Migrationsverket har verkligen öga för detaljer. Inte ens att uppvakta mig på kvinnodagen försummar de. Det främsta skälet till att jag kommit till Sverige är mitt kön. Som enligt den iranska regimens läsning av islam inte låter mig gifta mig, skilja mig, skaffa barn, låta bli att skaffa barn, gå och handla, resa, inneha ett pass, klä mig, ha ett jobb eller inte ha ett jobb utan tillstånd från min make, min pappa, min farfar, min bror… Givetvis följer inte alla denna lagstiftning, men den finns där för män att använda närhelst de finner anledning. Att bära hijab är påbjudet i Iran. Men många kvinnor tar av sig den så snart de är på platser där det är möjligt att göra det, där de känner sig trygga med att männen i deras närhet står bakom dem. En trygghet som i sin tur kan användas emot en kvinna närhelst en man finner anledning. Vilket är precis vad som hände mig och var det som fick mig att fly till Sverige.
Nyligen fick jag ett nytt LMA-kort, denna gång med koden AT-UND (rätt till undantag från skyldigheten att ha arbetstillstånd) som jag stridit för länge. Men lyckan över denna seger blev kort: bara några dagar efter att jag hämtat ut kortet kom ett sms från Göran. ”Hej Samira. Du har fått ett brev från polisen. Vill du att jag ska öppna det, eller vill du komma förbi Glänta?” Brevet var från gränspolisen och innehöll en kallelse till ett möte tisdagen den 8 mars. Ett sådant brev innebär ingenting annat än en väntande deportation, mötet är oftast detsamma som en enkelbiljett härifrån. Göran kontaktar min advokat, som säger att det måste ha blivit något fel – i min situation ska jag inte få någon sådan kallelse. Han lovar att följa upp detta.
I telefon låter Göran stressad. De av mina vänner som får höra talas om brevet låter likadant. Återigen kan jag inte sova. Tisdagen den 8 mars kommer. Göran ringer och säger: “Du behöver inte oroa dig. Kallelsen beror på ett fel, antagligen i deras datorsystem.”
Migrationsverket kommer alltid att vinna. Deras ständiga nålstick blir till terror. Jag kan inte känna någon glädje över beskedet, bara ilska över att de tillåts göra vilka misstag som helst. Den 8 mars, kvinnodagen, stannar jag i mitt rum.