Om Kate Atkinsons oförglömliga krigsepos

A God in RuinsDet brukar vara män som skriver om både första och andra världs­kriget. Män som hyllas och tilldelas priser. Kanske till och med vinner Nobelpriset i litteratur. Det är också så att den som skriver om just dessa krig ofta anses skriva riktigt och viktigt och möjligen även storartat.
Den brittiska författaren Kate Atkinson har lyckats med det nästan omöjliga: att som kvinna skriva om andra världskriget och bli kallad mästerlig. Utan att göra avkall på sitt sätt att skriva. Snart kommer A God in Ruins på svenska.

 

Kate Atkinson har skrivit bra böcker i många år, men det är först med de två senaste romanerna som hon av den manliga delen av kritikerkåren lyfts upp till en ny nivå. Plötsligt jämförs hon med prisade manliga författare och hennes två senaste böcker beskrivs som ett stort kliv uppåt mot mästerlighetens höjder. De två tegelstenarna om familjen Todd har helt enkelt gett henne en helt ny plats i litteraturens mer eller mindre uttryckliga kanon. Men vi som har läst henne hela vägen tycker nog inte att förändringen är så markant. Kate Atkinson har hela tiden brottats med människans inre, med tankar, drömmar, misslyckanden och försvar. Och hon har hela tiden gjort det med en bitande och medkännande humor och med en stor förståelse för det mänskliga psykets alla fallgropar och mörkläggningsgardiner. Det är bara det att hon nu gör det så på djupet, så omsorgsfullt och med ett så stort fokus på två hela liv att det är omöjligt att inte svepas med totalt.

I Life after Life – som kom på svenska 2015 med titeln Liv efter liv – är det Ursula Todd som lever om sitt liv gång på gång med olika resultat. Hon befinner sig i London under blitzen men också på Berghof med Hitler. Det är en bok fylld av ”om inte om hade varit”. En lek med ödet och med tiden. Både misströstande och förtröstansfull.
Nu i mars kommer uppföljaren A God in Ruins på svenska med titeln En gud i spillror. Den handlar om Ursula Todds älskade lillebror Teddy som blir RAF-pilot i brittiska ”Bomber Command” under andra världskriget, överlever mot alla odds och försöker hitta tillförsikt och mening i ett efteråt som han aldrig trodde att han skulle få uppleva.
Men medan den första boken bubblar av intensitet, blöder och fräser och gör ont, är den andra mera frusen, tung som granit, sorgsen som en övergiven hundvalp, och hopplös. Life after Life erbjuder flera möjligheter till en framtid, medan A God in Ruins har framtiden bakom sig, har svåra psykiska ärr som går i arv från det förflutna och skapar ringar på vattnet också hos dem som inte var med. Den sistnämnda boken går mot den ofrånkomliga slutgiltiga döden, det är bara det att den kommer senare snarare än förr och att huvudpersonen egentligen dog under ett bombuppdrag under kriget, åtminstone själsmässigt.
För hur läker den som har dödat ett oräkneligt antal människor? Hur fortsätter en man som blivit ett med sitt Halifaxflygplan när kriget tar slut? Hur läker länder efter krig? Hur kan Europa ens fungera efter all slakt? Det är sådana frågor som Kate Atkinson plöjer fram ur den blodiga, förödda myllan, sida upp och sida ned. Med hjälp av Teddy Todds poetiska själ som på grund av kriget har tappat kontakten med poesin.

Men hon ställer också de allra mest personliga frågorna: älskar jag den jag har valt att leva med? Vad händer med den som inte kan knyta an till sina barn? Hur överlever vi vardagens banalitet och utplånande obryddhet utan att tappa fotfästet?
Det är på något vis det som är Kate Atkinsons absoluta stryka; det helhetliga. Hon kan skriva om den fruktansvärda bombningen av Dresden, om eldhavet och doften av bränt kött som nådde ända upp till de brittiska bombplanen, om att släppa taget om en hand och låta en vän sjunka ned i den kalla Nordsjön för att det redan är för sent, om att se bombplan krascha under övningar utan några överlevande, om stämningen inuti ett Halifaxplan på räd, och om att hålla om en vän vars liv slocknar sekund för sekund. Hon kan skriva om detta inferno och samtidigt också berätta om det allra mest vardagliga, om en promenad med hunden, om valet av kaffemaskin, om en misslyckad dag på stranden. Och hon kan göra det utan att det blir fånigt eller känns som utfyllnad, och utan att berättelsen tappar i driv och intensitet. Hon vet att det inte är en gud som är i spillror. Det är Europa. Och människorna som överlevde kriget.

A God in Ruins är femhundra sidor lång och väver in flera generationer. Det är bra. Vi behöver den här sortens skildringar av andra världskriget. För det är ju så att vi fortsätter att drabbas av det som våra föregångare har varit med om. På samma sätt som Teddy Todds mor, fru och barn av olika anledningar har svårt att förstå eller blankt förnekar vad han har varit med om som RAF-pilot, har jag haft svårt att förstå min österrikiska morfar som tog värvning för att få utbildning och hamnade mitt i krigets vansinne, på fel sida och utan att någonsin riktigt kunna prata om det efteråt annat än som objektiva historiska återblickar. Och på samma sätt som Teddys dotterdotter Bertie förstår honom på en djupare nivå som inte behöver några förklaringar, förstod jag min mormor som kallades tattarunge av nazisterna som ägde affären i byn där i Västerbottens inland. Vi bär alla med oss historien, både inuti och utanpå. Det kan resultera i den ständiga frågan ”Var kommer du ifrån?” eller i ett okuvligt behov av att förstå. För mig, liksom för väldigt många andra, gäller både och.

Det är inte som att Kate Atkinson inte har hyllats tidigare. Men lovorden har verkligen stått som spön i backen kring dessa hennes två senaste böcker. Hon har bland annat fått Costa-priset för båda två och är just nu den enda författare som har fått priset tre gånger. Första gången var det 1995 för debuten Behind the Scenes at the Museum, som på svenska heter I museets dolda vrår. Själv har hon sagt att hon tycker att A God in Ruins nog är den bästa bok hon har skrivit. Hittills. Och det kan mycket väl vara så. Jag vet bara att de båda böckerna tillsammans tillåter läsaren att kliva in i familjen Todds universum och förstå, det lilla och det stora, människans inre och krigets konsekvenser. Och att det är av yttersta vikt att vi verkligen förstår och drar paralleller till dagens Europa. Ser vilka mönster och tankegångar som går igen och vad vi kan göra åt det.

Emma Lundström

 

En gud i spillror be­räk­nas komma på svenska den 21 mars på Massolit förlag. Kate Atkinson har, förutom Life after Life och A God in Ruins, även skrivit fyra deckare om privatdetektiven Jackson Brodie, tre romaner och en novellsamling.