Här är Sveriges enprocentare

Idén om att klyftorna måste öka för att människor ska anstränga sig mer har tagit rejält med stryk. Nedsippringsteorin är död. Ändå pratar vi väldigt lite om den rikaste hundradelens skenande inkomster – och den ökade ojämlikheten – i Sverige i dag.

Den högst avlönade tiondelen i Sverige har sett sina inkomster öka med 2,4 procent per år från 1980 fram till en bit in på 2000-talet. För den lägst avlönade tiondelen är motsvarande siffra 0,4 procent per år. Det innebär att den rikaste tiondelens inkomster ökade sex gånger så mycket som den fattigaste tiondelens varje år. I nästan 25 års tid.

I USA har både arbetarklassen och medelklassen deltagit i den omskrivna Occupy-rörelsens stora och långvariga demonstrationer under parollen ”We are the 99 procent”. I Sverige bestod Occupy av en mycket liten skara, utan genomslag eller inflytande. Inga 99 procent, trots att våra rikaste drar ifrån på exakt samma sätt som de gör i USA. Kanske är det dags att Sverige säger hej till enprocentarna? Det är hög tid för diskussionen om vilken ojämlikhet vi tycker är rimlig. Är det att de rikastes inkomster ökar sex gånger så snabbt årligen? Åtta gånger så snabbt? Eller bara lika snabbt?

I Sverige är antalet miljardärer inte mycket fler än ett hundratal. När Affärstidningen Veckans Affärer årligen rankar de rikaste tycks de riktigt stormrika vara färre än många tror. Särskilt med tanke på att väldigt många svenskar är miljonärer på pappret. Fastighetsmarknadens utveckling under snart två decennier har inneburit att var sjätte svensk har en nettoförmögenhet på över en miljon kronor. Det är ingen omåttlig rikedom. Att så många svenska lönearbetare är miljonärer stärker bilden av ett rikt land, låt vara att bostaden representerar en helt orealiserad förmögenhet. Men det är inte hela bilden av hur rikedomarna är samlade i Sverige.

Bortsett från miljardärerna finns en annan grupp individer som sällan synas. De med en förmögenhet under miljarden men betydligt mer än ett par miljoner. Om man tittar på den här nivån uppenbarar sig en grupp som lever i skymundan: Sveriges enprocentare.

En procent av Sveriges hela befolkning är ungefär 95 000 personer. Beroende på hur man räknar, om förmögenheten delas på flera familjemedlemmar eller att arvtagare får ta del av förmögenheten via stiftelser
eller holdingbolag, kan man konstatera att den rikaste procenten är en begränsad krets av vilken huvuddelen är koncentrerad kring Stockholm. Men det finns också ett mindre kluster i Göteborg och i Skåneregionen.

När Alliansregeringen slopade förmögenhetsskatten 2007 slutade man också att samla in information om hur stora kapitalförmögenheter svenskar har.

På Statistiska centralbyrån, SCB, säger man att man för sina rapporters skull önskar att man fortfarande hade metoder för att samla information om kapitalförmögenheter.

De uppgifter som i dag redovisas är inkomst från arbete och kapital. Inkomstuppgifter från arbete är mer eller mindre okomplicerade. En rimlig uppskattning är att förvärvsinkomstgränsen för Sveriges rikaste procent av den arbetande befolkningen (53 000 personer) går vid ungefär en miljon kronor i årsinkomst. Med inkomster från kapital är det mer komplicerat. Då man kan kvitta vinster mot förluster så får man inte en enkel bild av hur stora förmögenheterna är. Därför får man vända sig till historiken: Vilka personer som redovisade förmögenhet innan redovisningen avskaffades, vad som hänt sedan dess och vilka som tjänat mycket pengar.

I början av 2008 var cirka 417 000 individer i Sverige goda för mer än en miljon kronor. 5 000 personer var goda för minst 10 miljoner kronor.

I Veckans Affärers ranking har det de senaste åren varit drygt 100 personer som haft en förmögenhet på en miljard eller mer. Men antalet personer med mer än 10 miljoner i förmögenhet är förmodligen större än de 5 000 som SCB rapporterar. Det här kapitalet passerar inte kontrollenheter, svenska banker och privatpersoners konton. I stället placeras det i holdingbolag, rörelsedrivande bolag och stiftelser där det endast finns ett fåtal aktieägare eller förmånstagare.

Mönstret är att Sveriges enprocentare har en handkassa – det kan vara löner (om de är anställda, styrelseproffs eller liknande), därtill årligt återkommande utdelningar från investeringar – och slutligen en förmögenhet som fördelas mellan fastigheter (bostad, fritidshus och rena spekulationsaffärer), ett fond- och aktieinnehav: det utdelningsgrundande kapitalet.

”The honourable Gentleman is saying that he would rather that the poor were poorer, provided that the rich were less rich.”

Orden är dåvarande premiärminister Margaret Thatchers, under hennes sista debatt i det brittiska underhuset, den 22 november 1990. Hon riktar sig mot liberalen Simon Hughes, som påpekat att klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste växt enormt mycket sedan Thatcher tillträdde. Hughes invänder mot beskrivningen av sig själv men en lysande självgod och sylvass Thatcher får honom i princip utskrattad.

16 år senare säger Fredrik Reinfeldt, sedan Alliansen vunnit valet 2006, i sin regeringsförklaring att Sverige ”ska vara ett land som håller ihop, där de sociala och regionala klyftorna minskar”.  Ingen skrattar, som man gjorde åt Simon Hughes. Till och med Fredrik Reinfeldt har insett och i någon mån accepterat att trickle down-teorin inte fungerar. Idén om att välståndet sipprar ned till medel- och arbetarklassen när de rika tillåts berika sig okontrollerat är död, och man måste i dag använda en annan retorik.

Regeringsförklaringen påverkar dock regeringen mycket litet när det kommer till praktisk politik.

– Ibland måste man av tillväxtskäl göra saker som är fördelningspolitiskt problematiska, förklarar finansminister Anders Borg i Ekots lördagsintervju (10 april 2010) när han frågas ut om varför regeringen för en politik som konsekvent gynnar de med högst inkomster mest.

Och förresten ska man inte mäta klyftor genom att titta på hela befolkningen, om man får tro statsminister Reinfeldt i februari 2012. Då låter han via sin pressekreterare hälsa att klyftorna trots allt inte ökat så mycket om man räknar bort de allra rikaste och de allra fattigaste.

Åter till Margaret Thatchers uttalande. I Sverige 2012 ser vi – till och med i Moderaternas retorik – uppenbarligen ett självändamål i minskande klyftor. Enligt SNS Välfärdsrapport instämmer 71,1 procent av svenskarna i påståendet ”Inkomstskillnaderna i ditt land är för stora”. Jobbskatteavdraget bygger på teorin att ojämlikhet levererar tillväxt. Men i takt med att arbetslösheten ökar blir teorin allt mer teoretisk och allt mindre empiriskt bevisad.

Ojämlikhetsdebatten har i stället tagit över och handlat om hälsa, kriminalitet, utsatthet, makt över den egna tillvaron och möjligheterna till social rörlighet eller klassresor.

Den kanske allra populäraste tankegången de senaste åren är den om att ojämlikheten är skadlig, att den gör oss sjuka, att ojämlikheten som sådan förstör samhället. Den så omtalade boken Jämlikhetsanden sköt in sig på hälsokonsekvenser av ojämlikheten, och det har även den mesta ekonomiska forskningen om ojämlikhet gjort. I oktober presenterades forskningssammanställningen ”Blir vi sjuka av inkomstskillnader? En introduktion till sambanden mellan inkomst, ojämlikhet och hälsa”, där ekonomerna Andreas Bergh, Therese Nilsson och Daniel Waldenström går igenom forskningsfältet kring ojämlikhet och prövar resultaten.

Det är ett för vänsterns argumentation önskvärt scenario: Forskare och politiker i enighet kring en verklighetsbeskrivning där ojämlikheten är en farsot som man bör bekämpa som man bekämpar sjukdomar.

Det är naturligtvis därför Mona Sahlin älskade Wilkinson och Picketts Jämlikhetsanden så mycket att hon kallade den för sin ”ideologiska hemvist”. Den visade ju att socialdemokrati, eller vänsterpolitik, per definition – faktiskt – är bättre för alla. Att det finns en sann väg, ett objektivt svar på frågorna om vad som måste göras och varför. Jämlikhetsandens forskningsförankring var perfekt för en postpolitisk Sahlin i en postpolitisk samtid. Här fanns en konfliktbefriad anledning för väljarna att rösta på hennes bud. Dessutom kunde den ge Socialdemokraterna en möjlighet att utan konfrontationsretorik argumentera för minskade klyftor. I regeringsställning har Socialdemokraternas förhållande med enprocentarnas mest anrika familjer och de stora svenska företagen, som Volvo och Saab, präglats av en samförståndsanda i linje med Saltsjöbadsavtalet. Man har låtit dem vara i fred och ofta undvika skatt i utbyte mot att de uppfyllt sin del av samhällskontraktet.

ahlin borde dock kanske avstått från att luta sig så ensidigt mot Jämlikhetsanden, en bok som kom att både kritiseras för sin luddiga argumentation och sin ibland oskickliga eller vidlyftiga tolkning av statistiken. Ekonomer med vitt skilda politiska uppfattningar har visat hur ”Jämlikhetsanden” trott sig hitta kausala samband alltför lättvindigt så snart de upptäckt korrelationer. Påståendet om att inkomstojämlikhet som sådan är negativt för allas hälsa, oavsett om man befinner sig i toppen eller botten, är helt enkelt inte styrkt i boken.

Jämlikhetsanden var alltför fokuserad på hälsa i relation till inkomstskillnader och blev därför sämre. Men det finns trots det åtskilliga som instämmer i att ojämlikheten är farlig.

Även Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz argumenterar för att det är samhällsskadligt med för mycket ojämlikhet. I The Price of Inequality redogör han för hur hälften av inkomstökningen sedan 1980 gått till den rikaste procenten och pekar på de negativa effekter det har. Under 2009 och 2010 gick 93 procent av inkomstökningen i USA till den rikaste hundradelen. I USA har ojämlikheten inneburit mindre skatteinkomster, lägre tillväxt och ett underutbildat folk som ger USA sämre konkurrenskraft.

2011 drog den så kallade Occupy-rörelsen igång i USA och aktivisterna började definiera sig som ”the 99 percent” i sina rop på minskad ojämlikhet. Den rikaste hundradelens monstruösa rikedomar pekades ut som inte bara orättfärdiga utan i allra högsta grad onyttiga. De mest framgångsrika, miljardärerna, fick plötsligt strålkastarljuset på sig.

I Sverige förhåller vi oss inte till den rikaste hundradelen på samma sätt, eller knappt alls. Detta trots att den rikaste procenten hade 24 procent av den samlade nettoförmögenheten i landet 2007, enligt SCB. Andelen har ökat sedan dess, medan insynen minskat i och med att förmögenhetsskatten slopats och uppgifterna om förmögenhet därmed inte längre finns att tillgå hos Skatteverket.

nligt LO:s tidigare chefsekonom Dan Andersson och Monika Arvidsson, utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja, kommer den rikaste procentens andel av förmögenheterna vara 60 procent om 20 år (SvD Brännpunkt 30/10 2012). Det innebär att förmögenhetskoncentrationen i Sverige år 2035 kan vara tillbaka på samma nivå som den var vid sekelskiftet mellan 1800-tal och 1900-tal. Sedan dess har vi infört och utvecklat demokrati i Sverige. Frågan är om den demokratin på något sätt hotas när förmögenheterna koncentreras så totalt?

Så sent som 2008 klassade den högerorienterade tidskriften The Economist Sverige som världens mest demokratiska land. Samma tidning pekar i mitten på oktober 2012 ut den skenande ojämlikheten som ett hot mot västvärldens ekonomier. Den moderna politiken måste ”komma på sätt att mildra ojämlikheten”, skriver de i ledartexten. De konstaterar förvisso att den globala ojämlikheten minskar – men pekar på att det knappast speglar hur det ser ut i de rikare västländerna: ”Men inom många länder har inkomstklyftorna ökat. Mer än två tredjedelar av världens befolkning lever i länder där inkomstskillnaderna har ökat sedan 1980, ofta till en häpnadsväckande grad.” OECD pekar, i rapporten ”Divided we stand: why inequality keeps rising” ut den ökande ojämlikheten som ett alarmerande problem, sågar trickle down-teorin och föreslår till exempel högre marginalskatter för de rikaste som en lösning.

Man kan räkna miljarder och procent och ställa upp sifferkombinationer. Men den rikaste hundradelen är egentligen intressantast ur ett maktperspektiv, inte ett pengaperspektiv.

I Sverige förhåller vi oss i debatten ofta till makt som att den enda som finns är den offentliga. Myndigheter, politiker och tjänstemän tycks tillsammans med medierna vara de enda som påverkar våra liv. En inställning som möjligen kan hänga samman med att Sverige har rekordhög myndighetstilltro, en tillit som implicerar att det offentligas makt inte är utmanad.

Samtidigt flyttar just dessa myndigheter vårt samlade pensionskapital till börsen och inför ett system med världens kanske minst reglerade skattefinansierade privata välfärd. Det vill säga flyttar över makten till det privata – med mer pengar men framför allt mer makt till den rikaste procenten. Enprocentarna förfogar över det riskkapital som investeras i och omvandlas till vinst i välfärden. I egenskap av aktieägare står de som vinnare när löntagarnas pensionspengar nyttjas som riskkapital på börsen. Enprocentarna är de som hyvlar av överskotten som apoteksavregleringen gett företagen på den nya marknad som uppstått.

Så varför ska vi bry oss om mångmiljardären Gustaf Douglas? För att han är ledamot av Moderaternas partistyrelse och på det sättet har politisk makt? Eller för att han är så rik och har så mycket makt att han hamnat i partistyrelsen tack vare sin rikedom? Eller för att han tidigare varit storägare i Attendo, som förfogar över en ansenlig del av våra skattepengar varje år? Eller för att han, tillsammans med andra enprocentare, sitter som hedersledamot i inflytelserika samhällsforskarna SNS förtroenderåd?

Behöver vi bry oss om Henrik Borelius, bror till tidigare moderata handelsministern Maria Borelius? Henrik Borelius, som inte bara gjorde ett klipp på över en halv miljard när han sålde sina intressen i den privata skattefinansierade omsorgen – han var samtidigt rådgivare till regeringen i ”frågor som rör kvaliteten inom och utvecklingen av välfärden inom vård- och omsorgssektorn”.

Men spelar det någon roll? Påverkar de oss? Behöver vi förhålla oss till namn som Marcus Storch och Göran Ennerfelt? Har Roger Akelius och Jenny Lindén Urnes något inflytande över vår vardag? Kan de inte bara få vara företagare i fred så länge de inte bryter mot lagen? Är det inte så att vi lever i en marknadsekonomi och får suck it up and deal with it?

Svaret är att den rikaste hundradelens intressen blir allt viktigare ju mäktigare de blir och att de därför per definition påverkar politiken.

Den rikaste hundradelens förmögenheter drar ifrån och det handlar till en rätt liten del om att de tjänar mer pengar genom extra hårt arbete eller nya innovationer som det uppstår efterfrågan på. Det handlar i stället om kapitalinkomster och spekulation. Daniel Waldenström är professor i nationalekonomi och disputerad i ekonomisk historia och forskar om inkomst- och förmögenhetsfördelning, inkomströrlighet och skatter. Han konstaterar att den rikaste hundradelen inte drar ifrån på grund av hårt arbete:

”Det stora när man tittar på ökade inkomstskillnader i Sverige är ökade kapitalinkomster i toppen. Till stor del handlar det om vinster av aktieförsäljningar, i viss mån fastigheter, alltså avkastning på finansiella tillgångar, särskilt aktieägande. Det är det som gör att vi har en yttersta topp som har dragit ifrån.”

Inkomstskillnadernas eventuella effekter på hälsan intresserar också honom. Tillsammans med Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, verksam vid Ekonomihögskolan i Lund och vid Institutet för näringslivsforskning och Therese Nilsson, fil. dr i nationalekonomi och verksam vid Ekonomihögskolan i Lund, har Waldenström skrivit Blir vi sjuka av inkomstskillnader?. Där redogör de för vad forskningen säger om inkomstskillnadernas effekter på hälsan. Något stöd för att ojämlikhetsminskning är ett praktiskt instrument för folkhälsofrämjande hittar de inte. Tvärtom visar de flesta studier de gått igenom inte på någon koppling mellan ojämlikhet och ohälsa, och de studier som visar på en koppling visar på relativt små effekter.

Däremot leder fattigdom till dålig hälsa, vilket i sig ofta förvärrar fattigdomen, vilket gör hälsan ännu sämre och så vidare i en negativ spiral. Det är dessutom tämligen väl belagt att ojämlikhet leder till kriminalitet – vilket leder till ohälsa. Svårare är att säga var gränsen går för att ojämlikheten ska leda till kriminalitet.

”Det kan finnas tröskeleffekter där man kan tänka sig att det inte händer något tills man kommer över en kritisk ojämlikhetsgräns där ungdomar börjar bränna bilar och sådär. Inom vissa hägn kan det se ut som att det inte finns någon koppling men så får man en språngeffekt. Helt plötsligt tappar man fotfästet, blir uppgiven och då får kriminaliteten en skjuts”, säger Waldenström.

essutom påverkar den rikaste procentens skenande förmögenheter hur resten av samhället agerar. Något som nationalekonomen, ekonomipristagaren och New York Times-kolumnisten Paul Krugman redogör för i boken Bankrutt (2012), där han konstaterar att ökad ”ojämlikhet har lett till för stor konsumtion snarare än för liten, och mer specifikt, att de ökade inkomstklyftorna har fått dem som kommit på efterkälken att dra på sig för stora skulder”.

Krugman hänvisar bland annat till Robert Frank på Cornell University som menar att ”utgiftskaskader” uppstår när de allra rikaste drar ifrån: ”De rika har spenderat mer bara för att de har så mycket extra pengar. Deras utgifter ändrar referensramarna som skapar efterfrågan hos de som kommer strax under de rikaste och rör sig i överlappande sociala kretsar. Så även denna grupp börjar konsumera mera, vilket ändrar referensramarna för gruppen närmast under, och så vidare, hela vägen nedför inkomststegen.”

Det är alltså i konsumtionen vi hittar den verkliga nedsippringseffekten.

Även IMF:s tidigare chefsekonom Raghuram Rajan argumenterar återkommande för hur inkomstojämlikheten är den faktiska orsaken till att medelklass och arbetarklass i USA belånade sig så mycket, via oansvariga och kortsiktigt tänkande banker, så att den ekonomiska krisen blev ett faktum. I stället för att angripa klyftorna valde politikerna en väg med billiga lån till lägre medelklassen.

De flesta kan relatera till hur referensramarna för vad som är rimlig konsumtion, vad man behöver och inte behöver, hur mycket som är nödvändigt att spendera, förändras över tid i en mindre social krets. När en eller ett par personer i en vänkrets köper dyrare skor, vackrare soffa, nyare bil eller plötsligt lånar till en sommarstuga förändras ramarna i hela vänkretsen. Behoven smittar och uppstår plötsligt mer eller mindre hos alla i kretsen.

På samma sätt påverkas vi i våra relationer till de rikare, och de rikaste. Något som marknaden målmedvetet utnyttjar när de säljer till oss. Målgruppen för drömbostäderna i SvD Magasinet eller DN Bostad är förstås försvinnande liten. De som har råd att bränna 18 miljoner, 26 miljoner eller 49 miljoner kronor på en ny lya lär dessutom hitta sina objekt också utan SvD:s hjälp.

I stället är lyxmäklarnas syfte att få alla andra att hemfalla till Robert Franks utgiftskaskader. När vår konsumtion ställs i relation till de rikastes, när den placeras jämsides för jämförelse, blir det lättare att höja sitt privata utgiftstak och ta sig lite större lån eller avstå sparande.

Paul Krugman menar också att det här hänger ihop med hur den amerikanska krisen uppstod. När allt mer av inkomsterna går till en allt mindre del av befolkningen skulle det kunna få effekten att det stora flertalet börjar konsumera mindre. Men så blev inte fallet – i stället drev enprocentarnas allt större vidlyftigheter på konsumtionen i grupperna under, trots att de grupperna inte har fått del av nämnda inkomstökningar.

Den rikaste hundradelens inkomster ökar också på ett sätt som i sig skapar problem. Inkomsterna i toppen är, skriver Krugman, ”mycket mindre relaterade till såväl ekonomiska resultat som bidrag till samhällsekonomin”. Det gör att det lättare uppfattas som orättfärdiga inkomstskillnader – och det gör dem faktiskt mer skadliga.

Daniel Waldenström redogör för samma bild:

”Om man tycker att inkomstskillnaderna uppstår på ett sätt som är rättvist upplever de allra flesta det som mer acceptabelt. Att det har att göra med att en person som jobbar väldigt hårt eller är väldigt duktig blir rikligt belönad. Ekonomer har på senare tid blivit mer och mer intresserade av hur man jämför sig med andra. Får man mer i lön blir man gladare. Men om du får en löneförhöjning och din kollega får en ännu större löneförhöjning försvinner en del av glädjen. Det vet vi att det påverkar hur man trivs på jobbet, om man vill byta jobb, och förmodligen också synen på ojämlikhet generellt sätt. Vi vet att den här typen av rättvisedimensioner, när det blir väldigt stora skillnader, spelar roll. Det kan till och med leda till revolutioner om det går allt för långt med orättfärdig ojämlikhet.”

I Sverige har den del av vinsterna som hamnar hos löntagarna minskat stadigt sedan slutet av 1970-talet, enligt statistik från Ameco och OECD. Att det förtar en del av glädjen och påverkar hur rättvisa de ökande inkomstskillnaderna upplevs är ingen vild gissning.

Samtidigt är det lätt att bygga en mytbild av de allra rikaste, inte minst för att de syns så lite och granskas så lite.

Sverige är ett litet land och enprocentarna i Sverige håller koll på och tar efter varandra. Majoriteten är mellan 40 och 50 år, följt av de kring 60–70 år och äldre som antingen ärvt förmögenheten eller tidigare varit aktiva. Därefter kommer den stora passiva gruppen: de yngre upp till 30 års ålder, de ingifta, hemmafruarna och de som är förhållandevis ointresserade av affärer.

De som dikterar ordningen är de medelålders männen – med ett passivt stöd från 60–70-åringarna. Gruppen agerar oerhört samspelt.

De bosätter sig i samma områden, de mer traditionella väljer Djursholm, de yngre eller mer urbana väljer Östermalm och Djurgården såsom riskkapitalister. De köper liknande båtar, jagar på samma jaktmarker (allra helst med kungens jaktlag) och semestrar på samma ställen (Torekov på sommaren, Verbier på skidsemester).

Enprocentarna med lite nyare pengar beblandar sig mer än gärna med de som representerar äldre pengar. Högst status har de som skördat störst affärsframgångar och gjort det under längst tid: familjen Wallenberg är därför tunga. Liksom Bonnier, Kamprad och H&M-Persson.

Men också riskkapitalisterna, mindre kända till namnet för de flesta svenskar, betraktas som tunga profiler.

Åker skidor gör man som nämnt i Verbier, möjligen Åre, och inte sällan gör man det samma veckor. Då odlar de nästan vuxna medföljande barnen kontakterna med jämnåriga och nätverk byggs.

Föräldrarnas vänner är där samtidigt och alla kan umgås med sina bekanta; det är därför det finns Stockholmsvecka i Visby i juli och Tennisvecka i Båstad där stockholmare samtidigt åker till samma plats. Festveckor där de rikaste emellanåt beblandar sig med de lägre klasserna, även om det kanske främst sker med viss distans, och vip-hyllans tunga rep garanterar att det ändå finns skillnader.

När DN i oktober granskade kungens ekonomi reagerade vissa på att han nyttjat rutavdraget, som om de rika skulle vilja avstå från skatteavdrag politikerna lagstiftat om. Mer anmärkningsvärt med de svenska enprocentarna är snarare bristen på regelrätt tjänstefolk. Den svenska enprocentaren är inte bekväm med betjänt och husa och Socialdemokraterna är det enda parti som använt ordet butler som något positivt laddat. I stället har man städerska, personlig tränare, personlig bankman och ett så kallat family office på banken, personlig shoppingservice, jurister och en rad specialister som kopplas in efter behov.

Det finns dock undantag. Ett konkret exempel är en företagare, god för flera hundra miljoner kronor med Dalí på väggarna som bor några hundra meter från Stureplan och har egen hushållspersonal. Men han är ovanlig i den svenska makteliten.

Annars kopplas vad som i praktiken är tjänstefolk till arbetsplatserna: Assistenterna betalas inte ur privatpersoners ficka utan är en del av arbetet. Trots att de flesta arbetsplatser avskaffat personliga assistenter har enprocenterna valt att hålla kvar dessa.

llra mest hjälp köper enprocentarna på det ekonomiska området. Där ordnar rådgivare till exempel paradisdoftande skatteupplägg på Cypern, Malta eller Gibraltar, eller kanske Västindien.

I researcharbetet inför den här artikeln har en ung man som ärvde flera hundra miljoner när hans far gick bort redogjort för precis hur han slapp betala skatt. Rådgivarna gav honom den lösning som hundratals om inte tusentals rika svenskar i dag använder sig av. Metoden är etablerad och populär: Köp ett bolag nära konkurs i ett skatteparadis. Förlusten kvittas sedan mot vinsterna och därmed slipper du betala skatt. På pappret är du en investerare, låt vara en dum sådan, men i realiteten har du sänkt din skatt med ett antal miljoner kronor.

Även här får relationen enprocentarna emellan förstås effekt. Och relationen mellan den rikaste hundradelen och resterande 99 procent. Varför ska en miljardär betala full skatt i Sverige när andra väljer att inte göra det? Och när medelklassen ser hur de rikaste kan välja hur mycket skatt de vill betala ställer de sig förstås frågan själva. Varför ska inte du skattesmita när den som är rikare än du gör det?

Ibland slår det förstås tillbaka, i SvD Näringsliv 1 november 2012 kunde vi läsa om Skatteverkets granskning av den svenska riskkapitalbranschen. 34 direktörer upptaxeras med sammanlagt 2,6 miljarder kronor. Till exempel upptaxeras Björn Savén med 875 miljoner och Harald Mix med 235 miljoner. Savén tillhör investmentbolaget IK Investment som upptaxeras med 1,6 miljarder kronor. IK Investment äger i sin tur vårdkoncernen Attendo, vars inkomster till stor del kommer från just skattepengar. Mix är en av grundarna till riskkapitalbolaget Altor som äger bland annat Apotek Hjärtat och som satsat stort på apoteksavregleringen. Apotek Hjärtat som baserat verksamheten på Jersey och slussat ut pengar från Sverige genom så kallade räntesnurror (SvD 14/11 -2011). Harald Mix har nyligen också varit omskriven sedan han fått dispens för att bygga ett antal hus vid sommarparadiset Kallskär som han köpt för 25 miljoner. Nu ska ett antal hus och bryggor byggas på området trots protester från grannar, skärgårdsboende och naturskyddsförening.

Enprocentarnas egna spelregler, och tillgången till experter och rådgivare på varje område, gör också enprocentarna mindre benägna att nyttja gemensamt finansierade lösningar, om det inte handlar om att köpa eller sälja dem. När tilliten till de generella systemen försvinner hos enprocentarna påverkar de, i den utsträckning de kan, också politiken. Genom att själva ge sig in i partierna eller genom att på andra sätt, i till exempel lobbyorganisationer, arbeta för systemskiften och mindre gemensam finansiering av välfärd.

Graden av generalitet ifrågasätts då och nationalekonomen Daniel Waldenström menar att ojämlikheten därmed kan bidra till en hälsopolitik som i sin tur påverkar de fattigares hälsa negativt.

En av de ohälsosammaste effekterna av ojämlikheten anses annars vara att tilliten i ett samhälle blir mindre, vilket faktiskt är skadligt, enligt Daniel Waldenström.

”Tillit är en av samhällets djupa institutionella egenskaper. Mycket forskning pekar på en koppling mellan ojämlikhet och tillit. Vi litar mer på de som är lika oss själva än de som inte är det. Det kan därmed finnas kopplingar mellan tillit och hälsa: Om vi går omkring utan att lita på varandra mår vi dåligt och känner oss stressade. Det syns i stresshormoner och liknande, det finns evidens för det från tester på primater. Så där har ojämlikheten betydelse.”

Också enprocentarna drabbas dock av jämförelsesjuka och bristande tillit, när någon går utanför de givna ramarna. Entreprenörerna hyllas till exempel av samtliga enprocentare i och med att de är grunden i miljardekonomin. Men nästan alla betraktar dem med skepsis eller förakt när de skaffar en alltför skrytsam sportbil eller klär sig på fel sätt.

Även om det finns möjlighet att ”bara” vara förmögen och resa runt på fester, trots att man de facto inte behöver arbeta för lönens skull, finns en förväntan kring vad som ska göras och inte göras. Ramarna sattes för många år sedan. De som konserverar kulturen är de som tillhört eliten längst tid. Man vill förmedla bilden av att dagens ideal stått sig i generationer. Känslan av plikt och ansvar, att inte förhäva sig. Karaktärsdrag som inte sällan hos resterande 99 procent beskrivs som ”typiskt svenska”.

Enprocentarna betraktar sig själva som förtjänta av sin framgång och odlar föreställningen att vi lever i en meritokrati – även ända upp i toppen. Det är den självbilden som gör att man kallar värnskatten för en straffskatt på utbildning. Eller som Skattebetalarnas förening uttryckte det i en debattartikel (Aftonbladet 14/12 2011): ”De som betalar värnskatt är som folk är mest – bara lite flitigare och duktigare”.

Hos en bankirfamilj i Djursholm ska boendet inte vara alltför vräkigt och extravagant. Det ska snarare andas representation och formalitet. Sofforna är ställda mot varandra. Ett val som signalerar att i centrum är samtalet mellan människor. Därför syns heller aldrig en tv i ett sådant rum. Självklart bär man skor inomhus där man sitter och samtalar i soffan. Man gillar förstås finansminister Anders Borg, men numera också Göran Persson – som livsstilsmässigt agerar som vilken storbolagsdirektör som helst, som blivit en av topprocentarna och är gårdsägare med rörelseverksamhet.

Det allra mest centrala när man talar om samhällskonsekvenserna av den växande ojämlikheten, när man tittar på hur enprocentarna drar iväg, är dock maktaspekten. Makten som relation, och motsättningen mellan de som har mer av den och de som har mindre, är ojämlikhetens själva grundkärna. Det trumfar allt annat. När borgerliga ledar- och kultursidor sparkade bakut i samband med den debatt om klasshat som fördes våren 2012 (framför allt i DN och Aftonbladet) missar de att klasshatet är ett uttryck för en konflikt om makt. Att vara fattig innebär inte bara att man har väldigt lite pengar utan också att man har väldigt lite att säga till om.

I dag växer ojämlikheten snabbt i Sverige och den tid på 1900-talet då arbetarklassen tog del av välståndet tycks vara en historisk parentes som redan fått sitt slut. För den som påstår att arbetarklassen i Sverige ”har det bra” räknar uppenbarligen inte med migrantarbetare, utan syftar kanske snarare på den del av arbetarklassen som förflyttat sig till lägre medelklass.

Samtidigt som BNP per capita ökat i en brant kurva uppåt, med få undantag, de senaste 30 åren har den växande ekonomin i allt större utsträckning kommit de allra rikaste till godo. Den rikaste hundradelens andel av den samlade nettoförmögenheten har ökat, enligt SCB.

Parallellt med detta slåss regeringen för att det också fortsättningsvis ska vara rekordlätt för en liten grupp att tjäna pengar med hjälp av alla svenskars skattepengar som insats. Alliansens hållning gentemot pensionsindustrin, vården, skolan och omsorgen är tydlig – regleringar som hotar vinstmarginalerna ska undvikas. Även om folket uttrycker en annan åsikt i opinionsundersökningar.

Så – behöver vi bry oss om den rikaste hundradelen?

Om det spelar oss någon roll att vi i allt högre utsträckning bidrar till att deras förmögenheter växer, är svaret ja.

Om det spelar oss någon roll att löntagarandelen av vinsterna minskar samtidigt som BNP ökar. Om det spelar roll att deras bidrag till det gemensamma blir allt mindre, genom sänkta skatter och uteblivna regleringar. Då är svaret förstås ja.

Skatteverkets tidigare nämnda upptaxeringar av riskkapitalbranschen, vars direktörer valt att betala in skatt på inkomst av kapital i stället för den högre skatten på inkomst av tjänst, är ett intressant avsteg från hur utvecklingen sett ut de senaste åren.  Kanske kan den till och med inspirera till en attitydförändring i relationen till miljardärerna. För enprocentarna är det dock ett chockartat uppvaknande. Som en alldeles perplex Sven-Åke Bergkvist, ombud för Nordic Capital, uttrycker det i SvD Näringsliv den 1 november:

– Skatteverket har bestämt sig för att jaga den här framgångsrika branschen och vi förstår inte riktigt varför. Riskkapitalbolagen har gjort på samma sätt i 20 år. Varför har det plötsligt blivit fel nu?

Svaret kanske är så enkelt som att det alltid varit fel men att vi låtit det bero alldeles för länge.

Eric Rosén

 Detta är en text publicerad i #6 2012 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här