Det förblir lite synd om den klassiska gitarrepertoaren som på grund av sin lågmäldhet har svårt att hävda sig.
Stilla snöfall över byn. Gästerna har åkt och det är alldeles lugnt i huset. Det nya året börjar med stillhet. Medan jag skriver det här lyssnar jag på spröd gitarrmusik. Men jag lyssnar inte så noga egentligen.
Det förblir lite synd om den klassiska gitarrepertoaren som på grund av sin lågmäldhet har svårt att hävda sig och det hade den redan före all elförstärkt musik.
För att vinna publik brukar många klassiska gitarrister spela in Beatleslåtar och andra poplåtar, men jag har alltid tyckt att det är extremt löjeväckande. Klassisk gitarr finns där för små, lojala åhörarskaror, för dem som i likhet med mig till och med älskar att höra gnisslet och ljuden från fingrarna när de akrobatiskt flyttar sig över greppbrädan.
Det är Francisco Tárrega jag lyssnar på, en av de största spanska tonsättarna för gitarr. Han föddes 1852 i Valencia och dog 1909 i Barcelona. Idiotiskt nog är han kanske i dag mest känd för den breda publiken för att Nokia en gång snodde en snutt av honom till en ringsignal för mobiltelefon (numera hör man ju aldrig den signalen, men det är en liten fras ur stycket Gran vals med en flageolett-ton på slutet, som blivit lite fördärvad på grund av Nokias tilltag).
Jag har lyssnat på Tarregas musik sedan tonåren och när jag försökte spela klassisk gitarr prövade jag att ta ut några av hans små och enklaste stycken. Framför allt övade jag på tremolot – att med tre fingrar på högerhanden få till det där kontinuerliga klinkandet som liksom skapar en enda lång ton. Recuerdos de la Alhambra heter Tárregas stycke där den tekniken används och det är antagligen gitarrepertoarens mest spelade – till och med Chet Atkins, skaparen av Nashvillesoundet, spelade det ibland.
I flödet av Tárregamusik denna eftermiddag i januari är det detta minne från Alhambra som bryter sig ut ur anonymiteten. Och sedan det andra, underbara lilla stycket, Lágrima, ett preludium som ibland bara tar 1 och 40 att spela.
Och när jag hör det är det varje gång som om ett ljudlöst litet stjärnfall visar sig på natthimlen och sedan är borta. Stycket är ett ögonblick. Det betyder bokstavligen »tår«. Det är en liten, klar tårdroppe som plötsligt rullar över gitarrens kind. Tarrega ska ha skrivit det under den tid han bodde i London och längtade hem till Spanien. Och när jag hör det – ja, då känner jag det i mina egna fingrar, eftersom jag en gång i tiden kunde spela första delen av det.
Jag känner ett E-dur genom kroppen. Jag vet att jag, trots att jag knappt rört en gitarr på åratal, skulle kunna knäppa fram de första tonerna på det. Den första melodiska frasen är för övrigt nästan likadan som inledningen på Torgny Björks fina tonsättning av Nils Ferlins »Mitt hjärta är ditt«.
Det korta, tredelade stycket börjar i ljusaste E-dur. Det är minnet självt. Där formas vemodets tår. Mittpartiet går sedan över till e-moll. Där sörjer han. Där tränger tåren ut. Därefter tillbaka till E-dur i en repris på inledningen. Tillbaka till det ljusa minnet. Och allt sker inom gränserna för ett enda ögonblick, i de flesta inspelningar på knappt två minuter.
Jag tittar upp när stycket hörs. Och tittar bort och in i mig själv. En tår har rullat nerför vinterdagen och in i skymningen.
Göran Greider