USA:s gigantiska välfärdsunderskott

Where_to_invade_next

 

Michael Moore är underhållningsbranschens  kanske främste satirmakare och samhällsgisslare i USA. I filmer som Bowling for Columbine, (2002), Fahrenheit 9/11 (2004) och Sicko (2007) har han med en stor dos humor naglat fast fingret på markanta avigsidor i det amerikanska samhället. Just nu går hans senaste film Where to invade next (2015) upp på svenska biografer.
Greppet som Moore tar i Where to invade next är nästintill genialiskt. Ett kollage av bilder från amerikanska invasioner – sträckande sig från Koreakriget och fram till dags dato – skimrar förbi på filmduken. Det är företag som kostat biljoner dollar och många, många miljoner utsläckta människoliv. Men nu ska den amerikanska krigsmakten ”äntligen få vila” och Moore ska istället gå på jakt i vår värld efter ideér som om de implementeras i USA kan göra samhället mer jämlikt och rättvist. Sagt och gjort, Moore fattar tag i sin stjärnbanerfana och ger sig i väg på sin odyssé. Med sin korpulenta lekamen, pösiga kläder och basebollkeps känns också Moore som prototypen för den genom­snittliga amerikanen som ska ut och upptäcka världen.
Moore för oss till åtta länder där han främst koncentrerar sig på något/några fenomen i samhällskroppen och jämför med hur det står till på hemmaplan: Italien (lång betald semester); Frankrike (näringsrika skolmåltider), Finland (världens bästa utbildningsresultat i ett skolsystem där vinsten är portförbjuden), Slovenien (avgiftsfri universitetsutbildning), Tyskland (fokus på nazismens historiska illdåd, arbete som det går att leva på, samt medbestämmande för de anställda), Norge (human kriminalvård), Portugal (avkriminaliserat bruk av droger) samt Tunisien (ett land där folket erövrat demokratin). Över Moores betraktelse svävar därtill hela tiden vikten av en skattefinansierad offentlig sjukvård.

Förutom filmens intressanta grepp matas vi också med en hel del synnerlig intressant information, men likt förbaskat kan jag inte riktigt ta Where to invade next till mitt bröst. Av tre skäl skaver filmen för mig. För det första idealiseras de samhällen som Moore riktar sitt sökarljus mot. Visst ger oss regissören brasklappen att han ser som sitt uppdrag att plocka de ”vackra blommorna”, inte ”ogräsen”, men det är ändock tålamods­prövande att ständigt mötas av leende människor som verkar tycka att de lever i den bästa av världar. Det liknar propagandafilm från det gamla Östtyskland – som om inte den europeiska kontinenten anfrätts av någon finanskris, som om inte 21 miljoner av EU:s invånare går arbetslösa, som om inte fattigdomen återigen gripit sina bläckfiskarmar runt många samhällen eller auktoritära styren och högerpopulism inte vunnit ökad terräng. I Moores sinnevärld blir den europeiska kapitalismen mycket bättre och vackrare än vad den i själva verket är.
För det andra är Moore yvig i sin faktabelysning och det går inte att riktigt lita på den information som han tillhandahåller, här bara ett av flera exempel: vår regissör hävdar att i Italien har löntagarna rätt till åtta veckors (40 dagar) betald semester, men en enkel koll visar att det i själva verket bara handlar om 28 dagar. För det tredje saknar filmen mycket av den fantastiska humor som varit så påtaglig i Moores tidiga filmer; regissörens underbara balans mellan allvar och satir. Faktiskt skrattade inte undertecknad vid ett endaste tillfälle under filmens gång.

När jag såg Bowling for Columbine, Fahrenheit 9/11 och Sicko var det i välfyllda salonger, men när jag nu såg Where to invade next satt jag ensam i salongen, vilket nog lite grann är en avspegling av att filmen inte är av samma kvalité och därmed inte gör samma succé som sina föregångare. Det vi dock kan hoppas på är att trots allt många amerikaner tar sig till biografen, för om något är filmen – med sin starka plädering för ett jämlikt samhälle, utifrån ett rejält skattuttag till en offentlig finansierad välfärd – i realiteten ett tydligt inlägg till stöd för Bernie Sanders i den amerikanska presidentvalskampanjen, för ytterst fokuserar filmen på USA:s gigantiska välfärdsunderskott.

Anders Karlsson