Kan man stoppa en bojkott?

Den brittiska lagen är inspirerad av den ”Lag om förhindrande av Skada på Staten Israel genom Bojkott” som antogs av det israeliska parlamentet i juli 2011, och innebär att alla institutioner som helt eller delvis finansieras av staten kan straffas om de tar med Israels behandling av palestinierna i sina överväganden av olika projekt. Förbud mot bojkott finns även i Frankrike, där polisen arresterar personer som bär fram sådana krav på till exempel t-shirts, och i USA kan organiserandet av bojkotter mot Israel i vissa fall ge upp till 10 års fängelse! I Kanada har den nyvalda liberala regeringen genomdrivit en lag som fördömer ”varje och alla försök” att verka för BDS-rörelsens mål.  Samtidigt har ”Miss Canada”-finalisten Hala Yassin deklarerat att “om jag vinner skall jag stolt bära min krona på en båt till Gaza i protest för social rättvisa och mot stränghet”.

Förklaringen till de nya lagarna är förstås att BDS-kampanjen – inspirerad av den kampanj som hjälpte till att störta apartheidsystemet i Sydafrika – nu börjat bli så effektiv att Israel och dess lobbyister börjar bli allvarligt oroade. De största framgångarna hittills är att jätteföretagen Veolia och G4S, under trycket av opinionen och många förlorade kontrakt,  tvingats avveckla sin verksamhet inom Israels ockupation, bosättningar och fängelsesystem. Men exemplen är många fler. Viktiga kedjor, som Marks & Spencer, Tesco och Luxemburgs största dagligvarukedja Cactus, bojkottar varor från ockuperat område. Tyska Deutsche Bahn har dragit sig ur ett järnvägsprojekt på ockuperad mark och det holländska vattenbolaget Vitens sagt upp kontraktet med israeliska Mekorot.

Kosmetikaföretaget Ahava har meddelat att man nu drar sig ur ockuperat område. Danske Bank, Nordea och den holländska pensionsfonden PGGM ser över sina kontakter med israeliska banker inblandade i ockupationen, AP-fonderna i Sverige och Norge har sålt sina aktier i Elbit Systems – ett företag inblandat i bygget av Israels olagliga separationsmur – och den norska oljefonden har beslutat att inte investera i företagen Africa Israel Investments och Danya Cebus.

En rad artister – som Rodger Waters i Pink Floyd, Elvis Costello, Stevie Wonder, Vanessa Paradis, Gil Scott-Heron, Carlos Santana, Annie Lennox och den svenske gitarristen Andreas Öberg – har valt att inte uppträda i Israel. Över 100 brittiska artister har skrivit på ett gemensamt upprop om bojkott. Kampanjer pågår att förmå Bruce Springsteen och Beyonce att ställa in sina framträdanden i Israel senare i år.

Men motkampanjer är alltså igång. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har utlyst ett ”krig” mot BDS-rörelsen. Att stödja bojkott mot Israel är således ett lagbrott och 26 miljoner dollar (217 miljoner kronor) har avsatts för en kampanj där bojkottförespråkare jämställs med nazi-kollaboratörer och BDS-rörelsen görs ansvarig för 9/11-attackerna, terrordåden i Madrid och London, och de många offren i Syriens inbördeskrig. I USA har miljardärerna Haim Saban och Sheldon Adelson avsatt 20 miljoner dollar (167 miljoner kronor) till en ”armé” av aktivister, Campus Maccabeus. En websida, Canary Mission, har skapats för att offentliggöra namnen på  BDS-aktivister bland studenterna – med syftet att göra det svårare för dessa att få jobb efter avslutade studier.

”USA:s rabbin” Shmuley Boteach har officiellt förklarat BDS-rörelsen som ”Hitlers U-båtar” drivna av ”en dödlig puls av antisemitism”. USA-kongressen har godkänt ett krav på att nationer inblandade i Israelbojkotter – ”inklusive Israelkontrollerade territorier”! – skall straffas i varje handelsavtal.  Och trots att EU sedan november 2015 kräver tydlig märkning av israeliska varor producerade på ockuperat område förklarade EU-parlamentets talman Martin Schulz nyligen vid ett möte med talmannen i det israeliska parlamentet, Yuli Edelstein – själv bosättare på ockuperad mark –  att han inte stöder beslutet om märkning av bosättarprodukter. Anti-bojkottlobbyisterna är i verksamhet även här. Nära oss.

Men kan man – egentligen – stoppa en bojkott? Ingenting hindrar oss som fria medborgare att avstå från att köpa den ena eller andra varan eller resa till eller deltaga i kulturellt, vetenskapligt eller idrottsligt utbyte med det ena eller andra landet. Ingenting hindrar oss från att be vem som helst att man avstår från kontakter med Israel, att vår handlare köper in varor från andra länder än Israel, att vår bank inte ger sig in i samarbete med israeliska banker inblandade i ockupationen. Anti-bojkottlagarna är bara ett, patetiskt, försök att skrämma oss. Siffrorna 729 i början av en varas streckkod anger att den är tillverkad i Israel. Den varan köper vi helt enkelt inte.

Det troliga resultatet av den organiserade anti-bojkottkampanjen är nog att allt fler företag, organisationer och akademiker bara i all stillhet kommer att avsluta sina kontakter med, och allt fler artister bara låta bli att uppträda i, Israel. Allt utan större ståhej. Det är ju nämligen Israel självt som, genom sin politik, orsakar sin egen isolering. Inte någon ondsint yttre kraft. Den internationella BDS-rörelsen har helt enkelt ingen tydlig ledning som går att identifiera eller komma åt med nya lagar. Den är en folkrörelse, bestående av vanliga människor. Eller som den israeliske kolumnisten Nahum Barnea uttrycker saken: ”Så länge vi inte har ockuperat resten av världen så kommer vi att ha ett problem”.

Ordförande i Borås Palestinagrupp