Rätten att bli bemött som människa

Vi befinner oss i en värld där individer systematiskt reduceras till kropp, i ett globalt klassamhälle där etnicitet, hudfärg och nationalitet blir kriterier i den process som förpassar vissa människor till en plats på arbetslivets botten, och liksom patriarkatet, liksom klassamhället är denna rasism så genomträngde, så inbyggd i hela vår värld att vi nästan inte förmår ringa in den. Vi bara anar att något är skevt.

I Svart hud, vita masker lägger den franske filosofen Frantz Fanon fram ett resonemang som fortfarande är brännande akut, trots att boken publicerades första gången 1952. Även om avståndet är stort i både tid och rum kan man se hur dessa tankar om medmänsklighetens och kärlekens kraft går igen i den svenske arbetarförfattaren Kristian Lundbergs böcker om Yarden. Det finns hos såväl Lundberg som Fanon en föreställning om människovärdet som något både skört och livsnödvändigt.

Fanon hävdar att han slutat skrika, men affekten lyser igenom.

Svart hud, vita masker bär på en återhållen desperation. Fanon hävdar att han slutat skrika, men affekten lyser igenom. Den problematik han målar upp är fortfarande en olöst knut: kolonialismen som ett bultande sår. Ett sår som vi i dagens samhälle, genom ordens makt, vill förpassa till ett mörkt förflutet. I vidare mening handlar Fanons bok om rasismen: hur vi behandlar varandra, och framför allt: vad detta gör med oss som människor.

Fanon talar i fragment. Språket är svårgenomträngligt. Det är något outsägligt som ska formuleras och han söker sig fram. Genom ett antal berättelser om den svarta människans möte med den vita vill han fånga något på gränsen till det fattbara.

Kanske är det vad som sker när en man från Antillerna i en fransk kontext ska formulera denna kritik mot ett av västerlandets fundament: hur vi tillåter oss att skilja på människor och människor. Hur det grundar sig i något outsagt och grumligt. Hur detta strider mot varje form av moral.

Problematiken är enligt Fanon dubbel: ”- För det första: ekonomisk; – För det andra: internaliseringen eller, bättre, epidermiseringen av detta mindrevärde”. Rasernas hierarkisering är en funktion av det kapitalistiska samhällets exploatering av en viss grupp människor.

Det finns en provokativ ton hos Fanon, han vill utmana; skaka om våra huvuden och vända världen upp och ned. Eller rätt. Och när han beskriver våldet som en nödvändig form för den förtrycktes revolt så frågar man sig: är detta allvar eller en provokation? Kanske blir svaret att det är både och.

Kanske är det frågan som är felställd, för som Kristian Lundberg skriver i sin nya roman Och allt skall vara kärlek: ”Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad ska man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? Så kom inte och säg annat än att det är ett krig som förs, med mjuka, omärkliga medel, och att det är vi som betalar”.

Frågan lyder istället: ska vi göra motstånd?

Kriget är redan ett faktum. Frågan lyder istället: ska vi göra motstånd?

Fanon var en svart man från Martinique. Vid tiden för hans födelse var det en fransk koloni och Fanon växte upp i en värld där detta utifrån kommande, detta franska, stod för både makten och idealet, det eftersträvansvärda. Förgäves stångar sig Fanon mot den höga mur som vithetens normalitet utgör.

Senare flyttar han till Paris för att utbilda sig. Han möter den vita blicken. ”Jag kom till världen” skriver han ”med en brinnande vilja att avtäcka en mening hos tingen, med min själ uppfylld av längtan att nå fram till världens ursprung – och fann mig vara ett objekt bland andra objekt”.

Foto: Pacha J. Willka/Wikimedia Commons
Frantz Fanon.
Foto: Pacha J. Willka/Wikimedia Commons

För Fanon blir rasismen både ett inre och ett yttre fängelse. Han hävdar en ömsesidighet i konstruktionen av den svarte och den vite. Denna ömsesidighet är absolut. För att bli mänskliga måste vi erkännas av den andre, men att erkänna är också en del av förmänskligandet och därför står även den vita människan som förlorare. Genom att inte låta den svarte bli människa tappar hon i människlighet.

Det är inte en fråga om värde. Man har fråntagit människor vissa grundläggande rättigheter: ”I absolut mening är negern inte mer värd att älska än tjecken. Det handlar om att ge människan hennes frihet.”

Hela tiden återkommer Fanon till friheten och mänskligheten. Att bli behandlad mänskligt är en rättighet och samtidigt ett led i att befria människan från hennes nuvarande, internaliserade och institutionaliserade, position. Han talar i termer av nödvändigheter, om möjligheter. Framtiden ligger framför oss. Det går att befria sig från det förflutna. Att göra annorlunda. Det är möjligt att skapa en förändringsprocess. Att lägga grunden för det Fanon kallar en autentisk kommunikation.

I en poetisk språkdräkt skildrar han sin nedsänkning till den moderna arbetsmarknadens dunkla bottenskikt.

När Kristian Lundbergs Yarden kom ut 2009 väckte den förundran. I en poetisk språkdräkt skildrar han där sin nedsänkning till den moderna arbetsmarknadens dunkla bottenskikt.

Det finns en dubbelhet i processen. Dels beskriver han återgången till den arbetarklass han en gång kommit ur, men Lundberg inser även att världen har förändrats, att villkoren är nya. Inte ens en illusion av trygghet återstår. Att befinna sig lägst i hierarkin innebär i dagens samhälle att vara livegen. Att ringas in från dag till dag innebär att aldrig kunna säga nej.

Det finns i Lundbergs böcker en återkommande parallellitet mellan arbetsplatsen och den sinnessjuka modern. Moderns paranoida/schizofrena bevakningssystem materialiseras genom arbetsplatsens övervakningskameror. Det handlar om den totala utsattheten, beroendet och nyckfullheten, men även om en normaliseringsprocess. Hur de orimliga arbetsvillkoren internaliseras hos arbetaren på samma sätt som moderns sjuka upplevelsesfär internaliseras i barnet.

Samtidigt blir det uppenbart att denna värld företrädesvis befolkas av människor med invandrarbakgrund. Lundberg beskriver hur han oftast, för att inte säga alltid, är ensam ”svensk” på arbetsplatsen. Något som utifrån Fanon måste läsas som ett symptom på den globala arbetsmarknadens rasistiska struktur men som också gör Lundbergs roman till en berättelse om mötet med den andre.

Yarden är och förblir en nedbrytande kraft.

Förgäves söker Lundberg efter en mening i det arbete han utför, men Yarden är och förblir en nedbrytande kraft. Däremot anar man i boken ett stråk av hopp: I solidariteten. I närmandet till medmänniskan. När tanken övergår i praktik skriver han: ”Allt står i förändring; mitt liv fördjupas och den politiska handlingen är gränsöverskridande”.

I uppföljaren till Yarden, Och allt skall vara kärlek, återkommer Lundberg till denna skuggvärld, trots att temat till synes är ett annat. Bakom kulisserna finner han ett kärlekslöst mörker av rättslösa. Han skriver om platser som kaféer, restauranger, bilverkstäder där de papperslösa rör sig. Listan kan vidgas oändligen.

Och allt skall var kärlek framställs som en uppföljare till Yarden men också ett klargörande. Kärleken tar här plats på ett annat sätt, i formen av ett livsomvälvande möte med en kvinna, en kraft så stark att den inte kunde formuleras i den första romanen.

Samtidigt kvarstår temana: arbetet på Yarden, solidariteten, modern. Denna andra roman kan även betraktas som ett led i att kliva ännu lite närmre det outsägliga. Det är när Lundberg skriver ”Den som älskar återerövrar sin mänsklighet. Den som blir älskad” och kärleken blir till en fråga om människovärde som hans människosyn möter Fanons.

När vi talar om makt så talar vi kanske främst om en brist, en frånvaro av kärlek som förmår människor att utnyttja sin position.

Genom språket söker poeten formulera det som inte går att säga och en i vokabulär av kärlek, makt och medmänsklighet är det kanske oundvikligt att Lundberg vidrör dessa tankar, men man kan också se det som att berättelserna går sida vid sida.

Solidariteten. Kärleken som en räddande kraft. När vi talar om makt så talar vi kanske främst om en brist, en frånvaro av kärlek som förmår människor att utnyttja sin position. Och att öppna upp sig för kärleken är samtidigt att öppna upp sig för världen, för i mötet blir vi blir till.

Som Fanon skriver: ”Varför inte helt enkelt försöka röra vid den andre, känna den andre, förklara den andre för sig själv?”

————

Fotnot: Kristian Lundbergs bok Yarden recenserades i Arbetaren Zenit nr 24/2010; uppföljaren Och allt skall var kärlek i Arbetaren Zenit nr 13/2011. Filmen Yarden recenserades i Arbetaren i fredags.