Siste anarkisten i Angüés

I den lilla byn Angüés lyckades Arbetaren hitta en av de sista överlevarna från den anarkistiska republik som inrättades i Aragonien under det spanska inbördeskriget.

– Om det bara hade varit vi anarkister mot fascisterna tror jag inte att vi hade förlorat kriget.

Martín Arnal Mur var 16 år gammal när inbördeskriget började. Han ska snart fylla 92 och är en av de sista som fortfarande kan berätta om livet i de kollektiviserade byarna.

Angüés var en av de hundratals byar som kollektiviserades av anarkisterna under inbördeskriget. Ett av de skyddsrum som anarkisterna byggde under kriget ligger fortfarande kvar intakt under torget och precis ovanför står det monument som byborna rest till minne av alla dem som avrättades i Angüés. Byn låg nära fronten och drabbades därför hårt av kriget.

Martín Arnal Mur berättar att en förvirrad eldstrid utbröt i byn under krigets första dag på sommaren 1936. Ett par dagar senare kom fascister från provinshuvudstaden Huesca och tog över byn. Under den första veckan blev 31 bybor bortförda. Nästan alla var aktiva i anarkosyndikalistiska CNT. Samtliga avrättades. Bland de avrättade fanns Martín Arnal Murs båda bröder.

”Fascisterna avrättade mina bröder. De avrättades ungefär 18 kilometer härifrån. Samma sak hände tusen och åter tusen människor.”

– Fascisterna avrättade mina bröder. De avrättades ungefär 18 kilometer härifrån. Samma sak hände tusen och åter tusen människor, säger Martín Arnal Mur.

Några dagar senare befriades Angüés av republikanska styrkor. På den republikanska sidan hade den gamla politiska administrationen brutit samman och ute i byarna låg jordarna övergivna. Eftersom skördarna måste tas om hand började byborna organisera arbetet på egen hand.

– Jordägarna försvann över till den fascistiska zonen. De lämnade oss med jordarna. Vi arbetade tillsammans och vi delade på allt. Alla mådde bra och till och med åsnorna blev feta, säger Martín Arnal Mur.

I Aragonien bildades över 400 jordbrukskollektiv sommaren 1936. De allra flesta organiserades efter anarkistiska principer. I vissa byar var det CNT:s miliser som startade kollektiviseringarna medan det i många fall var byborna själva som tog initiativet.

– I Angüés var det enkelt. Här fanns bara CNT. Eftersom det inte fanns några andra fackföreningar eller partier fanns heller inga politiska motsättningar. Någon från varje familj var med i CNT, säger Martín Arnal Mur.

”Ett problem var att det inte fanns några pengar. Så vi avskaffade helt enkelt pengarna.”

– Ett problem var att det inte fanns några pengar. Så vi avskaffade helt enkelt pengarna. Vi införde i stället ett system med byteshandel. Men vi var ändå tvungna att ge arbetet ett nominellt värde.

Från början infördes ett poängsystem där antalet arbetade timmar fördes in i en bok för varje familj. Senare infördes ett system med så kallade ”vales” eller ”bonos” som var ett slags kuponger som motsvarade sedlar, där en kupong motsvarade en timmes arbete.

– Alla fick lön så att de klarade sig, även pensionärerna. Men familjeförsörjare fick lite mer. Om man var fler som arbetade i en familj blev inkomsten också högre. Vi hade även läkare och ett apotek. En kupong för att gå till läkaren? Nej! Allt sådant var gratis för alla.

CNT:s organisation var uppbyggd kring dess fackliga praktik, där de viktigaste besluten fattades på stormöten och där ett stort antal kommittéer hanterade den löpande verksamheten. På varje nivå fanns också en utsedd delegerad (delegado). CNT tillämpade samma modell på arbetsplatserna, i jordbrukskollektiven och i miliserna.

– Varje yrkesgrupp hade en delegerad. För att bli utsedd måste man föregå med gott exempel. Våra delegerade var alltså inga som stod med händerna i byxfickorna. Det var bara de mest kompetenta som utsågs.

– I jordbruket bildade vi grupper om tio personer med en delegerad för varje grupp. Byns revolutionära kommitté höll möten varje kväll där de delegerade samlades för att diskutera hur saker kunde förbättras.

Jordbruket, som tidigare bedrivits under ålderdomliga former, effektiviserades snabbt. De gamla skiljemurar som avgränsat de olika ägarnas marker revs och boskapsskötseln samordnades för att fungera bättre. Kollektiven började snart samarbeta och byta tjänster med varandra. Men förutsättningarna var inte lika överallt.

– Det fanns kollektiv som hade sämre förutsättningar, där jorden var mindre bördig. Dem måste vi hjälpa. För vi kunde inte ha ett samhälle med rika och fattiga kollektiv. Det är viktigt att poängtera för annars hade vi snart fått se tiggare på gatorna igen.

Kriget gjorde att jordbrukskollektiven också måste försörja de anarkistiska miliskolonner som försvarade Aragonien mot fascisterna.

”Eftersom vi inte hade några pengar betalade vi med våra produkter.”

– Och vi var också tvungna att betala skatt. Eftersom vi inte hade några pengar betalade vi med våra produkter, säger Martín Arnal Mur.

De kollektiviserade byarna organiserade sig i olika distrikt (comarcas) som bestod av ett 30-tal byar vardera. Alla distrikt hade varsin centralort varifrån produktionen samlades in och fördelades. Angüés var en sådan centralort.

Till en början administrerades regionen av anarkisterna i Aragoniens försvarsråd med säte i Caspe. På våren 1937 inrättades även en samordnande regionalfederation för kollektiven (Federación Regional de Colectividades) vars verksamhet förlades till staden Alcañiz där CNT hade samlat delar av sin verksamhet.

Samtidigt gick inbördeskrigets inledande revolutionära fas mot sitt slut. CNT:s nationella ledning hade gått med på en rad kompromisser med den spanska republikens centralregering som innebar att den revolutionära utvecklingen avstannade.

Den 12 augusti 1937 kom kommunisterna till Angüés. Martín Arnal Mur berättar att det låg en anarkistisk kolonn i närheten och den brukade varsko byborna om det var något särskilt på gång vid fronten. När byborna upptäckte att en stor styrka militärer närmade sig byn blev de misstänksamma eftersom de inte hört något från anarkisterna vid fronten. De började därför förebereda sig på att bli angripna.

Kommunisternas befäl påstod att de var på väg till fronten och att de bara skulle stanna i byn för att vila. Nästa morgon upptäckte byborna att kommunisterna lämnat byn under natten. De hade arresterat flera CNT-medlemmar och de hade dessutom brutit sig in i och vandaliserat CNT-huset innan de försvunnit.

– De var 1 500 man, beväpnade. Och vi bybor hade inga vapen. De stannade bara en dag och vi gav dem mat och husrum. Men på natten gav de sig av. De kan inte ha varit några intellektuella människor för de brände en del böcker som tillhörde kollektivets bibliotek. Och de stal vår radio och vår skrivmaskin, säger Martín Arnal Mur.

Tack vare att det fanns beväpnade anarkister från milisen i närheten av byn kom kollektivet i Angüés lindrigt undan.

I augusti 1937 utsåg centralregeringen med kommunisternas hjälp nya borgmästare i byarna. Deras uppdrag var att försöka motverka och hejda de pågående kollektiviseringarna.

– Men de lyckades inte förstöra kollektivet. Vi reorganiserade oss och fortsatte vår verksamhet som förut. Och så var det i nästan hela Aragonien, säger Martín Arnal Mur.

Under inbördeskrigets sista månader blev Martín Arnal Mur inkallad i den republikanska armén. Han berättar att han ”fick gräva skyttegravar” fram till att den republikanska fronten brakade samman på våren 1938. Då fascisterna vällde in över Aragonien blev alla tvungna att fly.

Martín Arnal Mur var en av de många tusen flyktingar som flydde över Pyrenéerna. Vid krigsslutet gick över en halv miljon republikanska flyktingar över den franska gränsen. Martín Arnal Mur internerades i ett flyktingläger vid stranden i Argelès-sur-Mer. Den första tiden fick han och hans kamrater sova under bar himmel.

– Det var sand och vatten. Sand och vatten. Vi fick dricka ur tunnor med havsvatten som filtrerats genom sanden. Det var dysenteri och diarréer. Vet ni vad stranden i Argelès-sur-Mer kallades? Bajs­stranden! För varje morgon såg du minst 400 rumpor i vädret. Alla sket direkt på stranden. Det var fruktansvärt.

Något senare uppfördes enkla träbaracker för flyktingarna och de sanitära förhållandena förbättrades något. Men i lägren hotade också andra faror.

”Om någon såg dig läsa något olämpligt kunde du råka illa ut.”

– Överallt fanns Francospioner som nästlat sig in bland flyktingarna. Det gick inte ens att läsa för att fördriva tiden. Om någon såg dig läsa något olämpligt kunde du råka illa ut. Nätterna var värst. Det var då spionerna sökte upp sina offer och mördade dem. För att skydda oss mot mördarna organiserade vi oss i varje barack. Jag tillhörde barack nummer 394 och där släpptes ingen in utan att vi visste vem det var.

Efter andra världskrigets utbrott gick Martín Arnal Mur, i likhet med många andra spanska anarkister, med i den franska motståndsrörelsen. Han ingick i en grupp som slogs mot tyskarna kring staden Toulose, ett område som ockuperades av SS-divisionen Das Reich.

– Den divisionen var en av de värsta. Där fanns fascister från hela världen, jugoslaver, spanjorer, svenskar… folk som anmält sig för att de var nazister. Helt hjärtlösa människor.

– Under en av striderna dödade de 17 unga män i min grupp. På fem minuter. Men vi lyckades ändå decimera dem ganska bra.

I juni 1944 förflyttades de flesta enheterna i Das Reich till Normandie för att delta i striderna mot de allierade som landstigit i Frankrike under D-dagen. På sin väg till Normandie gjorde sig SS-divisionen skyldig till ett av krigets mest ökända illdåd då den under sadistiska former utplånade civilbefolkningen i byn Oradour.

”Många av oss ansåg inte att kriget var slut. Franco var ju kvar.”

Efter att södra Frankrike befriats från nazismen hade Martín och hans kamrater svårt att dela fransmännens glädje.

– Många av oss ansåg inte att kriget var slut. Franco var ju kvar.

Martín Arnal Mur gick nu med i den gerillarörelse som fortsatte att kämpa mot Francodiktaturen. Både den tyska armén och de allierade hade lämnat stora mängder vapen efter sig som det var lätt att komma över. Martín och hans kamrater gjorde flera räder in i Spanien. Eftersom de för första gången var lika välbeväpnade som fascisterna var de till en början framgångrika.

Men repressionen var fruktansvärd och de som hjälpte gerillan avrättades eller fick långa fängelsestraff. Det blev allt svårare för gerillan och utan hjälp från lokalbefolkningen gick det inte att klara sig.

Efter att Martín Arnal Mur lämnat gerillan i mars 1945 slog han sig ned i Frankrike där han byggde upp en ny tillvaro med familj och arbete. Mötet med de franska fackföreningarna blev dock en stor besvikelse.

– Jag var bara med i en månad och sedan gick jag ur. När fackets ombudsman kom till vår arbetsplats gick han alltid först till företagsledningen. Och de diskuterade alla viktiga frågor sinsemellan. Den typen av överenskommelser mellan arbete och kapital är något jag inte gillar.

Efter Francos död kunde Martín Arnal Mur flytta tillbaks till sin kära hemby efter många år i landsflykt. Han är i dag trots sin höga ålder fortfarande fackligt aktiv och han åker med jämna mellanrum in till staden Huesca för att delta i CNT:s möten.

Men minnena från kriget sitter kvar. Att kropparna efter hans båda avrättade bröder aldrig återfunnits plågar honom fortfarande.

– Vi tror att min ene bror ligger i en massgrav på den gamla kyrkogården i Huesca tillsammans med fem andra från Angüés.

– Men vi är inte säkra. Vi har länge försökt få de styrande i Huesca att öppna massgravarna men än så länge har vi inte lyckats.