Dialog kräver inte religionsblandning

200px-Saudikoranav THOMAS IDERGARD
På Skärtorsdagen knivhöggs den pakistanfödde handlaren Asad Shah helt oväntat till döds utanför sin butik i Glasgow i Skottland. Shah var en omtyckt person i lokalsamhället och hans lilla butik en uppskattad mötesplats. När polisen senare grep en 30-årig islamist som misstänkt blev bilden tydligare. Den mördade Shah var en djupt troende och praktiserande muslim. På sin Facebook-sida hade han tidigare på dagen postat ett meddelande där han påminde om den annalkande påsken och vände sig till den ”älskade kristna nation” i vilken han numera levde genom att önska sina kristna kunder och vänner en Glad påsk. För detta släcktes hans liv brutalt av en extremist. [Bilden: omslag, Koranen.]

Asad Shah framstår som en man av god vilja som idkade religionsdialog när den är som allra bäst. Det vill säga när den är sann. Som troende muslim skulle han aldrig förneka tron att vägen till frälsning går genom att erkänna islams profet Muhammed som Guds slutliga sändebud och Koranen som Guds fullständiga uppenbarelse. Samtidigt kunde han önska dem bland sina grannar och kunder som inte höll det han trodde på för sant, allt gott inför deras högtid. En högtid som uttryckte en helt annan uppfattning om sanningen och vilken han därför förstås inte firade själv. Denna generositet, byggd på en säkerhet om sanningen i den egna tron och en respekt för andras rätt att komma till en annan slutsats, gör på sitt sätt mordet på honom än värre. I vår värld behöver vi fler som är troende på det sätt Asad Shah var.

Nästan samtidigt, det vill säga i samband med påsken, pågick i Sverige ännu en inomkristlig debatt om den syn som företrädare för Svenska kyrkan har på kristendomens relation till andra religioner. I olika medieinslag förklarade de svenskkyrkliga biskoparna Antje Jackelén och Åke Bonnier att Jesus Kristus inte alls är enda vägen till frälsning utan att också exempelvis Muhammed kan vara det (läs till exempel här:  och här). Det här är en syn som brukar kallas ”religionspluralism” och har sina företrädare inom modern och postmodern teologi, inte bara i Svenska kyrkan. Många som professionellt ägnar sig åt religionsdialog menar att man inte kan hålla fast vid tanken att det bara är en religion som leder till frälsning.

Religionspluralismen har ytterst ett problem med sanningsbegreppet. Den verkar utgå från att man inte kan leva fredligt eller ha dialog mellan olika verklighetsuppfattningar, om man inte först erkänner att alla har rätt samtidigt. När Jesus, Buddha och Muhammed slutligen likställs som olika men likvärdiga vägar till Gud utifrån individuellt tycke och smak, blir religionspluralismen i praktiken en blandreligion. På så sätt går den tydligt emot utsagorna i Nya testamentet och i den kristna traditionen. Jesus var tydlig om sig själv. Hans lärjungar riskerade inte livet för att berätta för så många som möjligt om en av många intressanta filosofer. Romarrikets kristna martyrer dog inte för tanken att också kejsarkult eller polyteism kunde vara vägar till frälsning. Dagens kristna missionärer i Kina drivs inte av föreställningen att det är egalt vad människor tror om evigheten. Bara för att nämna några tydliga exempel.

Men religionspluralismens blandning går förstås också på tvären med exempelvis islams och judendomens förkunnelser, för vilka det helt logiskt är en hädelse att påstå att Jesus från Nasaret skulle vara Gud inkarnerad. Ändå kan en kristen erkänna att andra religioner som inte tror på Jesus Kristus bär frön av honom och således kan peka mot den fulla sanningen, vilket exempelvis är den katolska kyrkans syn (Andra Vatikankonciliets deklaration om andra religioner, Nostra aetate från 1965). På samma sätt som en troende muslim ser Jesus som profet och en troende jude de tydliga spåren av Torahn i hans lära. Men dylika identifierade spår gör inte allt lika sant. Inte från någon religiös tradition som tar sig själv och sitt arv på allvar.

Grundläggande för dialog är inte någon föreställning om att alla har eller måste få rätt samtidigt. Utan att alla erkänner allas lika rätt att fritt söka sanningen och att därmed också komma fram till olika uppfattningar om den. Med det som utgångspunkt gör dialogen tre viktiga saker: 1) Fördjupar sig i frågor om hur och varför den andre uppfattar sanningen på ett från mig skilt sätt, för bättre ömsesidig förståelse; 2) identifierar områden där man från olika grundläggande trosföreställningar om vad som är sant kan härleda intressen och ståndpunkter som är gemensamma; 3) garanterar fredlig samexistens.

Religionsdialogens syfte är nämligen att säkra fred som en yttre förutsättning för vars och ens fria sanningssökande. För att åstadkomma själarnas frälsning heter verktygen däremot inte dialog utan mission. Och det verktyget ser helt olika ut för en muslim och för en kristen. Båda kan vara fullständigt trogna sin egen respektive tro om vad som är vägen till frälsning, verka för den genom att fredligt försöka övertyga andra (även varandra!), respektera den andres fulla rätt att tänka och göra detsamma – och sedan till varandra säga att vi alla får facit en dag. En troende muslim kan därför som Asad Shah i Glasgow önska kristna Glad påsk utan att själv fira påsk, än mindre erkänna dess frälsningsbringande effekt. Eftersom det han gjorde var att praktisera fred. Inte försöka blanda två oförenliga doktriner om Gud.

Thomas Idergard 2016-04-20