”Harnoncourt öppnade den andliga dimensionen och himlen för människorna”

Prins Bernhard heeft in Amsterdam Erasmusprijs 1980 uitgereikt. In Concertgebouw. V.l.n.r echtgenotes van de laureaten, prins Bernhard, de laureaat Nicolaus Hamencourt en laureaat Gustav Leonhardt *8 september 1980

Den katolska kyrkan sörjer den österrikiske dirigenten Nikolaus Harnoncourt. Stiftsbiskoparna Wilhelm Krautwaschl och Franz Lackner prisade i helgen den borgångne världsberömde musikerns stora förtjänster och uttryckte sitt deltagande till familjen.

Harnoncourt dog under lördagen i en ålder av 86 år. Han föddes i Berlin i en katolsk familj och växte upp i Graz. Hans bror, Philipp Harnoncourt är präst och teolog. Cellisten Nikolaus Harnoncourt var en av pionjärerna inom det historiska sättet att spela gammal musik. Som gästdirigent för många framstående ensembler räknades Harnoncourt till en världens mest ansedda orkesterledare. Sålunda dirigerade han återkommande Wienerfilharmonikernas Nyårskonsert.

Stiftet Steirmarks biskop Krautwaschl är ”djupt tagen” av nyheten om Harnoncourts död. Denne Steiremarks store son har ”inte bara berört den konstnärliga publiken med sina verk utan även genom sin stora kärlek till den sakrala musiken öppnat den andliga dimensionen och himlen för människorna”.

”Han var en av de stora”, betonade Salzburgs ärkebiskop Lackner. ”Han följde aldrig tidsandan i sitt arbete. Med sina banbrytande tolkningar gjorde han det möjligt att upptäcka nytt”, sade Lackner i en radiosändning från Salzburgs ärkestift. Harnoncourt präglade tidsandan, betonade ärkebiskopen – ”under mycket motstånd, ty för honom var musiken huvudsaken”.

Lackner prisade den bortgångne musikern som ”en sökande efter nyckeln, som öppnar musiken för lyssnaren”. Med Harnoncourts död har man dock framför allt förlorat en värdefull människa, som ärkebiskopen betonade: ”I böcker och intervjuer lät han oss ta del av sina tankar. I sitt sista brev till publiken skrev han: ’Då kommer det att finnas mycket kvar!’ Som jag uppfattar hans verk gick hans blick alltid på djupet, samtidigt som han sökte, ja kämpade med, att upptäcka livets och trons hemligheter. Jag glömmer aldrig mitt möte med Nikolaus Harnoncourt förra året med anledning av en utmärkelse, som han tilldelats. Jag blev djupt berörd, när han förklarade musik för mig, som är musikaliskt obegåvad. Det är inte bara jag som sörjer denne mans död.”

”Vi musiker”, sade Nikolaus Harnoncourt, ”har ett kraftfullt, ja, heligt språk att förvalta. Vi måste göra allt för att det inte går förlorat i den materiella utvecklingens kölvatten […] Konsten är inte något vackert tillbehör, den är navelsträngen som förbinder oss med det gudomliga.”

Harnoncourt studerade cello i Wien och antogs av Wiensymfonikerna. Kort därefter grundade han med sin hustru och orkesterkollegor Concentus Musicus Wien. Ensemblen strävade efter att spela på ett sätt som låg så nära klangen hos originalinstrumenten från renässans- och barockmusiken som möjligt.

Med denna ansats lyckades Harnoncourt göra långtgående tolkningar genom skivinspelningar och konserter över hela världen. Ett centralt inslag i detta utgör den kompletta utgivningen av Bachs kantater, som gjordes tillsammans med Gustav Leonhardt inom ramen för ett nästan 20 år långt projekt.

1972 började Harnoncourt även att dirigera. 1975 inleddes det långvariga samarbetet med Concertgebouw Orchester i Amsterdam. 1983 debuterade han på Wiensymfonikernas dirigentpult, 1984 hos Wienfilharmonikerna, 1987 vid Wiens statsopera och 1992 vid festspelen i Salzburg.

Som författare till mycket uppmärksammade böcker, och som pedagog, försökte Harnoncourt att förmedla det dialogiska i musiken. Han undervisade under 20 år som professor i framförandepraxis vid musikuniversitet Mozarteum i Salzburg.

Under hårt motstånd från den etablerade musikbranschen sörjde Harnoncourt, som själv samlade på historiska instrument, för en blomstringstid för ett verktroget musicerande. Till hans favoriter räknas Mozart och Haydn. Sedan 1985 Styriarte, ett klassiskt festspel som är tillägnat Harnoncourt, och som snabbt har rönt stor uppmärksamhet.

Kathpress 2016-03-07