inför 8 mars, del II: arbetshuset i Landskrona

Numer kallas citadellet oftast för Landskrona slott, som för att på så vis sopa över det faktum att institutionen tills nyligen var en somber moralhygienisk inrättning; en arbetsanstalt för ”fallna kvinnor.” Sedan byggnadernas syfte sedan länge glömts bort återstår numer endast paginerad skönhet. I början av det tjugonde seklet tjänade citadellet som arbetshus, i turordning för prostituerade, en kort tid fanns dessutom cellbestraffning för kvinnliga straff-fångar och slutligen blev det till arbetshus för kvinnliga lösdrivare.

 Arbetshus var den tidens socialhjälp. De som sattes att slita där var både de som levde på socialt gränsöverskridande vis (exempelvis prostituerade) och/eller människor i behov av nödhjälp. Arbetshus som institution var resultatet av en lag som stiftades 1698; olydiga barn sattes i rasphus där de raspade bersiljeträ till färgstoffer. Till spinnhusen kom flickor och kvinnor för att bereda lin, häckla och spinna. Arbetet började på vardagarna, innan solen gått upp, klockan fyra på morgonen, och det pågick till klockan 22; måndag till fredag, på lördagar upphörde arbetet vid middagstid. Söndagar var man ledig.

  Det var så sent som 1902 som citadellet först förvandlades till arbetshus för ”glädjeflickor.” Det var då inte förbjudet att vara prostituerad. Men under 1700-talet och i 1800-talets inledning hade syfilisen fått pandemeniska proportioner. Särskillt märktes det bland överklassens pojkar. Lösningen hette kontroll av prostitutionen. Därför blev prostitutionen mellan 1838 -1918 reglementerad, det betydde att viss könshandel var tillåten.

Fotografi (Joacim Blomqvist), Landskrona citadell


Nordisk familjeboks mycket auktorativa Uggleupplaga definierar reglementerad prostituion; Reglementering af prostitutionen kallas en metod att medelst vissa polisåtgärder bekämpa prostitutionens (se d. o.) olägenheter i sanitärt och ordningshänseende[…]Genom en särskild afdelning af polisen, den s. k. sedepolisen, uppspåras och anhållas kvinnor, misstänkta för skörlefnad. Sedan genom förhör blifvit utredt, att kvinnan inlåtit sig i könsförbindelser mot betalning, ålägges henne besiktningsskyldighet, och hon inskrifves i en rulla. Hon har att inställa sig på besiktningsbyrån, i regel två gånger i veckan.

 Historikern David Tjeder menar i en tidningsartikel; Den grofkorniga könsdriftens afloppskanal (SvD, 2002-02-24), att det i praktiken innebar statligt subventionerade bordeller där över- och medelklassens män kunde gå. Både gifta och ogifta män som ansågs besitta en okontollerbar sexualitet som skulle mötas med statligt besiktigade unga kvinnokroppar. Samma behov ansågs inte finnsa vare sig hos arbetarklassens män och kvinnor som förväntades gifta sig tidigt för att därefter leva resten av livet med samma person, eller hos överklasskvinnor som förväntades hålla på sig tills giftermålet och därefter vara lojala mot männen i resten av livet. Enligt överklassmännens sätt att se saken så berodde prostitiutionen på de prostituerades eget lättsinne och deras lyxbegär, inte på skriande fattigdom, samhällets dubbelmoral och gubbar, som gjort dem till prostituerade. De prostituerade som inte fann plats på bordellerna förvisades till kaffehusen och senare till gathörnen.

Det var dessa som riskerade hamna på Landskronas citadell. Under en kort period, från 1909 fungerade citadellet som ett fängelse för kvinnliga livstidsfångar i en specialbyggd paviljong. Bland dem seriemördaren Hilda Nilsson, även kallad Änglamakerskan från Bruksgatan, i Helsingborg, som mot ekonomisk ersättning tog emot fosterbarn som hon raskt dränkte i en zinkbalja. Sammanlagt tros Hilda Nilsson mördat sjutton barn. För sina brott dömdes Hilda Nilsson till döden genom hägning. Hon låstes in på Landskronas citadell 1917 i cell nummer 5 med dörr mot en stor mörk fängelsehall; hennes dödsdom skulle omvandlas till livstidsdom, men innan nytt beslut fattats drabbades hon i en hjärtinfarkt – då hon försökt hänga sig själv i cellen.

fotografi (Joacim Blomqvist) Landskrona citadell

Många år senare ansågs hon hemsöka det gamla fängelset. Ett rykte som föddes redan en vindpinad höstnatt 1917 då en intern i cell 5, skakande av rädsla tillkallat personal. Skärrat berättade internen om en kvinna som hängt vid fönstret i cellen. Tills helt nyligen sades det att hundar vägrade på in i cell 5. Enligt en artikel i Helsingborgs dagblad, vägrar dock inte moderna polishundar gå in där. Kvinnliga straffångar var aldrig en stor del av citadellets verksamhet. Flera var i så fall de kvinnliga lösdrivarna, som togs emot efter 1918:

 En lösdrivare var en person i långtidsarbetslöshet, eller som det stod i 1885 års lösdrivarelag; någon som – ”stryker omkring utan att söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet”. Då de första lösdrivande kvinnorna anlände till Landskronas citadell, hade Lösdrivarlagens storhetstid redan passerat. Lagen stiftades 1885, och den stipulerade att långtidsarbetslösas arbetskraft skulle tas i bruk som tvångsarbetskraft, i särskilda arbetshus. Citadellets verksamhet för kvinnliga lösdrivare kom i gång relativt sent. Sett i statistik så sattes 1886, 1.444 lösdrivare i tvångsarbete för sina försyndelser, en siffra som därefter aldrig överträffades. Allt lägre toppnoteringar nåddes: 1901 (1.287 intagna), 1911 (1000 intagna) och 1925 (607 intagna), enligt historikern Johan Edman.

 Det var naturligtvis förknippat med stor skam att inte klara sig själv i arbetarklasssverige före Per-Albin Hanssons folkhemsbygge. Enligt min gamla farmor Iris, en arbetarklasskvinna född 1904 och bosatt i Helsingborg, så var det ingen skam att vara fattig så länge man klarade sig själv och var hel och ren. Att inte klara sig själv; leva på allmosor, inte ha anständiga kläder på kroppen, tas om hand av de fattigvårdsinstitutioner som arbetshusen utgjorde i första halvan av förra seklet; var emmellertid förknippat med så stor skam att den ännu levde kvar i folkminnet då jag var barn.

 Den här berättelsen kan tyckas vara för länge sedan förbi, tänker jag då himlen ovanför det gamla citadellet skiftar färg i gult och svart, och doften av hav som följer med kvällsbrisen söker sig över land med det sista kvardröjande dagsljuset. Men ännu dröjer orättvisorna från förra seklet kvar. Arbetshusen har blivit Fas-3-projekt. Ännu tvingas kvinnor prostituera sig. Numera är själva fattigdomen en skam.