Mörker utan ljus

Yarden Foto: Ita Zbroniec Zajt

Yarden Foto: Ita Zbroniec Zajt

Malmöförfattaren Kristian Lundberg har sedan debuten 1991 kommit ut med ett tjugotal böcker inom skilda genrer, som lyrik och deckare. Mest uppmärksamhet har han dock rönt för proletär­romanen Yarden (2009), som nu – i regi av Måns Månsson och med Anders Mossling i huvudrollen – går upp på biograferna.

 

Min upplevelse av Yarden när jag läste den för några år sedan var att ett kompakt mörker slog emot mig. Den film som nu gjorts med boken som förlaga står inte efter i svärta. Historien tar sig en något dramatisk början när huvudpersonen, en författare som har svårt att livnära sig på sitt skriftställarskap, sågar av den gren han trots allt sitter på genom den något udda handlingen att själv i en recension sabla ner sin senaste diktsamling. Konsekvensen blir att hans förlag på stående fot bryter allt samarbete med honom – med orden ”dig kan man ju inte längre lita på”. Det återstår bara för författaren att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.

Snart får han jobb på ett stort område i Malmös hamn, ett område som går under namnet Yarden. Uppgiften verkar bestå i att tvätta och flytta bilar i en oändlig sfär bestående av fordon så långt ögat kan nå – ett arbete som inte bara är monotont utan också ger sken av en total meningslöshet. På det sättet tar filmen ännu ett steg djupare in i ett alienativt landskap i förhållande till att skildra vanligt enahanda industriarbete.
De arbetande tilltalas aldrig med namn utan var och en har reducerats till ett femsiffrigt nummer, som huvudpersonen med sitt 11811. Vi ser inte heller mycket av kamratskap – och absolut inget av kollektiv sammanhållning – inte mer än att man röker tillsammans. Även utanför själva arbetslivet är filmen karg på relationsvärme, trots att skildringen av huvudpersonens förhållande till sin son tar en hel del plats i utrymme. Här upplever jag att filmen kantrar över, att den förlorar en del av trovärdigheten, för någonstans måste det väl ändå finnas en motvikt till det mörka, och om inte i arbetslivet åtminstone i den privata sfären?

Typiskt nog förlorar också huvudpersonen tvärt jobbet; en morgon är bara hans passerkort avmagnetiserat och enda förklaringen han får sig till livs är att han inte ”sköter sina saker” – allt fjärran från den normala formen av anställningsskydd. Utan jobb tvingas han nu verkligen att suga på ramarna. En utmätning genomförs i hans hem, han nödgas att sälja sin älskade dykarutrustning och sonen uttalar lite av en dom över honom med orden ”du skriver ju böcker som ingen vill läsa och du klarar inte ens av att behålla ett invandrarjobb”. Vägen tillbaka för huvudpersonen blir i form av en individuell förnedrande lösning när han återvinner sitt gamla jobb, och nu med fast anställning, för att bli tjallare åt företagsledningen.

Vad säger då Yarden om det svenska samhället, i det att den skildrar en atomiserad arbetarklass utan förmåga till kollektiv organisering och kamp? Ja, utan tvekan tangerar den områden inom svensk arbetsmarknad som brett ut sig under senare decennier. Bara en sådan sak som att över 800 000 svenskar – 17 procent av arbetsstyrkan – idag har en tillfällig osäker anställning. Längst ner i arbetshierarkin tvingas också tusentals papperslösa att mer eller mindre slavarbeta för rena svältlöner och sjukskrivningar på grund av att missförhållanden i arbetslivet har under senare år haft en stadigt ökande tendens. Sammantaget ger Yarden en vittnesbörd om förhållanden i de mörkaste hörnen av svensk arbetsmarknad, men att den är så entydigt svart i sin dystopi gör att den samtidigt får ett drag av overklighet över sig.

Anders Karlsson