Möte på perrongen för norrgående tåg

Tåg. Illustration: Emma Lundström

 
Nattåget mot Narvik rullar in på Stockholms central. Det är en ovanligt mild kväll för att vara i slutet av februari. Människor tar det ganska lugnt i sitt letande efter rätt vagn och rätt plats.
Förutom en grupp människor som verkar oroliga. De har samlat sitt bagage i en hög på perrongen. Springer hit och dit. Verkar tvivlande och sökande. Kvinnor, män och barn. En storfamilj?
Do you speak english? Pratar du engelska, frågar en ung kvinna när jag passerar. Vet du om det här är tåget till Boden?
Jo, det är det. Det är nattåget norrut, det stannar i Boden, det är jag helt säker på, svarar jag.
Vi frågar några av de andra passagerarna som går förbi, bara för att hon ska bli lugn. En man med friluftsutrustning och en gladlynt siberian husky i koppel vid sin sida nickar tyst men bestämt innan han går vidare mot sin plats för natten. Den unga kvinnan ropar på de andra i sällskapet. De är på rätt perrong.

Jag frågar om det är något mer jag kan hjälpa till med. En annan ung kvinna undrar hur de får reda på var de ska sitta. Jag förklarar systemet och får titta på deras biljetter. Vagnen ligger intill min, några vagnar bort. De unga kvinnorna rapporterar till resten av gruppen. De vill hitta sina platser, fort, oroliga för att tåget ska gå innan de hinner ombord. Jag försöker lugna dem. Det är tjugo minuter kvar. Kan jag bära något? Jo. En stor blå ryggsäck.
Går sida vid sida med den unga kvinnan som vände sig till mig med den första frågan. Hon säger: Var kommer du ifrån?
Jag säger: Från Gotland, det är en ö som ligger en bit ut i havet utanför Sverige.
You are from here? Du är härifrån, säger hon med ett stort frågetecken i rösten. Hon tittar på mitt ansikte.
Jo, säger jag och frågar henne var hon själv kommer ifrån.
Syrien. Vi har varit här i tre månader. Nu ska vi till Boden.
Ska ni bo där?
Jag vet inte.
Jag berättar att min pojkväns föräldrar bor i Boden och att vi kanske kan ses när jag kommer dit på besök. Att jag kanske kan hjälpa dem komma till rätta på något sätt. Jag säger inte vad jag vet. Att det är slitningar mellan lokalbefolkningen och de asylsökande som hamnar på Migrationsverkets anläggning i Boden. I höstas hade orten tagit emot 1 300 flyktingar. Många av dem är unga män. Unga män som driver runt på stan fyllda av oro. De får ofta skulden för småstölder och vandalism. Det är en för dyster bild att förmedla. Jag vill inte spä på hennes framtidstvivel.

Hon säger att hon inte vet om de kommer att få stanna i Boden. Samtidigt letar hon med blicken efter de andra i sällskapet. De kommer gående med väskor och påsar. Hon är fortfarande orolig över att få med alla i gruppen och allt bagage ombord på tåget.
Jag visar vilken vagn de ska kliva in i. Sedan kliver jag in i min egen.
Det är en liggvagn.
Två kvinnor håller på att bädda de nedersta slafarna i kupén. De pratar varken engelska eller svenska. Vi kommunicerar med teckenspråk. Jag visar att det finns vatten i de små tetrorna vid fönstret. Att det är gratis. Den yngre kvinnan gör tummen upp. Hon undrar om jag har en laddare som fungerar för hennes mobil. Det har jag inte. Vi ler mot varandra och rycker lite på axlarna. Sådant är livet. Vi gör oss redo för natten. Konduktören kommer förbi och tittar på biljetterna.

När vi rullar ut från Stockholms central och stadens gula ljus slår sina stråk genom kupén, tänker jag på alla de tankar som fyller detta norrgående tåg. På alla öden, alla drömmar, all längtan, all ängslan, alla krossade livsplaner och all sorg. Jag tänker också på hur olika våra resor är, alla vi som befinner oss på samma tåg. Några är på väg bort, andra hem. Några ser tillbaka, andra ser framåt. Några är fyllda av osäkerhetens förtvivlade gråhet, andra av tillförsikt och äventyrslusta. Några ska till fjällen och åka skidor, andra har allt de äger i sina väskor och bär sitt liv i händerna som det enda de har kvar.
Det gör det svårt att sova.
Det blir en natt av tankar.

Text och illustration:
Emma Lundström