister och utomjordiska varelser som tog livet av Olof Palme.
På en anonym webbsida försöker någon visa hur bilden på pistolkulans ingångshål visar att polisutredningen är en bluff och spåren följaktligen leder i riktning mot något ljusskyggt brödraskap, strävande efter världsherravälde.
Rasmus Fleischer är historiker och författare, samt mångårig medarbetare i Arbetaren.
På en gata i Lund går den fridsamme Stellan Hagmalm med sin fru varje morgon samma rutt med samma plakat, som pekar ut en barndomsvän som Palmes mördare i en komplott som sträcker sig många hundra år tillbaka i tiden.
Mystiken kring statsministermordet utövar en synnerlig dragningskraft på udda existenser varav en del sannolikt skulle få diagnosen ”paranoid schizofreni”. Men det är förstås inget skäl att ifrågasätta den mentala hälsan hos envar som misstänker att mordet på Olof Palme planerades i hemlighet av fler än en ”ensam galning”, med andra ord: en konspiration.
Gränsen är inte bara suddig mellan privatspanare och rättshaverister, utan också mellan privatspaning och etablerad journalistik.
Gränsen är inte bara suddig mellan privatspanare och rättshaverister, utan också mellan privatspaning och etablerad journalistik. Ett antal personer med många år bakom sig i journalistyrket som började undersöka mordutredningen lät med tiden grävandet uppta allt större del av deras liv. Andra privatspanare är före detta poliser. Flera har utmärkt sig som tidiga datorentusiaster. Alla är män.
Men i stället för att avfärda dem som en samling halvgalna ensamvargar, låt oss följa de vägar som lett privatspanarna till att år efter år lägga ner tusentals timmar på att söka efter sanningen om mordet. Vissa har droppat av, andra har kommit till, men flera har under de 20 år som gått engagerat sig allt djupare i sökandet. Vad får dem att fortsätta?
Ett par år efter mordet knöts kontakter mellan de personer som privat engagerat sig för att finna sanningen, och fram växte vad som kallats ”en folkrörelse i miniatyr”. Sven Anér tog initiativ till offentliga möten, där de intresserade delade upp sig i arbetsgrupper för att gemensamt granska olika detaljer kring mordnatten. Medan polisens utredning grep Christer Petterson, som under 1989 både hann dömas i tingsrätten och frikännas i hovrätten, jobbade privatspanarna frenetiskt med att samla in information som de utbytte med varandra.
De första årens privatspaning präglades av ett nitiskt och förutsättningslöst granskande av kriminaltekniska detaljer.
De första årens privatspaning präglades av ett nitiskt och förutsättningslöst granskande av kriminaltekniska detaljer snarare än försök att övertyga världen om en viss typ av mördare. Men med tiden försköts tyngdpunkten för merparten av spanarna till spekulationer om vilka intressen som kan ha haft motiv att döda Palme.
Privatspanarna från denna grupp tenderar att vara uthålligast, och det finns en ganska logisk förklaring till det. För hur lever en konspirationsteori vidare? Genom expansion. Konspirationsteorin måste ständigt samla ihop fler ledtrådar, koppla in andra skeenden i logiken, lägga under sig nya domäner. Inte helt olikt Lenins imperialismteori, om den halsbrytande metaforen tillåts.
Om inte kartläggningarna kan bidra till att förklara fler fenomen än Palmemordet – helst både Estonia-katastrofen och mordet på Anna Lindh – blir det svårt för privatspanaren att bibehålla övertygelsen om att mysteriets uppklarnande är en förutsättning för Sveriges helande. Och all tid som lagts ned på att gräva, skulle den vara förgäves?
På nioårsdagen av mordet 1995 besökte Jonas Fogelqvist, för Arbetarens räkning, privatspanarnas årliga möte på ABF-huset. Mycket rufsigt grått hår och luggslitna kavajer.
”Här sitter många, många människor som på något sätt känner sig kränkta. Av att mordet kunde begås och av att mordet inte blivit löst. En Sifo-undersökning bland dem skulle kantra ordentligt åt vänster. Det är jag övertygad om.”, skrev han efteråt.
Anhängarna av vänsterteorierna har framhållit motiven hos högerextrema grupper inom polisen och/eller kapitalistiska staters säkerhetstjänster.
Anhängarna av vänsterteorierna har framhållit motiven hos högerextrema grupper inom polisen och/eller kapitalistiska staters säkerhetstjänster. De uttrycker ofta en stark dröm om hur folkhemmets nedmontering och samhällets högervridning hade kunnat stoppas om Olof Palme hade fått leva vidare.
Vid sidan av dem som ser Palme som en progressiv kraft som stoppades av reaktionärer, finns det andra privatspanare som ser honom som en korrupt figur. Några närmast frossar i spekulationer om bögsex, vapenhandel och kokain.
Nästan alla är dock överens om en sak: Christer Petterson kan inte ha skjutit statsministern. Skulle en amfetaminist från Stockholms norra förorter ha styrt om Sveriges historia genom en nyck, utan inblandning av större intressen?
Eftersom han ändå pekades ut av Lisbeth Palme, förutsätter alternativa mord-teorier ett ifrågasättande av hennes trovärdighet. Hos Lars Krantz, som vi snart ska återkomma till, drivs detta ända till antydningar om att hon är själva spindeln i konspiratörsnätet.
Mystiken för spanarna tätnar när den erfarne privatspanaren Ingvar Heimer år 2000 påträffades medvetslös med svåra skallskador på tunnelbanestationen Vårby gård och kort därefter avlider. Bland kollegorna utgår många från att han kommit sanningen på spåren och därför mördades. Ändå fortsätter de oförskräckt, trots att flera privatspanare själva påstår sig ha blivit utsatta för mordförsök.
Ingvar Heimer var upphovsman till ”mötesscenariot”, antagandet att paret Palme i själva verket lurats att stämma träff med mördaren. Ernst Lindholm, känd arbetarförfattare och en gång i tiden Arbetaren-skribent, går ett steg längre i sin bok Offrets uppdrag. Där hävdar han att Olof Palme ville dö, och fick hjälp av hustrun Lisbeth:
”Olof Palme mördades inte. Allt visar att han på egen begäran och efter egna bestämda krav lämnade scenen. Han ville inte gå till historien som en förlorare med alla de heliga idealen emot sig.”, skriver han.
Bofors, kärnkraft och kokain är några nyckelord i Ernst Lindholms bok, som också påstår att Palme var bisexuell och aidssjuk.
Bland gruppen med engagerade män – några kvinnor har aldrig synts till bland privatspanarna – höll sig några till att i första hand leta brister i polisutredningen, utifrån en misstanke om att vissa ledande poliser gärna såg att mordet förblev ouppklarat. Gunnar Wall skrev om detta i Internationalen och belönades med Guldspaden för sin bok Mörkläggning (1997).
Bland de outtröttliga, de som lägger bit för bit i ett ständigt växande pussel, framstår den 80-årige Lars Krantz som mest ihärdig. Under många år var han anställd som journalist på statlig radio och teve. Hans senare bana som privatspanare säger något om konspirationsteoriers logik.
Det började med att Lars Krantz under själva mordkvällen den 28 februari 1986 såg en person bete sig underligt vid en busshållplats.
Det började med att Lars Krantz under själva mordkvällen den 28 februari 1986 såg en person bete sig underligt vid en busshållplats. Senare identifierades personen som en viss polisman utpekad som högerextremist, vilken namngavs i boken Ett verkligt drama.
Polismannen väckte, med hjälp av sitt fackförbund, åtal mot Lars Krantz, som tolkade det hela som en fälla gillrad av hans förläggare, ty denne ”var också med i den stora konspirationen”.
Även om Lars Krantz kan ses som polisspårets fader, tog han själv konsekvent avstånd från det till förmån för sin egen mer fantastiska teori, som upprepades i boken Dö i rättan tid (1996), utgiven på eget förlag. Där hävdas att Olof Palme var insyltad i en härva av vapenhandel, korruption och bögsex och därför var tvungen att undanröjas, och själv gick med på att låta sig likvideras av sin fru Lisbeth, som höll i pistolen, och sonen Joakim.
Nu har ännu ett decennium gått. Lars Krantz har fortsatt att utöka sin digra hemsida, och konspirationen har vuxit. Och vuxit. Och vuxit.
Mordet beskrivs nu som ”feministernas fullträff”, det ”lade grunden för feminismen i Sverige. Kvinnor kan.” Lisbeth Palme mördade nämligen på uppdrag av Grupp 8! Misstänksamheten mot kvinnor fick uppenbarligen en skjuts när Lars Krantz kom till övertygelsen om att hans egen fru var en illasinnad agent, en ”Mata Hari” som han tvangs lämna för att kunna fortsätta söka sanningen ohindrat.
Feministerna har, enligt Lars Krantz, en nära koppling till scientologerna, som numera också intar en viktig roll i den ständigt expanderande konspirationen. Och det slutar inte där:
”Mycket tyder på att scientologerna ingår i ett nätverk med andra maktorganisationer som frimurarna, feministerna, judiska lobbygrupper, homosexuella, Rotary, diverse kyrkor och frikyrkor, adel och kungahus.”
Varje tänkbar konspirationsteori – Anna Lindh, John F Kennedy och Estonia är bara några – kopplas samman med Palmemordet till en enda jättekonspiration, där allt hänger samman. Och som ett brev på posten kommer, jämte kvinnohatet, konspiracismens trogna följeslagare: antisemitismen.
Allt mer frekvent har Lars Krantz börjat sticka in insinuerande påpekanden om personer med judisk börd och göra utfall mot ”den judiska lobbyn” och ”haussandet av judeutrotningen”. Kopplingarna till Palmemordet blir allt svårare att hänga med i, men Lars Krantz ser uppenbarligen sin privatspaning som en kamp mot en enda gigantisk maktstruktur. Faller bara en bit, så faller allt, intalar han sig själv: ”Nu knakar det i fogarna på snart sagt varje myt som är i omlopp. Förintelsen, feminismen, scientologin”.
På senare år har Lars Krantz trängt så djupt in i konspiracismens labyrinter att han nått fram till siffermystiken.
På senare år har Lars Krantz trängt så djupt in i konspiracismens labyrinter att han nått fram till siffermystiken. Mordet förklaras nu ha involverat kabbala, den judiska mystiken: ”7 var för judarna ett heligt tal. 28 är jämnt delbart med 7. Palme mördades den 28. Estonia gick till botten den 28.”
Bland dem som intresserar sig för dylika idéer hävdas ibland att det rörde sig om ett ”ockult ritualmord”.
Konspirationsförfattaren Jüri Lina hävdar i sina böcker, vilka åtnjuter en betydande popularitet i new age-kretsar, att frimurare och illuminater konstruerar sitt världsherravälde genom ”negativa kraftfält”. Därvid används dels blodsoffer, dels byggandet av obelisker.
Att det uppförts en rad sådana pelare utmed Luntmakargatan i en linje pekande mellan Olof Palmes dödsplats och Anna Lindhs, framförs som ett obevekligt indicium på vilka magiska krafter som låg bakom morden på de bägge politikerna på den kanske största svenska konspirationssajten politiken.biz.
Bland alla mordteorier uppkallade efter utländska makter som återkommer finns Iranspåret, Irakspåret, Sydafrikaspåret, italienska P2-spåret, samt såklart ”det sionistiska spåret” som Per Gahrton (mp) en gång talade om när han ställde upp på att intervjuas av Ahmed Rami i Radio islam. Bara kurdspåret, som Hans Holmér riktade in hela polisens tidiga utredningsarbete på, tycks vara fullständigt dött och begravet, utan några kända nutida anhängare.
Hos polisens Palmegrupp är man ungefär lika säker på att Christer Pettersson i egenskap av ensam galning avlossade skotten på Sveavägen, som privatspanarna i allmänhet är säkra på att Christer Pettersson var ett villospår.
Utanför den ordinarie privatspanarkretsen härrör ett par alternativa Christer Pettersson-teorier. Advokat Pelle Svensson menar att denne fick i uppdrag att skjuta statsministern av sin bekant ”bombmannen” Lars Tingström, under politisk influens av nazisten och porrklubbsägaren Carl Göran Edqvist.
En helt annat teori har Tore Forsberg, förre chefen för Säpos kontraspionage, privatspanat sig fram till på senare år: Christer Pettersson avlossade skotten, men var egentligen ute efter sin amfetaminlangare Sigge Cedergren och råkade i sitt påverkade tillstånd ta fel på person.
En sådan förklaring är naturligtvis all-deles för banal för de ”riktiga” privatspanarna. Ingen skulle lägga ned 20 år av sitt liv på att bevisa att det rörde sig om slumpen och om en ”ensam galning”. I stället följer var och en sina egna indiciekedjor och drar iväg åt vitt skilda håll på jakt efter en politiskt signifikant lösning, även om meningsskiljaktigheterna inte utesluter en viss solidaritet privatspanare emellan.
Allt färre av dem befattar sig numera med sådant som teknisk bevisning.
Allt färre av dem befattar sig numera med sådant som teknisk bevisning, fler nöjer sig med att peka på tänkbara motiv av mer eller mindre fantastisk art.
Återväxten tryggas genom det faktum att personer som börjar nysta i andra konspirationsteorier förr eller senare kommer att nå fram även till Palmemordet, och ofta väver de in det i samma väv av hemliga sammansvärjningar som antas ligga bakom Estoniakatastrofen och 11 september-attackerna.
Den perfekta syntesen måste fånga allt med en enda teori, inte lämna någon fråga obesvarad. Ständigt höja insatsen, för att inte förlora tron på meningen med att stanna i spelet.
Privatspanarnas idéer drar iväg åt alla håll, men bara en lösning kan vara riktig. Även om varje detalj bakom mordet skulle avslöjas, kommer följaktligen otaliga konstigheter att kvarstå, bland det skumrask och bottenslam som privatspanarna under 20 års tid försökt gräva fram i snart sagt varje del av det svenska samhället.
Drömmen om att sanningen om skotten på Sveavägen ska kunna återställa Sveriges oskuld ter sig allt mer avlägsen.
Fotnot: Lars Krantz avled i december 2010.