Palmemordet, del III: Kände mördaren och Olof Palme varandra?

Kände ledande sossar också lättnad?
Kan det bara ha varit notoriska ”palmehatare” som kände en slags lättnad att ”Fursten” var borta? Ledande socialdemokrater hade ju redan hösten 1985 oroat sig för Palmes mentala tillstånd och fortsatta politiska verksamhet. Inte bara ”Harvardaffären” utan också ”Dalaupproret” var kriser som skulle kunna signalera slutet på statsministerns politiska inflytande. Kanske väntade fler?

De som önskade honom bort behövde inte planera några attentat; det var säkrare att vänta ut hur dessa, och kanske andra kriser (löntagarfonderna?) skulle utveckla sig. Vad hade det t.ex. varit för mening att mörda Nixon 1973 när Watergate höll på att tillintetgöra honom politiskt? Vad hade det varit för mening att mörda Gorbatjov 1988 när hela östblocket var i gungning? Om Lyndon B. Johnson mördats på hösten 1964 hade vi trott att med honom vid rodret hade det inte blivit någon eskalering av Vietnamkriget.

Så någon storpolitisk konspiration emot Olof Palmes liv tror jag vi kan utesluta, också indirekta sådana, dvs att CIA, KGB, Mossad, MI6 med flera känt till ett planerat ett attentat men inte gjort något för att hindra det.

Holmér kunde tänka i lugn och ro
Detta bör nog ha stått klart i Hans Holmérs sinne när han på lördagsförmiddagen den 1 mars kör sin bil den 22 mil långa sträckan från Borlänge till Stockholm*). Det som skiljer Holmér från de flesta andra högt placerade personer är att han under 3-4 timmar kan tänka över situationen i lugn och ro.

För honom framstår fem alternativa orsaker till mordet, tre politiskt hanterbara, två med mer eller mindre katastrofala politiska konsekvenser.

De tre hanterbara var att Palme blivit mördad av misstag, av en ensam galning, påverkad av det allmänna Palmehatet, möjligen i samverkan med en eller två andra galningar, dock utan kopplingar till någon speciell organisation. Till slut det tredje, och troligaste, en terroristgrupp, som av okänd anledning ville ta livet av Olof Palme.

De katastrofala alternativen vore om Palme blivit mördad på rent personliga grunder, eftersom det skulle kunna förstöra ”Palmebilden”. Denne hade ju inget helt harmoniskt eller okomplicerat privatliv.

Lika katastrofalt vore det om gärningsmannen, eller gärningsmännen, hade kopplingar till någon betydelsefull inhemsk organisation – utan att nödvändigtvis ha agerat med denna organisations vetskap eller på dess uppdrag.

PKK passade bra in
Om Hans Holmér redan nu, i bilen mellan Borlänge och Stockholm, fastnar för ”PKK-spåret” så är inte det så omdömeslöst som det ofta framställs. Kanske, omdömeslöst ur polisiär, kriminologisk synpunkt. Inte ens Sherlock Holmes kunde ju dra några slutsatser på tåget från Paddington förrän han kom till platsen för mordet. Men det var inte omdömeslöst ur politisk synpunkt.

Men vintern 1985-86 låg PKK illa till i Sverige efter ett par uppseendeväckande politiska mord. De hade visserligen drabbat eget folk och vad man skulle vinna med att mörda Sveriges statsminister var inte klart. Men PKK kunde inte uteslutas från de misstänktas skara.

En utredning utgör i sig en fara
Men Holmér insåg nog att även om det inte var PKK eller någon inhemsk skyldig som mördat Palme skulle dock grävandet efter en gärningsman i sig kunna ställa till en massa problem. En mängd stenar skulle vändas på och vad visste man vad som skulle komma krypande fram då?

Utan att det hade det minsta med mordet att göra skulle det t ex snart bli allmänt känt att länspolischefens eget äktenskap var i upplösning och att han hade ett förhållande med en underställd kollega. Detta var dock en småsak jämfört med vad som under en polisutredning skulle kunna komma ut om folkvalda politiker, i synnerhet Olof Palme själv.

Därför gällde nu ”locket på” men på ett sådant sätt att det inte märktes. Men det märkets ganska snart. Det ironiska i Holmérs mörkläggningsverksamhet, understödd på det praktiska planet av förlagsmannen Ebbe Carlsson, på det politiska av den nye statsministern Ingvar Carlsson, är att det skulle få rakt motsatt effekt.

Ty det blev avslöjanden!
Som Gunnar Wall framhåller i sina böcker, har mörkläggningarna blivit lika betydelsefulla som själva mordet. Många politiker och ämbetsmän fick sina karriärer avbrutna eller tillintetgjorda. Genom allt trixande kom en massa interna nätverk, personliga relationer och politiska intriger ut i dagsljuset och skadade socialdemokratin lika mycket eller mer än någon eventuell otrohetsaffär av Olof Palme.

Man fick aldrig tag på hans mördare, men ett par andra fula fiskar fastande i nätet, och det var ironiskt nog Hans Holmér och Ebbe Carlsson själva. De hade, som det kinesiska ordspråket lyder, lyft en sten bara för att sedan tappa den på sina egna fötter.

Hans Holmér och Ebbe Carlsson blev dödspolare några år tidigare, här poserande i samband med att olaglig telefonavlyssning avslöjats mot SKP och tidningen Gnistan (om Redax minns rätt).

Men mörkläggningarna är alltså lika betydelsefulla som själva mordet genom att de ger ledtrådar. Hans Holmér och Ebbe Carlsson avslöjade inte bara sig själva, genom det sätt de bedrev desinformationsverksamheten avslöjade de också sina egna misstankar. Vad ville de dölja? Och varför var de beredda att ta så stora risker?

”Polisspåret”
Ty redan i bilen från Borlänge till Stockholm den 1 mars 1986 bör Hans Holmér formulerat vad som för honom framstod som det troligaste spåret, det som sedan skulle komma att kallas ”polisspåret”. Han om någon, som chef för polisen i Stockholms län, visste vilka ”nötter” det fanns i kåren. Han kände stämningarna, inte bara i den Norrmalmska ”baseball-ligan” utan också i mindre fascistiska delar av kåren.

Han kunde kanske för sig själv namnge en handfull poliser som utan vidare borde tas in för förhör. Men redan då skulle skandalen vara ett faktum och, som sagt, ännu värre om någon av poliserna visade sig vara skyldig. Så på med locket och full fart med PKK-spåret.

Att PKK-spåret tas upp på nytt av Ebbe Carlsson 1988, trots att det var diskrediterat och föranlett Holmérs avgång, visar ledande politikers desperation att finna något som avledde uppmärksamheten från ”polisspåret”.

Vad gjorde gärningsmannen?
Problemen med de hittillsvarande hypoteserna om hur mordet utfördes har varit bristen på vad jag kallar ”ett statistisk förhållningssätt”. Man har utgått ifrån att gärningsmannen eller -männen bestämt sig för att mörda Olof Palme just denna natt, på Sveavägen och kanske just vid Dekorimabutiken.

Men antag att försök hade gjorts tidigare? När de inte gått i lås skulle man upprepa försöken senare. Detsamma gällde om försöken denna fredagskväll måste avbrytas.

Så när gärningsmannen denna sena kväll följer efter paret Palme från Grand har han inte planerat för mycket i detalj, utan är beredd att dra fördel av olika tillfälligheter som erbjuder sig. Så farväl alla män med walkie-takies. Inte heller behöver gärningsmannen följa efter paret på västra sidan av Sveavägen. Det går lika bra att hålla ett öga på den från östra sidan. Med detta minskar han dessutom chanserna att bli uppmärksammad. Han vet detta ty han är en erfaren spanare

Relation till Säpo?
Han är en erfaren spanare ty han måste ha någon relation till säkerhetspolisen. Hade han inte det skulle han inte vetat att paret Palme skulle gå på bio den här kvällen och just på Grand. Det kan han bara ha fått fram via telefonavlyssning. Men han behöver inte vara Säpo-man, han kan vara en före detta Säpo-man eller en polis med kompisar inom Säpo.

Men att paret Palme går söderut, uppenbarligen för att bege sig hemåt, bestäms först i sista minuten. Det hade inte varit omöjligt att Olof och Lisbeth hängt med sin son Mårten och hans flickvän på någon eftersits.

Gärningsmannen hade nog väntat sig att de gått norrut, till Rådmansgatans tunnelbanestation, varifrån de kommit. Men nu gick de söderut. Kanske skulle de ta T-banan vid Hötorget, kanske skulle de gå hela vägen hem till Gamla Stan? Vad de än gjorde skulle det yppa sig flera tillfällen att kunna utföra attentatet.

Överfall på T-banan?
Gränderna i Gamla Stan var idealiska, men också själva T-banan. I synnerhet säkerhetspoliser lär sig hur man kan utnyttjar den senare. Så t ex kunde gärningsmannen skjuta Olof Palme i ryggen just som han stigit in i vagnen och innan dörren skulle gå igen. Innan någon inne i tåget hunnit dra i nödbromsen hade tåget hunnit en bit in i nästa tunnel och fastnat där. Gärningsmannen kunde försvinna med god marginal.

Men till gärningsmannens stora förvåning, där han går på östra sidan av Sveavägen, kommer plötsligt paret Palme över på hans sida. Varför vet vi inte.

Kanske har Lisbeth Palme tillfrågats, men inte kunnat minnas. Det är naturligt efter vad som skedde minuterna senare, men då måste vi ta allt annat hon sagt med stora nypor salt. Det är för övrigt anmärkningsvärt, som bland annat Wall påpekat, att hon inte minns vad som hänt de sista 1-2 minuterna före skotten.

Man kan gissa att paret Palme, när de befann sig på västra sidan av Sveavägen, lättare fick syn på T-baneskylten på östra sidan av gatan. Eftersom de var lite obekanta med trakten kanske de inte visste, eller hade glömt bort, att det också fanns en nedgång till Hötorgets T-banestation på den sida av Sveavägen som de följde?

Är de bekanta?
Hur som helst, nu befinner sig paret Palme, på östra sidan av Sveavägen, mer eller mindre i höjd med gärningsmannen, troligen strax framför honom. Allt han behöver göra är nu att gå upp i jämnhöjd med paret.

Och det är nu som en av kärnpunkterna i Gunnar Walls böcker blir viktig: han har dragit slutsatsen att Olof Palme och gärningsmannen kände varandra, var bekanta eller på annat sätt inte var främmande för varandra, att de till och med kunde ha utbytt ord innan skottet föll.

Wall grundar detta på de viktigaste ögonvittnesberättelserna där olika personer anser sig ha sett gärningsmannen och paret Palme som om de vore i sällskap med varandra. Wall visar också hur dessa vittnesmål senare återgivits förvrängda för att ge intryck av att mördaren inte alls varit i sällskap utan snarare plötsligt anfallit bakifrån eller från sidan.

Varför var de bekanta?
Wall spekulerar därför i att gärningsmannen på något sätt stämt möte med Palme utanför Dekorinabutiken för att t ex överlämna viktiga dokument. Det låter lite för ”filmiskt”. En mer trivial förklaring kan vara att gärningsmannen inte varit okänd för Olof Palme därför att han, som före detta Säpo-man, tidigare fungerat som dennes säkerhetsvakt.

Om några ord utväxlats kan det ha varit Olof Palme som reagerat på ett bekant ansikte eller gärningsmannen som velat försäkra sig om att han hade rätt person bredvid sig.

Om några ord utväxlats kan det ha varit Olof Palme som reagerat på ett bekant ansikte eller gärningsmannen som velat försäkra sig om att han hade rätt person bredvid sig.

Tillägg 29.2 10.25: Detta förklarar kanske varför gärningsmannen känner sig tvingad att också ha ihjäl Lisbeth Palme – eftersom hon kunde ha känt igenom honom. Han missar, men eftersom hon faller ner bredvid sin make på ett sätt som ser ut som om hon träffats, tror gärningsmannen att han lyckats och avviker från platsen.

Efter dådet var det ingen konst för en vältränad polis att fly via trapporna i ändan på Tunnelgatan. Att Lisbeth inte minns någon konversation kan återigen förklaras med hennes chocktillstånd. För övrigt är det betecknande att hon i sina första vittnesmål inte säger sig ha sett gärningsmannens ansikte.

Vem ska vi leta efter?
Det som sagts ovan kanske är lite spekulativt. Men det leder fram till påståenden som skulle kunna kontrolleras.

Gärningsmannen kan ha varit anställd på Säpo, men troligare är att han vid mordtillfället återgått till den vanliga polisen. Kanske hade det skett mot hans vilja. Kanske ansåg ledningen för Säpo att han var obalanserad. Liksom i alla andra länder ville säkerhetspolisen i Sverige ha de bästa, de mentalt stabilaste. Gärningsmannen hade kanske visat sig mindre omdömesgill i olika sammanhang.

Jag har inte tagit del av någon av Sven Anérs böcker och artiklar om ”polisspåret”, men om det bland hans misstänkta finns en polis i Stockholmsdistriktet som före 1986 en kortare tid tjänstgjorde i Säpo, bland annat som statsministerns livvakt, så skulle jag vara mycket misstänksam emot denne och kolla dennes alibi mordnatten – något som kanske Hans Holmér och Ebbe Carlsson faktiskt gjorde för 30 år sedan.

Det skulle därför inte förvåna om denne polis under 1986 i all tysthet försvann under oklara omständigheter …

*) Det finns en spännande hypoteser att Holmér inte varit i Borlänge alls men jag håller mig i min oskuldsfullhet till ”huvudspåret”, dvs att han var på väg till Vasaloppet som skulle gå av stapeln på söndagen och övernattade halvvägs på Scandic i Borlänge med sin älskarinna.

Du hittar del I och II här

På förekommen anledning, med extra tack till Anders Persson