av FREDRIK HEIDING
Efter Brasilien är Mexiko det land i världen som har störst katolsk befolkning. Omkring 101 miljoner (83 procent) av landets cirka 122 miljoner invånare är katoliker. Befolkningen är mångkulturell såtillvida att det utöver majoriteten som är av blandad härkomst (sp. mestizos) finns cirka 60 inhemska folkgrupper med var sitt språk och egen kulturella särart. Många invånare som tillhör urbefolkningen (sp. indígenas) är tvåspråkiga och graden av identifikation med den egna folkgruppen kan variera. Urbefolkningen består av sammanlagt 15 miljoner invånare, det vill säga ungefär 12 procent av folkmängden.
Mexiko är ett kontrasternas land på många sätt, inte bara vad avser klimatzoner och ojämn fördelning av naturresurser utan också när det gäller den socioekonomiska situationen. Totalt sett är Mexiko en relativt stark nation ekonomiskt, men klyftan mellan rika och fattiga är enorm. Av egen erfarenhet av landet kan jag säga att intrycket av det beror på i vilka kretsar, stadskvarter och miljöer man rör sig. Här finns både miljöer som påminner om välmående europeiska förhållanden, men också platser som kräver lokalkännedom och försiktighet.
Vid påven Franciskus besök i Mexiko den 12–17 februari hade arrangörerna medvetet sett till att han främst fick träffa marginaliserade grupper och besöka områden med olika sociala problem. Påven hade sin bas i Mexico City där vistelsen också började med ett skarpt anförande till biskoparna följt av en gudstjänst i basilikan Vår Fru av Guadalupe, som är världens största Mariavallfartsort vad gäller antal besökare. Under en dag besökte påven ett fattigt och våldshärjat kvarter i Mexico City, en annan dag deltog han i ett stort ungdomsmöte i staden Morelia i delstaten Michoacán.
Ett sätt att sammanfatta det digra och varierade programmet under påvens besök är att se det som en tillämpning av encyklikan Lovad vare du. I mediebevakningen lyftes med rätta sociala och ekonomiska frågor fram, men miljöfrågor var egentligen också en central utgångspunkt. Det märks när man tar del av kommunikéer från människorättsorganisationen Centro Frayba som har sitt säte i den sydliga delstaten Chiapas. Under två dagar omedelbart före den av påven ledda gudstjänsten med omkring 100 000 troende i staden San Cristóbal de las Casas i Chiapas hade medlemmar av urbefolkningen från 17 latinamerikanska länder samlats för en kongress vars tema säger en hel del: ”Latinamerikanskt möte: med encyklikan Lovad vare du försvarar vi rätten till moder jord, landområden och skogar.”
Urbefolkningen vänder sig mot ohämmad exploatering av naturresurser och mot sociala orättvisor. Man kräver frihet och rätt till jordegendom i en konflikt som går tillbaka till kolonisationen på 1500-talet. I sin predikan (och i talet till biskoparna) erkände påven Franciskus urbefolkningens rättigheter och manade till stöd för folkgrupperna. Men han vände också på perspektivet – omvärlden ska inte bara skydda de inhemska folkgrupperna utan har också anledning att se dem som lärare i ekologiska frågor. Påven citerade valda delar av encyklikan Lovad vare du med dess budskap om att betrakta skapelsen som en gåva och förhålla sig till naturen som ”vårt gemensamma hem”. I sin predikan markerade han sedan: ”I detta har ni mycket att lära oss, ni undervisar mänskligheten. Era folkgrupper – vilket de latinamerikanska biskoparna har erkänt – vet hur man på ett harmoniskt sätt förhåller sig till naturen, den natur som ni respekterar som ’näringskälla, gemensamt hem och altare för fördelning mellan människor’” (från biskopskonferensen i Aparecida 2007).
För att förstå påven Franciskus symboliska gester vid gudstjänsten i Chiapas behöver man gå tillbaka minst 50 år. Vid gudstjänsten erkändes det inhemska språket nahuatl, som talas i olika delar av landet som officiellt liturgiskt språk. Dels uttrycks här uppskattning för många års arbete med att få fram de liturgiska texterna, dels höjs folkgruppens status. Detsamma gäller mayaspråken tzotzil och tseltal. Vid slutet av gudstjänsten överlämnade två jesuiter och deras medarbetare till påven en översättning av hela Bibeln till tseltal från år 2005. Det tog flera decennier under tämligen svåra omständigheter att få fram översättningen. Trots insatser som dessa är det inte ovanligt att medlemmar av mayafolken överger sin folkgrupp och flyttar till mer ekonomiskt välbärgade regioner i Mexiko eller migrerar till USA.
Avslutningen på påvens vistelse i Mexiko var säkert den mest utmanande. Den nordliga staden Ciudad Juárez är sedan länge ett näste för drogkarteller och utbredd kriminalitet. Staden ligger alldeles vid gränsen till USA, med ”tvillingstaden” El Paso i Texas på andra sidan tullen och taggtrådsstängslet. Här och längs hela den långa gränsen mot USA är migrationsfrågan dessutom brännande. Besöket är signifikant. Påvens budskap till ungdomarna i Morelia, Michoácan, om att hålla sig borta från narkotika kan få effekt också i Ciudad Juárez. Samtidigt måste påvens möjligheter att påverka situationen lokalt få rimliga proportioner. Vatikanens talesperson, jesuitpater Federico Lombardi, har försökt hålla förväntningarna under besöket på en rimlig nivå. Han suckade under en genomgång för reportrar i Morelia när han ”för 20:e gången” fick frågan varför påven inte mötte familjer till 43 studenter som försvann under oklara omständigheter för två år sedan. Det finns inte tid för allt och påven kan inte göra en ”encyklopedi över alla problem”.
Av reaktioner förmedlade genom mexikanska dagstidningar att döma var påven Franciskus besök i Mexiko på det stora hela mycket välkommet inom landet. Lika populärt var det dock inte i vissa kretsar i USA, i alla fall inte om man lyssnar till presidentkandidaten Donald Trump. I en intervju hävdade han att: ”Påven är en mycket politisk person. Jag tror att han inte förstår de problem som vårt land har. Och jag tror inte att han förstår faran med den öppna gränsen vi har med Mexiko. Jag tror att Mexiko fick honom att göra detta därför att Mexiko vill bevara gränsen precis som den är eftersom de gör sig en förmögenhet, medan vi förlorar.”
Under en mellanlandning i Kubas huvudstad Havanna på vägen till sitt besök i Mexiko mötte påven Franciskus den rysk-ortodoxe patriarken Kirill i vad som betecknades som ett historiskt genombrott. Visserligen stämmer det, men man ska komma ihåg att Vatikanen och olika ortodoxa representanter har samarbetat på många sätt och fört dialog under de senaste decennierna. Förhållandet mellan just den rysk-ortodoxa och den katolska kyrkan har dock varit spänt. Det är annorlunda nu, mycket tack vare ett mödosamt och målmedvetet arbete av prefekten för Påvliga rådet för de kristnas enhet, kardinal Kurt Koch och den rysk-ortodoxa kyrkans utrikeschef, metropolit Hilarion Alfejev.
Påven Franciskus och Moskvapatriarken Kirill förde ett två timmar långt förtroligt samtal och skrev sedan vid en presskonferens under ett gemensamt dokument bestående av 30 paragrafer rörande olika frågeställningar. En viktig sådan, som också har bidragit till att föra samman kyrkorna, är förföljelsen av kristna i länder i Mellanöstern och Nordafrika där ”våra bröder och systrar i Kristus helt håller på att utplånas”. I dokumentet säger man också att man vill återuppta ömsesidiga kyrkliga relationer mellan Rom och Moskva, och ha ett nära samarbete med varandra.
Efter att ha sagt detta är de båda bekymrade över att kristna i många länder möter ”ökade restriktioner mot religionsfriheten” och mot att leva i enlighet med sin tro. I synnerhet noterar påven och patriarken den långt drivna sekulariseringen i många länder, vilken skapar ett främlingskap inför ”Gud och hans sanning” och utgör ett ”allvarligt hot mot religionsfriheten”. De oroas särskilt över att ”bestämda politiska krafter, styrda av en väldigt aggressiv sekularistisk ideologi”, försöker tränga ut samhällets kristna röster i ”marginalen av det offentliga livet”.
Situationen i Ukraina nämns därefter uttryckligen i dokumentet, där fiendskapen mellan olika kyrkor sägs ha bidragit till ”en djup ekonomisk och humanitär kris”. I stället inbjuder Franciskus och Kirill sina respektive troende i Ukraina att övervinna schismen med respekt för ”existerande kyrkorättsliga normer”, för att kunna leva i ”fred och harmoni” så att ”det kristna brödraskapet” kan framstå tydligt.
Det gemensamma dokumentet har i ukrainska kyrkliga kretsar mottagits positivt och betraktas som ett steg i rätt riktning.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.