De finska torparnas sak är vår

Ibland behöver internationella samarbeten ta steg framåt. Inför European Social Forum i Malmö 2008 åkte därför Ellie Cijvat, ordförande i Jordens Vänner i Sverige och Tord Björk på en turné i Finland organiserad av Marko Ulvila, den för Finland ganska typiska politiske individen som ena stunden är snickare och bygger praktiska alternativ, nästa stunden är akademiker på  forskarkongresser i Indien och tredje stunden är stats­sekretare åt någon miljöpartist som tidigare tillhört taistoiterna, den finska sovjetvänliga folkdemokratiska strömningen.

Vi hamnade hos Risto Isomäki på ön Bromarf i finska skärgården. Isomäki är en av Finlands mer kända science fiction-författare som tillika var ordförande i Jordens Vänner flera år och den främste initiativtagaren till internationella klimataktionsdagar på alla kontinenter så tidigt som 1991. Han ville visa oss en del torpargrunder på ön och påpekade det märkliga i hur dessa strandtomter aldrig återuppbyggts efter att torpen förstördes, trots att det rörde sig om mycket attraktiva platser. Han tog det som ett tecken på dåligt samvete.
Torpen förstördes i samband med inbördeskriget 1918 och deras invånare försvann. Det gjorde många torpare vid den här tiden. De revolutioner som vänstern ibland skryter om som bevis för arbetarrörelsens viktiga roll i historien genomfördes ofta av dem som brukar jorden, så också i Finland där den kom att kallas inbördeskriget. Den finska revolutionen var led i de globala bonde- och arbetarupproren med zapatisterna i Mexiko och deras krav på jordreform 1910 som en av de främsta inspirationskällorna. Men också bondeupproren som enligt historikern Lennart Samuelsson inledde ryska revolutionen 1902 och så småningom fick med sig arbetarna.

Ända in i vårt århundrade tycktes något hindra tomtägarna på ön Bromarf att exploatera de attraktiva lägena som aldrig blev utsatta för någon av torpare framtvingad jordreform. Risto Isomäki såg i den oförlösta exploateringen möjligheten att torparna försvann i den terror som utövades främst efter inbördeskriget mot klassfienden.
Gensvaret på jordbrukarnas globala revolt var överallt likartat; våldsamt undertryckande, inte minst i Finland. Efter att torparna och arbetarna förlorat inbördeskriget fortsatte den terror de själva varit med om att starta medan krigshandlingarna pågick. Antalet offer för den röda terrorn blev tidigt utredd. 1400 vita avrättades eller mördades samt 300 dödades på andra sätt, till övervägande delen skedde det utan direktiv från ledningen. Fördömandet av denna terror blev så grundligt att 600 av de röda som släppts fria från fånglägren efter kriget mördades. Hur många som drabbades av den vita terrorn tystades länge ner. Antalet offer har med tiden genomgått stadiga uppgraderingar. Till slut har även staten genomfört mer ingående undersökningar först närmare hundra år efter inbördeskriget. 2004 kom man då fram till att 7400 avrättades eller mördades på den röda sidan medan 14 500 dog på andra sätt efter krigshandlingarna; i koncentrationsläger eller genom mord efter frisläppandet.

Torpare i Finland

Torpare i Finland

Den vita armén under ledning av Mannerheim beordrade att alla rödarmister som kapitulerade och la ner sina vapen omedelbart skulle skjutas. Det framkommer i boken Den vita segerns svarta skugga skriven av Bjarne Stenquist. Något som inte fullt ut följdes mot slutet av kriget. Herman Lindqvist berättar om dem som från vårt land hann över och hjälpte till: ”Några av de värsta övergreppen mot de röda genomfördes av svenska frivilliga. Kapten Axel Rappe, till exempel, plockade ut var tionde tillfångatagen rödgardist i slutskedet i Varkaus och lät meja ner dem med kulspruta.” Andra reagerade annorlunda: “Jag skyndade mig till järnvägsstationen och såg hur människor avrättades mot en lagervägg. Huliganledare, rödryssar, sade man till mig. Människorna sköts inte som soldater utan man tog ut dem en och en, slumpmässigt. En soldat gick bland fångarna och sköt. Var dessa bödlar i grunden bättre än deras fiender?”, frågade sig den svenske soldaten Walther Hülphers i sina memoarer.

Att döda tillfångatagna fiendesoldater var något som sedan 1500-talet i Europa hade betraktats som en krigsförbrytelse. Internationellt förbjöds det vid 1874 års Brysselkonvention. Också sjukhusen stormades av vita soldater, där patienterna sköts i sina sängar och sjukhuspersonalen avrättades för att de hade hjälpt de sårade röda. Men något brott mot krigets lagar var det inte enligt den finska synen, officiellt rådde inget krigstillstånd. De röda betraktades inte som soldater utan som kriminella.

I en socialt neutral historieskrivning som ser staten och dess konstitution som den centrala aktören i historien har torparna och alla småbönder som gör uppror i hela världen sig själva att skylla. Visserligen vann torparnas parti flest röster i valet 1916. De röstade tillsammans med arbetarna på socialdemokratin som ännu inte delat sig i revolutionära och reformister. Världens första socialistiska riksdagsmajoritet kom till makten i landet med Europas första kvinnliga rösträtt. Det var oroliga krigstider. De borgerliga var till stora delar protyska och skickade finnar på jägarutbildning i Tyskland. 1917 tog socialrevolutionärerna som kan ses som en borgerlig vänster makten i Ryssland, avsatte tsaren men fortsatte kriget mot Tyskland. Det ledde till att maktvakuum uppstod i Finland. Socialdemokraterna valde i det läget att skapa oklara maktförhållanden. Makten delades med de borgerliga med en socialdemokrat som ordförande och utslagsröst, men över honom den ryske guvernören som kunde ingripa om han så önskade.

Till skillnad från bolsjevikerna som stödde nationell frigörelse var socialrevolutionärerna vacklande i sin syn på Finlands självbestämmande. De var beredda att ge Finland ett större mått av självstyre men för att uppnå den eftersträvansvärda självständigheten skulle landet stödja Ryssland i kriget och kapa banden till jägarna som utbildades i Tyskland. Inga finska partier var beredda att stödja den ryska krigsinsatsen. Istället lade socialdemokraterna fram den så kallade maktlagen för en radikalt demokratisk konstitution. Den krävde sådant som allmän rösträtt också i kommunala valen där den fattigare delen av befolkningen stängts ute från inflytande. Den krävde också att riksdagen skulle ha den avgörande makten över regeringen samt Finlands fullständiga självständighet utom i militära och utrikespolitiska frågor. Det var något som också en del liberaler kunde gå med på så förslaget fick 2/3 majoritet i lantdagen. Den sociala kraften bakom maktlagens demokratiska reformer var stort med omfattande lantarbetarstrejker som pådrivande faktor. Torparna tycktes gå en ljus framtid till mötes med rösträtt i lokalsamhället och kanske avskaffande av lagen om att jordägaren hade rätt att söka igenom torparens hem om han så önskade för att kontrollera vad som där fanns.
De borgerligas vilja att godtyckligt använda sig av främmande stormakt för att få sina klassintressen tillgodosedda ledde istället utvecklingen in i en betydligt mer brutal riktning. Socialrevolutionärerna i Ryssland ville nu sätta kraft bakom sin politik och beordrade lantdagens upplösning, med militär styrka om nödvändigt. Det låg i den finska borgerlighetens klassintresse att ge efter för den ryska överhögheten, i själva verket hade en av de konservativas företrädare påverkat regeringen i Ryssland att ta detta steg. Här fanns chansen att komma åt maktlagen och en lantdag med socialistisk majoritet.

Den parlamentariska grenen av socialdemokratin visade sig oförmögen att gå till handling för att försvara demokratin mot Ryssland. Visserligen förespråkade de i senaten att kungörelsen om lantdagsupplösningen varken skulle publiceras eller efterföljas. De borgerliga visade sitt bristande nationella sinnelag genom att rösta för publicering i trygg förvissning om att de kunde få stöd från ryska överhögheten för sinhållning mot Finlands självständiga hållning. Vad gör man inte för att försvara sina klassintressen. Tids nog kan man åter klä sig i det nationella intressets vändbara kappa, kanske så följsamt att få upptäcker att de som igår vände sig emot de samhällsklasser som värnar om det nationella oberoendet nu vänt på klacken och förklarar att de som igår stod upp mot ryssen idag enbart är agenter åt denna främmande ryska makt. Med nationell polityr kan man alltid lura någon.

Tack vare ryske guvernörens inhopp så gick beslutet socialdemokraterna emot i senaten. Nu säckade formligen socialdemokratin ihop. Istället för att försvara lantdagen och maktlagen beslöt den socialdemokratiska talmannen att lantdagen skulle ta semester. När den parlamentariska socialdemokratin ställs på demokratiskt prov imploderar den. Socialdemokraterna sammankallade lantdagen igen i augusti vilket de borgerliga vägrade hörsamma. Rysslands regering agerade dock kraftigare. Bolsjevikerna hade demokratiserat stora delar av armén genom att starta soldatråd där de fick inflytande. Så det var svårt att hitta ryska soldater som kunde sättas in för att hindra lantdagen från att återsamlas. Men det gick till slut och återsamlandet hindrades. Medan de sociala kraven steg allt starkare i samhället med strejker hoppades den parlamentariska socialdemokratin på att deras oförmåga att driva kraven framåt i riksdagen skulle lösa sig genom nyval i oktober. Det ledde till motsatsen. Den tidigare knappa socialdemokratiska majoriteten övergick till en knapp borgerlig.
Den parlamentariskt inriktade delen av socialdemokratin hade därmed bundit ris för egen rygg. Nu började man åter tala om den av Ryssland upplösta tidigare lantdagen och maktlagen som något att rätta sig efter i hopp om en ny konstituerande församling. Den nya linjen proklamerades storstilat med orden Vi kräver!. Men nye talmannen i riksdagen vägrade att ta upp det till behandling. De borgerliga lanserade istället ett eget mer auktoritärt förslag med en mer självständig verkställande makt. Den tidigare 2/3 majoriteten för en mer demokratisk lag var som bortblåst. Genom att delta i valet hade socialdemokratin gett den nya lantdagen legitimitet.

Under tiden växte självorganiseringen fram och blev starkare. Milis etablerades istället för den polismakt som upplösts i och med tsarväldets störtande i februari. Det fanns ofta ett legitimt skäl i att upprätthålla ordningen lokalt och deras sammansättning avspeglade de lokala maktförhållandena. Där arbetarna var starka visade sig milisen ovillig att ingripa mot fattiga och strejkande. Det ledde till små incidenter som kom att oroa borgerligheten.
I Åbo strejkade brandmännen i början av maj vilket ledde till kommunal storstrejk och att kommunstyrelsen belägrades. Milisen ingrep inte vilket oroade de besuttna som i kraft av kommunala rösträttens gradering och uteslutning hade sin makt beskyddad. I början av augusti blev det hungeruppror i Åbo. Ur Valios lager tvångssåldes en stor mängd smör till normala priser och folk med smörkort. I Helsingfors hölls massdemonstration mot de höga matpriserna och beslagtaget smör såldes till ett något lägre pris.
Händelserna kom nu slag i slag. Oktoberrevolutionen ledde till att ryska provisoriska regeringen som mer eller mindre övertagit tsarens överhöghet avsattes. Den självständighet som det socialrevolutionära Ryssland vägrat Finland skrevs nu snabbt på av bolsjevikerna enligt Lenins syn på vikten av nationellt självbestämmande. Att man också såg sig ha rätten att bidra till nationella revolutioner med vapenleveranser var också en del av samma syn.

De borgerliga ville återgå till 1772 års konstitution från Gustav III:s statskupp och bilda en interimsregering för att förvalta den och utse en ny regent. Medan parlamentarismen var upptagen av dessa frågor startade arbetarna en generalstrejk mot vad de uppfattade som antidemokratiska planer. Arbetarrörelsens olika grenar samlades i Arbetarnas revolutionära råd och diskuterade om man skulle överta makten. I många städer var den redan i arbetarnas händer. Ibland hade det gått våldsamt till och flera hade dödats, främst motståndare till arbetarna. De tveksamma socialdemokraterna beslutade sig till slut för att följa fackets linje och ta makten mitt under de gynnsamma omständigheterna under strejken. Men så ville man ändå ha lite tid och sköt på beslutet till den socialdemokratiska extrakongressen någon vecka senare. Då var storstrejken avblåst under parollen ”strejken upphör men revolutionen fortsätter”.
Det skulle dröja. De borgerliga som i november var svaga fick tid på sig att bygga upp sin milis bättre och ur den bilda en armé. Den erfarne militärledaren Mannerheim hann anlända till Finland och gå emot med den välutbildade finska jägarbataljonen från Tyskland. Jägarna ville bilda en egen elittrupp medan Mannerheim såg till att de istället blev officerare för en värnpliktsarmé. De ryska garnisonerna som i november hade kvar vilja att strida med många revolutionära soldater började alltmer lösas upp i takt med tilltagande problem i Ryssland och kriget med Tyskland som ännu inte avslutats.

I slutet av januari, oberoende av varandra, startade de bägge sidorna inbördeskriget. I söder tog de frivilliga röda gardena med arbetare och torpare makten, i mellersta Finland till en början frivilliga vita garden med de övre samhällsklasserna i ledningen och beväpnad allmoge i Södra Österbotten som ville driva ut ryssen ur landet. De många småbönderna här var självägande i ett samhälle med knappast några torpare och liten arbetarklass och mindre klassmotsättningar än i Södra Finland. Det gav grogrund snarare för sammanhållning mellan klasserna än tilltro till omstörtning av samhället. Frivilliga garden blev snart en minoritet i förhållande till värnpliktsarmén. Bägge sidorna kunde mobilisera 70 000 man. De röda fick vapen från Ryssland och ett fåtal ryssar deltog på den röda sidan i inbördeskriget. De vita fick vapen från Tyskland och snart även stöd av en tysk armé som landsteg i Hangö och intog Helsingfors. Det avgörande slaget om Tammerfors fördes dock nästan helt av finska soldater på bägge sidor. Avgörande blev de vitas beslutsamhet i början av kriget och de bättre utbildade jägarsoldaterna. Det kom att föra till seger i maj och den efterföljande vita terrorn mot de besegrade som till den helt övervägande delen dödades genom avrättningar och i koncentrationsläger och inte under krigshandlingarna.
Den demokratiska konstitutionalismen med dess maktfördelningslära sägs utgöra den grundläggande ideologiska legitimiteten för vår typ av samhälle. Det är med den blicken historien om torparnas och arbetarnas uppror beskrivs. I de vitas historieskrivning gjorde de röda ett uppror mot den lagliga, demokratiska regeringen. Är bara det juridiska korrekt genomfört och de politiska besluten fattade i konstitutionell ordning så finns knappast något att invända. Tillfälliga förlöpningar av krigsmakten under början av inbördeskriget kunde ses som undantag som bekräftar regeln, vi är de som har rätten på vår sida, de andra utlovar vi det straff som landsförrädare bör drabbas av, döden eller åtminstone att de fråntas sin medborgarrätt och förbjuds starta politiska organisationer för sina intressen.
I praktiken engagerades hela finska juristkåren för den stora uppgiften att förhöra och döma alla tillfångatagna överlevande. Detta så att mer ordnade former efter den förs­ta urskiljningslösa terrorn kunde visa att här härskade laglydighet och hög moral. Det blev ett effektivt sätt att döda tusentals fångar som ställdes inför avrättnings-kompanier eller sändes in i säker död i de av Mannerheim upprättade koncentrationslägren. Den senare metoden för att massdöda människor gick till så att fångarna gavs för lite mat så de dog. De som i desperation sökte fly för att överleva sköts ihjäl. Den samhällsklass de kom ifrån skulle för alltid förstå vilket öde som väntade dem om de gjorde uppror och sökte rädda livet på de egna så de förbjöds att sända mat till de intagna, den ultimata förnedringen. Andelen dödade i den vita terrorn är med de uppjusterade officiella siffrorna 22 000 personer. Det kan vara fler vilket ligger kring två tredjedels procent av befolkningen på runt 3 miljoner invånare och en mycket stor andel av torpare och arbetare som vardera bestod av drygt hundra tusen människor.

Särskilt aggressivt bemöttes de många kvinnliga rödgardisterna. Finland var först i Europa med införande av kvinnlig rösträtt 1905. Finland blev också först med det som uppfattades som något nytt, kvinnliga soldater. Pigor, arbetarkvinnor och andra kvinnor slöt upp i det röda gardet, ofta mer stridbara än männen. När männen gav upp fortsatte kvinnorna att strida. I ett brev från en vitgardist berättas om tystandet från en vind av den sista röda motståndsfickan i Tammerfors: “När vi tittade ner kunde vi se hur kvinnorna sköt genom fönstren och männen laddade åt dem. De bar vidbrättade hattar, en med vajande plym. Antagligen stulen från någon affär. Vi gav eld på en gång och de stupade alla”. När kvinnorna fallit med gevären i famnen ger också männen upp. Men det var inte bara de stridande kvinnorna som sköts. Mord på kvinnor var särskilt utbrett under den vita terrorn. Det framgår tydligt av statistiken att kvinnliga rödgardister drabbades särskilt hårt. Kvinnliga rödakorssystrar sköts också ned. Även efter döden skulle de kvinnliga rödgardisterna straffas. Byxorna drogs av kvinnoliken och manliga rödgardisters lik placerades ovanpå dem i fula ställningar skrev den upprörda unga vita soldaten Uuno Kestilä efteråt.

Rödgardister

Rödgardister

Händelserna i Finland kan ses som en nyckel till vår tid av stor betydelse. När Ukrainas president Porosjenko den 28 januari i år, samma dag som inbördeskriget i Finland startade 1918, kallar arbetarnas uppror på Arsenalfabriken i Kiev för ett ryskt hybridkrig ser vi med tydlighet vart fixeringen vid konstitutionell ordning och det nationella för oss. Den sociala kampen reducerad till ett skuggspel för projiceringar bakåt och framåt i tiden av föregivet nationella intressen. Högra sektorn och fascistpartiet förstörde gravmonumentet i Kiev över de 1500 fallna Arsenalarbetarna som led i Euromajdanupproret 2014. I år högtidhöll dessa nationalister nedtryckande av arbetarupproret samtidigt som presidenten och tillika oligarken stämmer in i den fascistiska retoriken om att upproret inte handlade om sociala intressen utan en främmande makts försök till ockupation.
Man skulle kunna tro att torparnas och arbetarnas uppror inte var annat än en femte kolonn i tjänst åt en mörkare ”halvasiatisk” terrorstat ibland kallad Ryssland, ibland Sovjetunionen, som ständigt sökt kolonialisera länder i sin omgivning då som nu och oavsett hur mycket dess invånare sökt ändra på den sociala och internationella ordningen. Ja just att de genomfört en social revolution, som mot alla förutsägelser och mot alla odds lyckats, tycks bevisa att folkslagen öster om Ladoga – som de benämndes – har särskilt onda gener som fortplantas vidare oavsett vem som är vid makten i förhållande till en omvärld utsatt för deras inneboende aggressioner.

Läser man den statliga myndigheten Forum för levande historia står det klart. I denna välfinansierade historieskrivning står det svart på vitt att koncentrationsläger som terrormetod är en uppfinning av bolsjevikerna i Sovjetunionen under Lenin, där 10 000 människor dödades hösten 1918. De koncentrationsläger USA och Storbritannien upprättade på Filippinerna och i Sydafrika är enligt den svenska staten av mer oskyldig karaktär: ”en tillfällig åtgärd i syfte att hindra civilbefolkningen från att hjälpa motståndarsidan.” Sällan har väl massmordsverksamhet där en fjärdedel av de internerade drevs in i döden fått så vacker skönmålning. Nej vad den svenska staten vill att lärare, elever och intresserad allmänhet ska veta är att koncentrationsläger där terrorverksamhet först bedrevs är en kommunistisk uppfinning av Lenin. Sanningen är enkel enligt svenska staten: ”bolsjevikernas terror anses av de flesta historiker ha varit mycket mer omfattande och organiserad än de vitas.” Det demokratiska Finland där enligt dagens officiella siffror den röda terrorn drabbade 1700 människor och den vita 22 000 passar inte riktigt in i bilden. Än mindre Mannerheims avrättnings-kompanier och koncentrationsläger som led i massterror mot de röda våren och sommaren 1918 innan den föregivet sovjetiska organiseringen av massmord i koncentrationsläger.

Enligt mina finska vänner i miljörörelsen, som tillhör olika center-vänsterpartier men ej den folkdemokratiska sorten (om de nu tillhör något parti alls), så är det dessutom ett direkt förhållande mellan den finska och den sovjetiska terrorn. Skillnaden mellan den röda terrorn i Finland och terrorn senare i Sovjet är den att den bolsjevikiska terrorn precis som den vita organiserades uppifrån, vilket till liten del gällde i Finland. Det skedde enligt mina sagesmän efter hårda interna debatter bland bolsjevikerna där erfarenheterna av den vita finska terrorn blev en avgörande faktor, där andra faktorer med terror mot bolsjevikledare tillstötte.
Våra dagar tycks repetera mycket av mönstret från klassmotsättningarna i Finland 1917-1918. Att kalla motståndaren för kriminell istället för en militär motpart går igen när Ukraina kallar sitt krig mot upproret i Östra Ukraina för Antiterroristoperation och USA kallar motståndare i Afghanistan och Irak ”illegala stridande” tillsammans med alla som dödas med drönare varhelst i världen USA:s president så önskar. Det gäller att slippa ta hänsyn till internationell krigsrätt.
Mer övergripande så är den europeiska vänsterns stora projekt 2016 inriktat på att skapa en plan B för att demokratisera EU med stora massmöten i Paris, Berlin och Madrid. Detta för att likt socialdemokraterna 1917 sätta tilliten till en konstitutionsprocess. Mötet i Berlin med förre grekiske finansministern Varoufakis som initiativtagare har som mål att år 2025 kunna starta EU på nytt med en ny konstitution. På Europeiska vänsterns stora möten har partiföreträdare och folkrörelser från Östeuropa och bönderna ingen plats i plenum. EU:s framtid görs till en västeuropeisk angelägenhet.

I EU:s östliga inre och yttre periferi pågår klasskampen för fullt medan vänstern i hög grad är utraderad ur parlamenten, som i Polen och Ukraina. I Rumänien har bönder i allians med miljörörelsen lyckats stoppa ett stort gruvprojekt och inbjuder nu till all-europeiskt möte om matsuveränitet som led i internationella bonderörelsen Via Campesinas kamp mot agroindustrin. När folkrörelserna och vänstern från Östeuropa, Turkiet, Afrika och Sydeuropa träffades på socialt forum i Wroclaw i mars 2016 var en grekisk aktivists avslutningsord: Bönder och arbetare en gemensam knuten näve! Även i Grekland har bönderna nyligen gett sig till känna som en viktig social och politisk kraft med ett 60-tal vägblockader i gemensamma protester mot åtstramningspolitiken i januari i år. Företrädare för 7 miljoner små- och medelstora bönder i Ukraina lyckades med 40 vägblockader över hela landet och aktioner framför parlamentet i december 2015 stoppa en nyliberal skattelag som IMF och EU anpassningen kräver. Dessa bönder förvaltar den jord som torpare och småbönder från Finland till Sibirien och Ukraina befriade från storgodsägarna med sitt avgörande bidrag till revolutionen.

Än lever de finska och andra torpares landvinningar som de på revolutionens och reformismens vägar tillsammans med arbetarna lyckades genomdriva. I Sverige var det alliansen mellan bönder och arbetare manifesterad i gemensamma kravet på mer pengar till de arbetslösa och mer pengar till mjölken som lade grunden för välfärdsstaten. Idag står världens två miljarder småbrukare för 70 procent av den föda vi äter. Enligt ekonomen Samir Amin hotas de av utrotning genom införande av agroindustriellt jordbruk som knappast behöver någon arbetskraft alls. 12 miljoner familjebönder i EU hotas av TTIP och den amerikanska jordbruksmodellen med tio gånger större och mer industrialiserade gårdar.

Internationella bonderörelsen Via Campesina som företräder närmare 200 miljoner småbrukare har sedan starten i början av 1990-talet varit en avgörande kraft i globalt folkrörelsesamarbete. De förmår till skillnad från den fackliga internationalen också mobilisera jordlösas intressen och för en likartad politik i hela världen och har färre illusioner om den politiska vänster som tycks ha glömt dem. De är i Norge en viktig social och politisk kraft men kan i Sverige synas försvinnande små. Den 3 april samlades dock Småbrukarna, Familjejordbrukarna och Fäbodbrukarna tillsammans med miljö- och solidaritetsrörelsen för första gången i Jordbrukspolitiska nätverket, vilket tillkommit på initiativ av Nordbruk, Via Campesinas medlemsorganisation i Sverige.

I antal röster och i den formaliserade kapitalistiska ekonomin räknas småbrukarna för intet, men utan bönder blir det ingen föda på bordet. Att helt lägga maten i industriella storföretags händer är både socialt, ekologiskt och ekonomiskt ohållbart. De areella näringarna ses i den formaliserade marknadsekonomin som jämförbar och allt mindre betydelsefull än andra näringar. Men den tillfredsställer behov som inte kan mätas med pengar. Småbrukarna och andra direkta producenter i naturbruket är därför avgörande för att bygga allianser som utgår från mänskliga behov.
För miljörörelsen eller varje rörelse som ser vikten av att inte hela naturen och offentlig sektor görs till en handelsvara finns inget val. Alliansen mellan de som arbetar i naturbruket och de som arbetar i urbana yrken och lever på sin lön och inte kapitalinkomster är avgörande för att stå emot storföretagens försök att förvandla natur och gemensam välfärd till kortsiktiga vinster med hjälp av den globala spekulationsmarknaden. Därför är fortfarande de finska torparnas sak vår.

Tord Björk