”Hon flippade ut”, sade en ung man om sin mors reaktion när han berättat att han ville bli präst. ”Hon sade att jag kunde göra något mycket bättre än att bli präst och att hennes vänner skulle tro att jag var onormal för att jag frivilligt valde att leva i celibat.”
Känslig för sin offentliga image gav modern honom aldrig sin välsignelse, men fortsatte gå i mässan, ”för att folk inte skulle tro att hon var en avfallen katolik”. Hennes son gick aldrig in i ett prästseminarium.
Jag hörde om en annan ung man som rymde hemifrån för att inträda i en mycket sträng orden, mot föräldrarnas önskningar. När hans fader hotade ordensöverhuvudet med slagsmål sade sonen att man måste lämna hemmet för att följa Kristus och att Jesus sagt i evangelierna att en man som inte kunde lämna sina föräldrar inte var honom värdig.
Dessa två fall rörde två män som är nutida katoliker. Men den saliga Elisabeth av Treenigheten, vars kanonisering nyligen kungjorts skulle ha delat deras smärta. Elisabeth föddes i Frankrike 1880 och vid 14 års ålder kände hon en brinnande längtan i själen att bli karmelitnunna. Men när hon var gammal nog att ta beslutet opponerade sig hennes moder å det skarpaste.
Nedstämd som hon var skrev hon: ”När skall jag få glädjen att inträda i Karmel? Men mamma vill inte. Jag får väl vänta tills hon givit upp”. Det var inte så att klostret låg långt borta – de bodde 200 meter ifrån klostret för oskodda karmeliter i Dijon.
När modern funnit en ”perfekt” make för Elisabeth, häpnade hon när Elisabeth avvisade friaren. Andra män bad Elisabeth gifta sig med dem, attraherade av hennes skönhet. Elisabeth började sätta sin religiösa kallelse i främsta rummet. ”Dragningen till Karmel är en kraft ingenting kan hindra”.
Det var inte så att Elisabeth saknade andra möjligheter. Hon var en prisbelönt pianist och ansågs vara musikaliskt begåvad. Slutligen, när hon var 21 år, hela sju år efter att hon först känt sig dragen till Karmel, planerade hon att inträda i klostret. Men på själva natten innan hon skulle inträda försökte modern öva känslomässiga påtryckningar för att få henne stanna i världen och frågade: ”Varför vill du lämna mig?”
Elisabeth svarade: ”Hur skulle jag kunna motstå Guds röst när han kallar mig? Han håller ut armarna mot mig och säger att han är föraktad, hånad och övergiven. Skall jag lämna även honom? Han vill ha mitt offer.”
I fem år levde hon fördold i Karmel innan Addisons sjukdom bröt ner hennes hälsa och hon gick till sin eviga belöning 1906. Enligt uppgift kommer hon att kanoniseras senare i år. På grund av hennes plågor under sjukdomstiden är hon en skyddspatron för de sjuka. Hon skulle emellertid lika väl kunna vara en förkämpe för unga människor som undergår det ”vita martyrium” den förföljelse unga människor får utstå när de så mycket som sneglar åt det religiösa livet.
Mary O’Regan, Catholic Herald, 2016-03-07
Läs mer här