Att utesluta halva mänskligheten från samtal

av THOMAS IDERGARD
För några dagar sedan publicerade Dagens Nyheter en stor ledarartikel om abort (läs här). Syftet tycks ha varit att anslå en ny ton från den sida i debatten som förespråkar långtgående möjligheter till abort. En ton som inbjuder till diskussion. Bara detta är för en abortkritiker mycket välkommet. Artikeln kan ses som ett tecken på en smygande förändring i svensk offentlighet under senare år. En förändring som också kommit till uttryck när andra medier har börjat spegla skiftande uppfattningar i exempelvis frågan om tidsgränser.

DN:s ledare har en poäng att abortkritiker borde engagera sig mer i vad som händer efter födseln. Dess exempel rör hur ensamstående mammor som valt att behålla sina barn bemöts. Man kan också vidga det till barns uppväxtvillkor i stort. Men frågan om vårt gemensamma ansvar för att varje mänskligt liv ska utvecklas i värdighet kan och får aldrig dölja sin egen avgörande förutsättning: Att det finns en rätt till liv för varje mänsklig person. Oavsett utvecklingsstadium. Och oavsett hans/hennes eventuella värde för, eller inverkan på, någon annan. Föräldrarna inkluderade.

Ledarartikelns stora brist är att den inte presenterar några egentliga sakargument för den egna ståndpunkten. Det bärande resonemanget är i stället att eftersom i en del amerikanska abortkritiker är extrema, måste man sakligt tycka tvärtom. Alltså att abort kan vara något bra. Det hela kryddas sedan med ett påstående som man hör allt oftare: Abortkritiska män vill egentligen ta ”makten över reproduktionen”. Denna makt tillhör dock kvinnan, som alltid har rätt att göra vad hon vill med den. Underförstått har män egentligen inget i abortdebatten att göra. Det uttrycks faktiskt ganska ofta helt öppet i debatter. Jag fick själv höra det i en diskussion i Almedalen i somras.

I retoriken är ifrågasättandet av meningsmotståndarens karaktär (extremister!) och rätt att yttra sig (karlar!) ett beprövat sätt att dölja svagheten i den egna argumentationen. Vi ser det ofta i vulgär politisk pajkastning, där syftet inte är att föra ett gott samtal. Och om man sakligt prövar innebörden i tanken att män inte får uttala sig om abort förstår man den retoriska figurens karaktär. (Det är fortfarande oklart om positionen tillåter alla kvinnor att delta, eller om rätten bara gäller kvinnor som har fött barn. Eller bara kvinnor som har genomgått en abort. Eller bara kvinnor som är för abort. Underförstådda nyanser i resonemangen kan ibland peka åt olika håll.) Tänkesättet öppnar för en princip som går långt utöver abortfrågan. Nämligen föreställningen att bara den som representerar en grupp som är ”berörd” på ett särskilt sätt, får yttra sig och delta i beslut om en för samhället gemensam fråga inom tillämpad etik – som politik och juridik ytterst är.

Tillämpad på andra områden står absurditeten klar. Får bara de som har barn i skolåldern ha en åsikt, och en röst, om hur vi organiserar skola och utbildning? Skulle bara män ha haft rätt till en åsikt, och en röst, om framtiden för värnplikten, när den enbart gällde män? Får bara den som betalar skatt ha en åsikt, och en röst, om hur våra offentliga utgifter ska användas? Listan kan göras lång. Dessutom kan man i just abortdiskussionen ställa frågan om vad männens egentliga roll i sammanhanget ändå skulle ge dem rätt till: är en man inte 50 procent av orsaken till att ett barn överhuvudtaget blir till? Borde det inte ge dem en rätt till en uttryckt uppfattning om vilka lagar som ska avgöra barnets livsförutsättningar?

Och vill man bortse från det reproduktionstekniskt uppenbara, kan man titta på huvudrollsinnehavaren. Det ofödda barnet. Alla vi som lever och diskuterar aborter har ju en gång själva varit ofödda. På egen hand helt värnlösa inför det som kunnat ta vårt liv innan vi ens hade fötts. Oavsett om vi är kvinnor eller män. Men nu fick vi den rätt att födas som en del inte tycker ska gälla lika för alla. Borde det inte ge alla rätt att delta i debatten?

Det står helt klart att resonemanget på abortområdet är ett sätt att försöka bortse från svagheten i den egna positionen. För jag tror inte på allvar att de som vill tysta manliga abortkritiker egentligen vill byta ut det demokratiska styrelseskicket mot en ny variant av Platons expertstyre. Att särskilt lyssna på människor som har erfarenheter av en fråga som diskuteras är en god sak. Men det är något helt annat att vilja exkludera den som inte har en ”rätt” koppling till en fråga, från att få tillföra något i samtal, eller beslut, om det gemensamma goda.

I det goda samtalet väger vi varandras argument. Inte vem som har rätt att framföra dem.

Thomas Idergard 2016-03-05