Det onda arbetet

Marknades-lag-320.450-595x842FILM Marknadens lag i regi av Stéphane Bricès
med Vincent Lindon mfl.

 

Det är sällan filmer som konkret tar sitt avstamp i arbetets villkor går upp på svenska biografer. För tillfället visas dock Stéphane Bricès Marknadens lag (2015) av Folkets bio.
Handlingen utspelas kring en medelålders kranskötare – Thierry, spelad av Vincent Lindon – som  en tid varit arbetslös. Vi får följa huvudpersonen i förnedringen som arbets­lös, i sitt nya jobb och i livet med sin partner och en son med funktionsnedsättning. För sin rolltolkning förlänades Lindon priset för bästa manliga huvudroll i Cannes. Och han ger med sina sorgsna ögon och lätt underkuvade fysionomi alie­nationen ett ansikte och karaktären djup. Lindon har renderats epitetet ”Frankrikes Humphrey Bogart” och såväl i sitt konstnärliga uttryck som i sin uppsyn påminner han en hel del om den berömda förlagan. Det är inte heller någon munter person som Lindon ger sin skepnad. Som arbetslös söker Thierry under tjugo månaders tid vartenda ledigt kranskötararbete, tvingas att gå på en meningslös kurs, genomlider rollspelsövningar och arbetsgivare utsätter honom för nedsättande maner när han söker jobb via Skype.

Samtidigt går Thierrys privatliv sin gilla gång: med bland annat omsorger för sin handikappade son, försök till att få en smula förströelse när han och partnern går på en danskurs och tvånget att ta lån för att stärka ekonomin. Det bör även påpekas att Thierry inte tillhör samhällets värst lottade olycksbarn. Han är inte fullständigt offside på arbetsmarknaden, har ett litet sparkapital och en livspartner som verkar att ha ett arbete. Thierry kan sägas tillhöra en av många miljoner i dagens EU där arbets­lösheten ligger runt 23 miljoner, där tiotals miljoner tvingas gå runt på tillfälliga osäkra anställningar och där så oerhört många av oss tvingas kröka rygg i ett arbetsliv som vanligtvis karaktäriseras av underordning och ibland ren förnedring – som febrilt kämpar för att inte tappa fotfästet och slinta ännu längre utför ett sluttande plan.
När så Thierry slutligen får ett jobb är det således av repressiv art, som vakt i en livsmedelsbutik. Ett självförtärande arbete där han med hjälp av 80 kameror övervakar hela butiken. Gång efter annan tvingas han att gripa in mot fattiga människor som snattar: en pensionär som smusslar ner en köttbit i rockfickan, en ung kille som nöden tvingar att stoppa på sig ett par hörlurar – hela Thierrys dag fylls av situationer av det slaget. Det är inte heller bara fattiga snattande butikskunder som fastnar på övervakningstapen, utan även anställda haffas för de minsta av förseelser, i en spiral som bara kan sluta i katastrof.

På väg ut från denna filmupplevelse erinrar jag mig poeten Göran Sonnevis ord om att vi måste gå till storms mot de egendoms­förhållanden som ”slutligen mördar oss alla”.

Anders Karlsson