Albert Herranz
Anarkanda förlag
Det lilla förlaget Anarkanda, som ger ut klassisk anarkisk litteratur, har kommit med sin lilla bok om Mujeres Libres, en mytomspunnen men ännu klart och tydligt lysande del av den spanska anarkismens storhetstid under det sena 1930-talet.
För en anarkosyndikalist är ju Spaniens historia under denna tid och därefter ett kärt ämne. Åtminstone upptakten till inbördeskriget, som slutade med att den fascistiska militärkuppen under general Francisco Franco besegrade folkets valda republikanska samlingsregering, känns hyggligt greppbar.
Onda och goda krafter i envig innan de högersidans kraftiga reduceringar av regeringssidans socialistiska brigader, och sovjetiska leveranser av vapen till sina agenter – innan allt tog slut och mörkret föll över Spaniens folk under nästan 40 år.
Francos diktatur lade enorm vikt vid ett konservativt familjeliv under kyrkans mycket starka överinseende. Upp till vad man misstänker 300 000 barn till motståndare på regeringssidan stals och adopterades bort under hela Francotiden – skandalen som uppmärksammades under 00-talet är ett blödande sår som fortfarande är känsligt för myndigheterna trots att det nu är 40 år sedan den Francodiktaturen dog med sin diktator.
Kvinnor och män kämpade tillsammans i partier och fackföreningar för att utmana kyrkan, monarkin och den nationalistiska högern.
Regelrätt hjärntvätt av generationerna efter regeringssidans fall var det slutliga verktyget för att efter mord och fängslande av de kvästa verkligen utplåna det socialistiska experiment som lett den socialistiska folkfronten till makten 1936. Det experiment som också till stor del omfattade kvinnans roll i politiken och i familjen.
Under början av 1930-talet ökade stödet för en vänsterregering till följd av stora klasskillnader och fattigdom på sina håll i Spanien. Kvinnor och män kämpade tillsammans i partier och fackföreningar för att utmana kyrkan, monarkin och den nationalistiska högern.
Inte minst ivriga och hoppfulla var kvinnogrupper som såg dagens ljus i de antiauktoritära anarkistiska sammanslutningarna. De var välkomna att hjälpa till, sprida flygblad och befolka möten men gavs inte betydelsefulla uppgifter – framförallt ansågs kvinnorna viktiga för att stötta sina män i hemmet.
Inriktningen var att stötta arbetarklasskvinnor till utbildning, reproduktiv och sexuell kunskap och självrespekt, och politisk medvetenhet.
En grupp kvinnor med arbetarklassbakgrund, men till viss del välutbildade, bildade i april 1936 den anarkistiska kvinnoorganisationen Mujeres Libres. Inriktningen var att stötta arbetarklasskvinnor till utbildning, reproduktiv och sexuell kunskap och självrespekt, och politisk medvetenhet. Genom sin tidning Mujeres Libres fick kvinnor tala till kvinnor.
Organisationen fick snabbt anhängare och under inbördeskrigets korta år växte den till över 30 000 medlemmar med ett visst inflytande i regeringen – om än inte formellt trots hård kamp för detta.
Den socialistiska regeringens kvinnliga hälsominister Federica Montseny genomförde en rad reformer, bland annat som tredje enklav i världen (efter Sovjetunionen och Island) fri aborträtt i Katalonien 1936.
Albert Herranz inriktar sin historiska genomgång på det motstånd Mujeres Libres mötte i sin kamp. Det var omfattande på sina håll och ordspråket ”vinna kriget först och politiken sedan” användes flitigt – och detta gällde särskilt kvinnofrågorna. Anna Jörgensdotter inleder med ett förord som bildar ett nödvändig komplement kring tillkomsten av Mujeres Libres, och organisationens inriktning och reformer. Man häpnar över radikaliteten och konsekvensen i deras arbete.
Boken är framför allt en introduktion till denna kvinnokamp, med sina skissartade biografier över några av nyckelkvinnorna, och några av deras texter publicerade under 30-talet.
Sedan finns ett stadigt bibliotek kring denna viktiga och inspirerande period i den kvinnopolitiska historien att dyka ned i, några tips listas i slutet av boken, särskilt för den som läser spanska men även en del engelskspråkig litteratur finns listad.