Skilsmässor till höger och vänster

Jag har inte så värst mycket att skryta om här i livet, men en sak jag kan säga är att jag av någon anledning verkar kunna få delar av Sveriges borgerlighet att läsa Arbetaren då och då. Detta är kanske inte på samma nivå som att ha vunnit guldmedalj i längdhopp eller att ha varit ute i rymden, men det är ju alltid något.

För lite drygt ett år sedan hade jag alltså den något svårplacerade äran att bli citerad av självaste Sanna Rayman på Svenska Dagbladet, i en ledare med titeln ”Skilsmässa mellan vänstern och de postmoderna?”.

Rayman ställde frågan om det nog inte fanns ganska stora grupper inom vänstern som inte riktigt var helt med på noterna i diskursen, som kanske till och med började bli ganska trötta på sättet som en högljudd fraktion inom vänstern kommit att ta på sig rollen som den allmänna moralens väktare, med rätt att döma ut alla som inte håller med dem själva som nazister, galningar eller bara mänskligt skräp.

I dag börjar man dessutom märka hur luften långsamt pyser ur denna röda Twitterrevolution, som med tiden allt mer börjar lika en sorts postmodern version av Flugornas Herre.

Svaret på den frågan i februari 2015 var nog ett klart ”ja”. Svaret lite drygt ett år senare är fortfarande ”ja”. I dag börjar man dessutom märka hur luften långsamt pyser ur denna röda Twitterrevolution, som med tiden allt mer börjar lika en sorts postmodern version av Flugornas Herre.

När till och med ärkekrigare som Lady Dahmer blir utsatta för hatiska drev och mobbningskampanjer av den ”egna” sidan så är det nog inte lång tid kvar innan revolutionen slukat sitt sista barn. Tjat om ”PK-Sverige” i all ära: jag tror nog få människor kommer sakna denna sorts ”vänster” efter att den väl har dött.

Detta om oss på vår sida staketet, alltså. I dag finns det dock en annan högljudd politisk separering på gång, en som nog kommer visa sig vara mycket mer avgörande för vårt framtida politiska landskap. Jag talar självklart om fenomenet Donald Trump, och det faktum att han lyckats ta sig så långt han gjort utan något som helst institutionellt stöd eller ens några större utlägg på kampanjande (för en person som skryter om hur rik han är så har Trump visat sig otroligt snål när det kommer till att ösa pengar på politisk reklam och dylikt).

Sorgligt nog måste det sägas att stora delar av vänstern inte verkar kunna stå emot att vada ut i detta nedlåtande, elitistiska träsk.

Vissa verkar vilja förklara Trumps popularitet som ett exempel på kollektiv masspsykos eller som ett intyg på att fattiga människor helt enkelt är för dumma för sitt eget bästa. Sorgligt nog måste det sägas att stora delar av vänstern inte verkar kunna stå emot att vada ut i detta nedlåtande, elitistiska träsk.

Trump är en självupptagen och arrogant skojare, men han är ingen idiot – och jag tillhör inte den sortens vänster som ser människor som inte håller med mig som mänskligt skräp som måste kastas på sophögen. En mer trolig förklaring till Trumps framgångar är nog att vi i dag ser en sorts skilsmässa mellan högern och globaliseringsivern, mellan de som tycker att frihandel och fabriksnedläggningar är något gott i sig och de som fortfarande vill eller vågar tala till alla de människor som lämnas bakom.

Visst går det att skratta åt amerikanerna, men om någon borgare råkar läsa detta så har jag följande enkla fråga att komma med:  finns det någon som tror att den svenska högern kommer kunna hantera denna skilsmässa bättre än den amerikanska? Detta är definitivt något att hålla ögonen på.