Att slippa ta ansvar

Åter har EU och Turkiet träffat en långtgående uppgörelse i flyktingfrågan. Alla flyktingar som kommer till Grekland över Egeiska havet från Turkiet ska skickas tillbaka, utan att få sin sak prövad i ett EU-land. I gengäld ska, för varje syrisk flykting som återvänder till Turkiet, en syrisk flykting kunna vidarebosätta sig i EU, i en helt ny form av matematisk människoutväxling utan individhänsyn. Vad som ska ske med övriga flyktingar, de som inte är syrier, säger uppgörelsen ingenting om.

Vad som ska ske med övriga flyktingar, de som inte är syrier, säger uppgörelsen ingenting om.

I utbyte får Turkiet ytterligare ekonomiskt stöd från EU, och en möjlighet för turkiska medborgare att lättare få visum till EU-länderna.

Överenskommelsen bygger vidare på den uppgörelse från slutet av förra året där Turkiet i utbyte mot tre miljarder euro i ersättning och återupptagna EU-medlemskapsförhandlingar åtog sig att stoppa människor på flykt innan de når EU:s gränser.

Om denna tidigare uppgörelse skrev jag på ledarplats i Arbetaren den 3 december att den intog ”en särställning i smutstighet”, att den svek flyktingarna och att signalen till de människor som slåss mot det tilltagande politiska förtrycket i Turkiet var tydlig: ”Lägg ned, regimen har omvärldens solida stöd”.

Samma ord är giltiga den här gången. Det finns dock skäl att ytterligare sätta EU-ländernas agerande i sitt globala sammanhang.

I delar av medierapporteringen om den nya överenskommelsen har tyngdpunkten lagts på hur listigt den turkiska regeringen spelat sina kort. På kort tid har landet kunnat gå från att vara den ovälkomna gästen som bultar på EU:s dörr till att bli en part som ställer villkor för att träffa uppgörelser med EU.

I minst lika hög grad som man kan tala om att Turkiet utnyttjat sin strategiska ställning för att pressa fram ekonomiska och statusmässiga fördelar från EU kan man framhålla hur EU hittat en väg att pressa tillbaka ”flyktingbördan” på Turkiet.

Men i minst lika hög grad som man kan tala om att Turkiet utnyttjat sin strategiska ställning för att pressa fram ekonomiska och statusmässiga fördelar från EU kan man framhålla hur EU hittat en väg att pressa tillbaka ”flyktingbördan” – för så betraktas flyktingarna i ökande utsträckning av beslutsfattare i Europas länder – på Turkiet, i utbyte mot favörer som Turkiet suktar efter.

Vi får nämligen, i den rättmätiga kritiken av den turkiska regimens reaktionära politik och geopolitiska hasardspel, inte glömma att landet inom sina gränser i dag rymmer mer än två och en halv miljon syriska flyktingar. Det är långt mer än alla EU-länder tillsammans. Till det kan läggas siffrorna för Syriens grannland Libanon, som tagit emot en och en halv miljon syriska flyktingar – 20 procent av det lilla landets nuvarande befolkning – eller Jordanien, med 9,5 miljoner invånare, som tagit emot uppskattningsvis lika många som Libanon.

Vad eftervärlden kommer att komma ihåg av flyktinguppgörelserna i mitten av 2010-talet är sannolikt hur EU-länderna stadfäste hållningen att asylmottagande en gång för alla ska vara en angelägenhet för fattiga länder – inte för de relativt rika, som egentligen skulle ha alla möjligheter i världen. Och att man var beredd att gå mycket långt för att slippa undan sitt ansvar.