Mer än fritt inträde behövs

Sedan drygt en månad tillbaka är det åter fri entré på 18 statliga museer i Sverige. Konceptet fritt museiinträde infördes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen redan 2005, men året därpå revs det upp av den nytillträdda borgerliga alliansregeringen.

Att det på nytt blivit gratis att besöka merparten av de statligt ägda museerna är en genuint positiv reform, av flera skäl. Trösklarna för att ta del av det gemensamma kulturarvet bör överlag vara så små som möjligt.

Dessutom är det en märklig ordning att bekosta en rad stora kulturinrättningar med allmänna medel och sedan, så att säga på marginalen, låta vilka som kan besöka dem bero på vilka som har det ekonomiska utrymmet att obekymrat skjuta till ytterligare 70–100 kronor och vilka som inte har det.

Med det fria inträdet möjliggörs därtill en annan, mer dynamisk typ av besökskultur.

Med det fria inträdet möjliggörs därtill en annan, mer dynamisk typ av besökskultur, där museibesöket – för de som har geografisk möjlighet – inte behöver ha formen av en uppstyrd dagsutflykt, utan där man kan titta in på en utställning en kortare stund och sedan kanske återkomma vid ett senare tillfälle.

Samtidigt finns det ingen anledning att sticka under stol med risken att det främst är redan vana museibesökare som kommer att dra nytta av reformen, så länge den inte kombineras med andra insatser för att nå ut till samhällsgrupper där museibesök inte hör till vanligheten.

Av de 18 statliga museer som nu fått fri entré ligger 13 i Stockholm, och ett enda norr därom.

Här finns en tydlig klassaspekt, men också en geografisk dimension: Av de 18 statliga museer som nu fått fri entré ligger 13 i Stockholm, och ett enda norr därom (närmare bestämt i Håbo, fem och en halv mil nordväst om huvudstaden). Det har naturligtvis ingenting med det fria inträdet att göra, men belyser hur ojämnt spridda de gemensamt ägda institutionerna är.

När statliga Riksutställningar växte fram under senare delen av 1960-talet var det med det uttryckliga syftet att undersöka hur kultur kunde förmedlas med hjälp av vandringsutställningar. Under decennierna som följde producerade man ett stort antal sådana utställningar, som bland annat visades på länsmuseer runtom i landet.

År 2007, i samband med de omfattande regementsnedläggningarna, blev Riksutställningar en bricka i ett regionalpolitiskt spel, och omlokaliserades till Gotland, där en sysselsättningslucka uppstått som behövde täppas till.

Under perioden 2007–2011 förändrades myndighetens uppdrag från att ta fram och förmedla vandringsutställningar till att ”främja utveckling och samarbete” på utställningsområdet, och i utredningen Ny museipolitik från förra året föreslås att Riksutställningar helt ska läggas ned.

Exemplet är belysande – som alltför ofta annars när det gäller statliga insatser ger den ena handen vad den andra tar. Men om högstämda paroller om tillgänglighet och likställdhet på kulturområdet ska bli mer än floskler krävs ett samlat grepp om hur kulturinstitutionerna ska kunna öppnas upp för fler. Fritt museiinträde är ett bra steg, men långt ifrån det enda nödvändiga.