Vi är hemma hela dagen. Jag skriver på en text som jag ska framföra på Textival, han sitter med sin dator och arbetar. Den här lördagen är en veckodag: arbete, lunch, arbete. Till slut är jag färdig med min text och kvällen fortsätter med musik och vin. En av våra vänner ansluter och vi bestämmer oss för att gå ut och dansa eller dricka shots. Vi går till Pustervik, ett ställe dit jag flera gånger varit inbjuden för att framträda den senaste tiden.
I kön ber en vakt oss om leg. Han tittar på mitt LMA-kort och säger: “Du kommer inte in.” En av mina vänner frågar varför. ”För att detta inte är ett riktigt ID-kort.” Min vän säger: ”Är det inte hennes ålder du behöver kolla? Du ser ju på kortet hur gammal hon är.” Vakten ryter åt honom: ”Du ska inte göra mitt jobb. Det här kortet gäller inte. Säger jag att hon inte kommer in så kommer hon inte in.” Hans uppsyn antyder att om vi säger ett ord till så kommer vi få stryk. Vi ställer oss en bit från ingången och röker. En av mina vänner tar fram sitt ID-kort, som är sprucket, och säger att han säkert inte heller skulle kommit in om han visat upp det. De skojar och säger: ”De vill väl inte släppa in tjejer ikväll.” De försöker få mig att känna mig bättre, men deras försök gör det bara värre. Jag säger åt dem att gå in utan mig och efter en stund ställer de sig i kön igen, kanske för att låta mig slippa känna att jag förstört kvällen. Själv går jag tillbaka hem.