Att ens tala om den arabiska våren kan låta som ett hån i dag, när Syriens diktator dödar sitt eget folk. Men fem år senare går det ändå att urskilja några ljuspunkter.
I jämförelse med de flesta andra uppror sticker en sak ut direkt när det gäller de arabiska revolterna 2011: de började alla med att omedelbart och kompromisslöst kräva regimens fall.
Det var inte fråga om en stegvis upptrappning där protesterna först reste krav på lite vanlig rimlighet och gradvisa reformer. Slagord som al-sha’b yurid isqat al-nizam, »folket vill att regimen ska falla«, eller det ännu mer handfasta »irhal!« (»gå!« eller »försvinn!«), ekade från första dagen.
I flera länder – Tunisien, Egypten och Libyen – ledde dessa krav också just till att regimen föll. I andra länder – Algeriet, Marocko, Jordanien med flera – ekade slagorden aldrig starkt nog för att leda till något annat än bara kosmetiska reformer. Vad gäller den tredje grupp länder där makten av olika skäl bestämt sig för att förbli makten oavsett vad – Jemen och Syrien – ledde konfrontationen mellan två kompromisslösa parter till fruktansvärda konsekvenser som vi ännu inte sett slutet på.
Det som pågår i Syrien och Jemen just nu visar naturligtvis på den fara som finns inneboende i detta sätt att bedriva politik i form av ultimatum. Betyder det att kompromisslösheten, så här i eftertankens kranka blekhet, var en svaghet snarare än en styrka? Hade det varit bättre om man redan från början siktat på en »diplomatisk lösning«, och till exempel låtit al-Assad sitta kvar, med vissa reformer som motprestation?
Givet hur desperat läget är i dag kan det tyckas förmätet att förkasta något enda alternativ som ens hypotetiskt skulle hade kunnat reducera lidandet. Men ett sådant samförståndsalternativ, hur populärt det än är hos »balanserade« utomstående bedömare, avslöjar en oerhört naiv syn på vad ett uppror är och hur det fungerar. Med en välorganiserad och stabil opposition hade en sådan attityd kanske varit möjlig; med en välorganiserad och stabil opposition hade den å andra sidan aldrig behövts.
Som situationen faktiskt såg ut fanns det knappast någon sådan valsituation mellan samförståndslösningar och våld. Det vet alla de som faktiskt följt hur revolten i Syrien började och utvecklades på nära håll.
***
När detta skrivs har fabrikerna i textilstaden i Mahalla al-Kubra, i Egyptens Nildelta, gått ut i strejk. För vilken gång i ordningen är det ingen som minns. De stora återkommande strejkerna där lade grunden till revolutionen 2011 (något vi i Sverige är osedvanligt lyckligt lottade att ha fått läsa om, tack vare Per Björklunds helt unika rapportering i tidningen Arbetaren, med början ett halvt decennium innan 
Tahrirtorget blev ett begrepp).
På samma sätt föregicks revolutionen i Tunisien av strejker och oroligheter i Gafsa-regionens gruvor. Att det till stor del var sociala och ekonomiska orsaker som låg bakom revolutionerna är det knappast något tvivel om. Men går det ändå att tänka arabiska våren som något specifikt, bortom den enkla uppdelningen mellan demokratilängtan och klasskamp?
Hannah Arendt menade i sin bok On Revolution att frågan om vad Revolutionen är för något bestäms just av valet mellan frihet och jämlikhet. För henne förkroppsligades de motsatta möjligheterna av den amerikanska revolutionen å den ena sidan, och den franska revolutionen å den andra. Hamid Dabashi, som vi redan mött, har i sina försök att förstå den arabiska våren utgått från just denna uppdelning. Samtidigt menar han, med en blinkning till Trotskijs permanenta revolution, att här finns något annat, avspeglat i det ständigt återkommande slagordet al-thawra mustamirra (»revolutionen fortsätter«, bokstavligen: »revolutionen är (något) pågående«): nämligen ett underkännande av just den uppdelningen.
Det bästa sättet att föreställa sig den arabiska vårens anspråk, dess teoretiska betydelse, är kanske just som början på en epok där frihet och jämlikhet är oskiljaktiga. Här finns en rörelse för frihet, men som omöjligt kan identifieras med västvärlden och USA:s »liberala« regimer; här finns en rörelse för jämlikhet som lika omöjligt kan identifieras med de exempel som regionen kan erbjuda, som Syriens »socialistiska« Baath-regim. I ljuset av en sådan tolkning kan vi kanske förklara dess omvälvande betydelse: både hur den öppnade upp ett helt nytt rum, och den oerhörda (kanske oundvikliga) besvikelse den lett till för så många.
***
Men låt oss ändå släppa förbehållen och åter-igen säga: något har hänt. Och låt oss faktiskt gå igenom vad som har blivit sagt hittills och säga att tre saker har hänt:
För det första har islamismen som folklig politisk kraft i arabvärlden nått vägs ände. Den försökte sig på att regera, och misslyckades, nederlaget vändes till det slags terrorism som »vi« älskar att hata, men som aldrig kommer att kunna ta makten någonstans. Visst kommer vi länge än att få lida effekterna av George Bush d.y.:s krig i Irak, i form av Daesh; visst kommer vi även i framtiden få se partier som påstår sig företräda islam som betydelsefulla politiska aktörer i regionen. Men under den nuvarande epoken kommer islamistiska krafter aldrig mer att kunna framstå som eller framställa sig själva som ett uttryck för något slags allmän folkvilja, på det sätt de kunde göra innan 2011.
För det andra har det arabiska folkets begär efter rättvisa och frihet lyckats anta en konkret form, för första gången sedan 60-talet. Det kommer inte att försvinna förrän det fått ett mer rättmättigt uttryck än en trött militärdiktatur-charad som lovar att ställa allt till rätta om vi bara väntar lite till.
För det tredje har uppdelningen i väst och icke-väst undergrävts, förhoppningsvis för evigt. Det går inte att hävda att västvärlden stödjer demokrati, ens i abstrakt mening, medan den går Saudiarabiens ärenden, orkestrerar invasionen av Bahrain, ignorerar Jemen, undviker att ingripa i Syrien. Å andra sidan går det inte att hävda att regimer som den i Syrien står för »folkens frihet« mot »imperialismen« medan de mördar sin egen befolkning. Än så länge snurrar de ideologiska polerna på frivarv, men det är ett framsteg i sig.
Sam Carlshamre är doktorand i semitiska språk vid Lunds universitet, för närvarande gästforskare vid New York University.
Detta är ett utdrag av en text publicerad i #1 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här