En Karl i imposant helfigur

Sven-Eric Liedman. Foto: Cato Lein.

Sven-Eric Liedman. Foto: Cato Lein.

 

Knappast någon i den svenska partirymden eller akademiker/forskare har fördjupat sig så i Karl Marx och marxismen som idé- och lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman. I en rad böcker har han lagt ut texten och försökt att förstå. Nu har han krönt sitt livsverk med en mer renodlad biografi över en av marxismens upphovsmän. Per Månson har läst biografin.

 

Efter ett långt författarliv, där intellektuell samvaro med Karl Marx och dennes vän och välgörare Friedrich Engels varit en av hans rotändar, har Sven-Eric Liedman, professor emeritus i Idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, samlat sitt stora vetande om dem i en omfångsrik biografi med titeln Karl Marx: En biografi. Boken är inte bara en levnadsbiografi i vanlig mening. Liedman vill, förutom att ge en mångsidig bild av Marx liv, och inte minst hans verk, också locka andra att läsa Marx. Men frågan är i så fall varför och hur man ska läsa Marx?
Det finns många olika sätt att läsa en avliden tänkare på. Vad gäller Marx, vars flesta texter blivit kända och publicerade först efter hans död, är en medvetenhet om läsarten speciellt viktig. Man kan i princip tala om fem olika läsarter: 1) Immanent läsning, där man läser tänkarens texter i dennes anspråk på sanning och autencitet och förhåller sig till författarens krav att bli tagen på allvar. 2) Kontextuell läsning, då författaren sätts in i sitt historiska och intellektuella sammanhang, till exempel för att förstå vad olika begrepp hade för betydelse när tänkaren använde dem. Vad betydde till exempel begreppet ”proletariatets diktatur” under Marx tid? Var det samma betydelse som Lenin gav det eller det vi nu menar när vi använder det? 3) Retrospektiv läsning, då man utifrån sin egen tid och dess problem studerar tänkaren för att finna svar på sina egna frågeställningar. Man går så att säga tillbaka till tänkaren för att eventuellt finna en lösning på de problem vi upplever att vi nu står inför. Utöver det kan man vidare ägna sig åt 4) Skolastisk läsning där man läser texten bokstavstroget, som exempelvis vissa religiösa läser bibeln eller koranen och 5) Dekonstruktiv läsning, då vi bryter ned en text i delar som sedan sätts samman, ett angreppssätt där det kan uppdagas nya betydelser i texten som vi först inte såg. I denna diskussion om Liedmans Marxbok används bara de tre första läsarterna eftersom Liedman varken ägnar sig åt skolastik eller dekonstruktion.

Kontextuell läsning
Så, vad är det för bok om Marx som Liedman skrivit? En stor del av boken handlar om en kontextuell läsning av Marx, där Liedman placerar Marx i dennes egna tid. Det gäller inte minst för kapitlet  som bär namnet ”Omvälvningarnas tid”. Några kapitel ägnas sedan åt Marx personliga liv:  hans intellektuella möte med Hegel, mötet med samtidens kommunistiska läror och de skrifter som utgör hans kritik av – och avsked från –  unghegelianerna. I ett kapitel behandlas Marx analys av ”alienerat arbete”,  utifrån ett av Marx manuskript som gavs ut först på 1930-talet och som sedan dess varit viktigt för att förstå ”den unge Marx” och hans analys av lönearbetet under kapitalismen. Efter revolutionsåren 1848-49, som ägnas ett eget kapitel, hamnar Marx i London där han under resten av sitt liv kommer att ägna sig åt att skriva artiklar för brödfödan och försöka slutföra sitt stora arbete med att analysera ”det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselag”.
Så långt är biografin relativt konventionell, med ett stort plus för att Liedman också kort presenterar  uppfattningarna hos andra tänkare, som Marx kommer i kontakt med och som han ofta kritiserar. Här visar Liedman sin stora idéhistoriska bredd genom att också spegla den intellektuella scen som Marx uppträder på, men samtidigt ändras bokens ton och texten blir mer analytisk. Den kontextuella läsningen övergår mer i en immanent läsning. Med andra ord blir frågan nu vad är det Marx försökte säga med sina berömda artiklar om exempelvis utvecklingen i Frankrike 1848-52, och hur ska vi läsa och uppfatta hans arbete om Kapitalet? Här ger sig Liedman in i en långvarig debatt om Marx metod i Kapitalet, en debatt som uppstod på 1960-talet och som på många sätt förändrade den mer dogmatiska synen på Marx´ekonomikritik, som institutionaliserats i Östblocket, till en mer öppen och prövande diskussion. Denna debatt fortsätter än idag, och Liedman ger en kort översikt  av vad som är aktuellt i dagens diskussion.

Immanent läsning
I två långa och mycket givande kapitel tas sedan Marx kanske två viktigaste verk upp, dels det långa manuskript som gavs ut först 1939-41 i Sovjet och sedan i Östtyskland 1953 under namnet Grundrisse. och dels Kapitalets första band från 1867, med senare revideringar. Här är Liedmans läsart av Marx verkligen immanent, genom att han går i närkamp med en mängd av de frågor som eftervärlden ställt om hur man ska uppfatta och tolka de problem som Marx teori ger upphov till. Detta är nog bokens allra bästa avsnitt, även om de kanske kräver en viss kunskap om debatten om Kapitalet för att man ska kunna tillgodogöra sig dem fullt ut.
Tre kapitel återstår: ett om relationen mellan Marx och Engels, ett om politikern Marx och ett om uppkomsten av marx-ismen, dess genomslag i den socialdemokratiska rörelsen runt sekelskiftet och dess institutionalisering som marxism-leninism i Sovjetunionen och i andra länder. I fråga om relationen mellan Marx och Engels visar Liedman att de båda å ena sidan delade ett intresse för naturvetenskap, men att de å andra sidan gjorde det från två helt olika utgångspunkter. Detta medförde att Engels – med sin ambition att utforma Marx idéer till en intellektuell och politisk världsåskådning – kom att få en mycket större roll för utvecklandet av en marx-ism, bland annat genom sin stridsskrift Anti-Dühring som var den bok de flesta av den nya generationen marxister läste innan de gav sig på Marx skrifter. Liedman ger till och med Engels en så stor roll i detta att han menar att marxismen egentligen borde kallas ”engelsism”.

Marx och Lenin
Ifråga om politikern Marx och hur han sedan användes som en utgångspunkt för utformandet av det sovjetiska samhällssystemet under Lenin och än mer under Stalin (och därefter i Östeuropa, Kina, Nordkorea och i många andra länder) ”frikänner” Liedman honom helt från ansvar. Borgerliga kritiker av både Marx och det som kallades ”kommunism” i Östeuropa menar att Marx bör ha del  i ansvaret för Gulag och andra missförhållanden, men Liedman menar att Marx ”strängt skilde mellan sina roller som samhällsforskare och som politiker”. Det innebär att begreppet ”vetenskaplig socialism” blir en logisk motsägelse hos Marx, för vetenskap är en sak och politik (”socialism”) en annan. Här är jag inte lika säker på att Liedman verkligen fångat Marx egna mening, men det är självklart att Marx inte kan beskyllas för vad andra människor har utfört i hans namn.  Men frågan måste ändå ställas, finns det något hos Marx som kunnat användas av hans efterföljare för att inrätta några av världens mest förtryckande politiska system? Liedman har inte hittat några svar på frågan.
I det sista kapitlet ges en översikt över marxismens utveckling till en dogmatisk förstelnad lära, men även den så kallade västerländska marxismen behandlas kort. Enligt Liedman är det Lenin som bär störst ansvar för utvecklingen av marxismen före och efter revolutionen 1917. Tyvärr saknas helt en diskussion om den säreget ryska situationen – med sin både antifeodala och antikapitalistiska omvälvning – som dess revolutionärer stod inför.
Lenin må ha begått många fel, men hans insats är mycket mer mångfasetterad än den bild Liedman och många andra kritiker av honom ger. Två relativt nyutkomna Leninbiografier ger en annan och djupare förståelse för Lenin och dennes politiska tänkande. Till exempel menar Lars Lih att standardtolkningen av Lenins politiska teori, som både anhängare och motståndare till honom förfäktat och som bygger på Vad bör göras?, med dess tes att arbetarklassen endast kunde uppnå ett ”fackföreningsmedvetande”, är fel. Istället var Lenin en trogen efterföljare till Kautskys politiska  strategi fram till 1914, då han helt vände Kautsky ryggen och kallade honom ”renegat” för att han själv inte levde upp till sin egen politiska teori. Lenin menade aldrig att hans pamflett från 1902 skulle lyftas ur sitt sammanhang, och han refererade aldrig till den efter 1907 då han menade att ”det grundläggande misstaget som de som polemiserar mot Vad bör göras? är att de tar skriften ur dess specifika historiska kontext”.  Även Tamás Krausz håller med om detta och menar att ”Lenin kan inte klandras för att detta verk kanoniserades under Stalinepoken för att garantera partiets ledande roll och konsolidering av partidisciplinen”. I denna fråga utgår Liedman från den gängse ”standardtolkningen”, men han är åtminstone delvis ursäktad; hans bok handlar ju inte om Lenin utan om Marx.

Stalin
Inte heller förekommer det någon diskussion om Stalins roll i urartningen av marxismen och den ryska revolutionen. Den nederländske sociologen och historikern Erik van Ree, har till exempel via en analys av Stalins personliga anteckningar i dennes egna böcker visat att han uppfattade sig själv som en trogen lärjunge till Marx och att han ”var ointresserad av andra tankesystem, inklusive ryska traditionella”. Men det är en sak att uppfatta sig själv som en trogen anhängare till Marx och att verkligen vara det. Van Ree menar att Stalin snarare än att vara en lärjunge till Marx gick längre tillbaka i den revolutionära historien – till Robespierre och jakobinerna i den franska revolutionen. Men frågan kvarstår ändå, vad var det hos Marx, som Stalin, och senare stalinister som Mao, Pol Pot och andra kunde uppfatta som inspirerande för deras eget tänkande? Men att diskutera detta är  inte heller Liedmans syfte.

Retrospektiv läsning?
Sammantaget kan sägas att Sven-Eric Liedman har skrivit en imponerande biografi om Marx. Finns det då ingenting som saknas?  Ja, kanske det som många läsare av boken skulle vilja veta mer om: varför skall vi läsa Marx idag, eller med andra ord, vad säger oss Liedmans biografi om vi uppfattar den som en retrospektiv läsning? Marx är, enligt baksidestexten, ”en rykande aktuell kritiker av dagens kapitalism”, men vad det är i hans teorier som människor kan ta till sig för att utmana dagens politiska förhållanden klarläggs inte. Här hänvisar Liedman till mer nyutkomna böcker som Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (2013), Göran Therborns Ojämlikhet dödar (2013) eller Guy Standings Prekariatet: Den nya farliga klassen (2011).
Visserligen bygger dessa och liknande böcker till stor del på Marx, men en fråga återstår: Varför ska nutida politiskt intresserade människor läsa Marx, antingen i original eller om honom, i till exempel Liedmans biografi? Detta berör ett intressant problem som har att göra med att Marx tänkande , via  ”lärjungarna” Karl Kausky, Edward Bernstein, och Georgij Plechanov och under överseende av ”översteprästen” Friedrich Engels utformades till den marx-ism som i olika versioner kom att spela en så viktig roll i 1900-talets historia.
Liedman vill helt klippa banden mellan ”den rastlöse doktorn som i sin mörka studerkammare ständigt söker utöka sin kunskap om världen” och efterföljarnas dogmatiska lära. Jag hittar inget mer utförligt svar på frågan om vad Marx politiskt kan användas till idag än att budskapet till läsaren verkar vara: Marx har inga svar på dagens konkreta politiska frågor, att tro det är att fastna  i marxismen som en ”lära”.
Svaren på dessa frågor måste vi istället finna själva. Men Liedman försöker med sin omfattande biografi ändå rensa bort en mängd missuppfattningar om Marx, som både anhängare och kritiker av honom hyser. En av dessa missuppfattningar kanske är att Marx (i varje fall enligt de mest troende marxisterna) hade svar på alla universums frågor. Lyckas Liedman få bort denna missuppfattning är boken väl värd att läsa.

Per Månson
Per Månson är författare, Rysslandskännare och professor i sociologi.
Han skriver för närvarande boken Förlorad Utopi: Sovjetunionen 1922-91

Karl Marx. En biografi av Sven-Eric Liedman Bonniers, 2015

Karl Marx. En biografi av Sven-Eric Liedman
Bonniers, 2015