av ANDERS PILTZ
Alla med kreativ kallelse kan vittna om samma sak: tider av skriande brist på inspiration. På stålpennans och skrivmaskinens tid stirrade det tomma bladet emot författaren, som underkände första meningen om och om igen och rev sönder papperet. Nu stirrar skärmens blekblå öga hånfullt: man behöver inte ens slänga papperet. Misslyckandet har blivit billigare.
Torkan kan bli permanent. Ian McEvan tecknar i romanen Hetta den mångfaldigt medaljbehängde Nobelpristagaren på rutinens brant: ”Kanske hade han uppnått allt han kunde under en lysande sommar i ungdomen. Ett var säkert: sedan förra gången han satte sig i tystnad och ensamhet timmar i sträck, med penna och skrivblock i handen, för att tänka, för att få en originell hypotes, leka med den, pröva den, locka liv i den, hade det gått två decennier. Han saknade viljan, materialet, han saknade gnistan. Han hade inga nya idéer.”
Man märker obarmhärtigt skillnaden mellan det inspirerade, det förtrollade, det som beströtts med guldstoft, och det andefattiga, pliktskyldiga, fotriktiga. Man märker när anden är nära, och när anden lämnat efter sig ett syrefattigt tomrum.
Också de mest produktiva (som har det mesta kvar att säga) drabbas av skaparkriser, tider av kallgrinande ödslighet, idétorka och vånda, kanske förtvivlan, i värsta fall självmordstankar. Johan Cullberg har i boken Skaparkriser skildrat två författares brottning i tider av radikal omorientering: Strindberg, som lyckades ta sig igenom Inferno-krisen och på nytt blev ofattbart produktiv; Stig Dagerman, som övermannades av allmänhetens förväntningar och tog sitt liv.
Men i en benådad stund händer det att fördämningarna brister och inspirationen bryter fram.
Rainer Maria Rilke kände 1910 att han förtvivlade om sin förmåga att säga något som helst meningsfullt om världen och människan. Vintern 1912, när han bodde ensam på slottet Duino nära Trieste, gick han en stormig dag på bastionen ovanför det dånande havet och tyckte sig höra en röst ur rymden. Orden formade sig till inledningen av Duino-elegierna:
”Vem, om jag ropade, hörde mig då i änglarnas
kretsar? Och även om en av dem plötsligt
toge mig till sitt hjärta: förintades jag av hans
starkare Väsen.”
Innan dagen var slut hade han skrivit den första elegin. Han såg hela diktverket för sitt inre, som om det redan existerade. Och plötsligt var det borta. Det tog tio år för Rilke att fullborda verket: med kriget kom en ny förlamande oförmåga. ”Att inte förstå, det var min hela sysselsättning under dessa år”, säger han. Så hände det igen, under en period i fullkomlig avskildhet vintern 1922: ”Allt inom loppet av ett par dagar, det var en namnlös storm, en orkan i anden …, allt inom mig som är fiber och vävnad höll på att brista.”
Också vi som inte går havande med stora konstverk vet skillnaden mellan rutin och tider av fritt flöde, det som på psykologernas fackspråk kallas flow: tillståndet av vara helt fokuserad, glömsk av allt annat, av mat- och sömnbehov, med de inre energierna inriktade mot ett mål – gäckande men anat –, befrielsen ur ledans, depressivitetens och ångestens grepp. Man glömmer klocktiden. För en gångs skull får man kontroll utan ansträngning just genom att släppa kontrollen.
Ingivelsen har kommit på besök, in-spirationen. Båda orden har uppstått i myt och religion: en ingivelse är en gåva till en mottagare. Alltsedan Homeros och Jesaja på 700-talet före Kristus har skalder och profeter åberopat en högre makt som tagit dem i besittning och ingivit dem det som skall uttryckas. De grips av en vision som de får nåden att kommunicera till andra.
Inspiration betydde från början att en högre makt andas in sin andedräkt i en människa, mun mot mun: givare och mottagare i samma andning. Grekerna tänkte att gudomen tog sin boning i utvalda, som då kunde berätta om universums tillkomst och om framtiden. ”Allt som en diktare skriver i hänryckning och helig andning blir vackert”, säger filosofen Demokritos.
Pythian, oraklet i Delfi, drogade sig på giftiga vulkaniska ångor och försatte sig så i ett trancetillstånd och gav dunkla och flertydiga svar på människors, inte minst makthavares, frågor och tvivel. Många konstnärer har hjälpt anden på traven med alkohol eller starkare substanser. Platon talar om extasen som ett specialfall av gudomlig ingivelse: kroppen blir Guds boning och medvetandet utplånas. De antika skalderna anropade muserna, poesins, litteraturens, musikens och dansens gudomligheter, personifikationer av konstnärlig förmåga på sin högsta höjd. Muserna bringade mänskligheten musikens rening, poesins besjälning och övernaturlig vishet. Över ingången till aulan i Lunds universitet står det Mêdèn ámouson vilket kan översättas ”Ingenting utan musernas hjälp”, eller mer prosaiskt: ”Oinspiration förbjuden”. [Bild: Apollontemplet i Delfi.]
Det är skillnad på poeternas och profeternas inspiration. Profeterna vet sig ha ett budskap att framföra, varningar, utmaningar, löften och hot från en högre makt, anvisningar hur man måste välja och leva om det inte ska gå åt helvete för mänskligheten. Poeten, författaren, konstnären har vanligen inga sådana avsikter men är lika mycket tvingad av sin kallelse som måste levas ut, om man inte ska svika sig själv.
Profeten bärs av anden, upplevd som en psykisk kraft, ibland också som en fysisk. Anden kan förvisso också vara negativ: förvirringens, svårmodets eller falskhetens ande, som kung Saul i Davidseposet i Samuelsböckerna. Hesekiel kände att andekraften lyfte honom och förde honom bort genom rymderna. Guds hand vilade tung på honom, han blev bitter och upprörd.
Men inspiration i Gamla testamentet betyder normalt klokhet och handlingskraft, konstnärlig skicklighet, ledarskap och fysisk förmåga, ibland extas. Gud tog av den ande som vilade över den störste karismatikern Mose och gav den åt hans sjuttio medhjälpare, som då råkade i hänryckning. Den unge profeten Samuel mötte en skara män som spelade harpa, tamburin, flöjt och lyra i profetisk extas. Samuel greps av Herrens ande och blev en annan människa och hörde befallningen: ”Gör vad stunden inger dig, ty Gud är med dig.”
Förnuftskontrollen kopplas ur till förmån för den dionysiska yran. Det är härligt att ibland lämna förnuftet därhän och gripas av galenskap. Aliquando et insanire iucundum est, konstaterade den snusförnuftige filosofen Seneca, ”det är skönt att bli galen ibland”, med tillägget: “Inget stort snille har någonsin varit utan en släng av vansinne.” Hos Vergilius (Æneidens sjätte bok) möter vi sibyllan i Cumae och det inspirerade vansinnet: sierskan plågas av sin roll att förutsäga framtiden och försöker förgäves skaka av sig plågoande, guden Apollo, som flåsar henne i nacken med sina oavbrutna ingivelser, beroendeframkallande som den narkotiska lycksaligheten och förbannelsen.
Goethe och romantikerna gjorde det ensamma geniet, musernas gunstling, till världens centrum. Ett annat geni, Beethoven, var skeptisk till denna genikult. Enligt hans erfarenhet kommer ingivelsen efter hårt arbete, inte tvärtom: transpiration före inspiration. Stravinskij tänkte att inspiration inte alls var förutsättning för framgångsrikt skapande utan snarare en följd därav. Konst är resultatet av noggranna och avsiktliga beräkningar.
Inspirationen trivs bäst när den får ramar, men generösa ramar. Inspiration och behärskning förutsätter varandra. Typfall är symfoniorkestern och schackbrädet. De stora kreativa sprången i historien har gjorts i miljöer där olika kulturer samsas på en gemensam spelplan, med gemensamt språk förutom de egna språken och dialekterna: de grekiska stadsstaterna, det romerska imperiet, den medeltida katolska kyrkan, renässansens italienska mosaik, 1800-talets tysktalande områden, smältdegeln USA. Inspiration ”drabbar alla dem som medvetet väljer sitt arbete och utför det med liv och lust [— och] hittar nya utmaningar”, säger Wislawa Szymborska. ”Ur varje gåta de löst fladdrar upp en hel svärm av nya frågor. Inspiration – vad den nu är för någonting – uppstår ur ett ständigt ’jag vet inte’”.
Den galne och geniale Nietzsche skriver om sin egen inspiration: ”Man hör, man letar inte, man tar för sig, man frågar inte vem det är som ger. Tanken lyser upp som en blixt, utan att tveka. Allt sker högst ofrivilligt, men i en stormande känsla av frihet, av obundenhet, av makt, av gudomlighet.” Senare i livet slogs han av eftertanke: ”Konstnärerna har intresse av att man tror på deras plötsliga ingivelser, den så kallade inspirationen.”
Och politikerna. Många profeter och inspiratörer har känt sig kallade. Det finns äkta och falska profeter. Ett ofelbart kriterium på äktheten är frukten. Ett uselt träd bär aldrig god frukt. Därför är urskillningen av andarna, discretio spirituum, av nöden. En äkta profet är aldrig oavbrutet verksam. Gregorius den store (död 604) säger om Benedictus: ”Profetians ande upplyser inte profeterna ständigt. Den blåser vart den vill. Den blåser också när den vill. Det var därför som Natan, när han tillfrågades av kungen om han kunde bygga templet, först samtyckte och sedan förbjöd det. Det var därför som Elisha sade: ’Herren har dolt detta för mig och inte låtit mig veta något’.” Den äkta profeten blir inte hög på Anden.
Inspiratören Goebbels visste att folk skulle lyda honom om han bad dem hoppa från sjunde våningen. Se upp med profeterna! Lenin, Hitler och Jim Jones var stora inspiratörer. Om inspirationen inte alls hålls under uppsikt av det kritiska och kontrollerande förnuftet leder ingivelserna över avgrundens brant. Andarna kan mycket väl vara ondsinta. Manipulatören är redskap för sina osaliga andar, och alla som någon gång upplevt massuggestionens magnetiska virvlar vet hur mycket integritet som kan krävas för att stå emot.
I diktaturernas stärkkrage kvävs geisten. Men också i de alltför förståndiga samhällsformerna. ”Två faror hotar ständigt mänskligheten: ordning och kaos”, sade Paul Valéry. Italien frambringade lysande konst i 1400-talets blodiga kaos. Schweiz har efter fyrahundra år av välstånd skänkt mänskligheten de anonyma nummerkontona, och gökuret. Sverige har världens äldsta och bästa befolkningsregister men har inte fostrat en enda betydande filosof. Vårt bidrag blev Descartes förtida död 1650 på det iskalla slottet i Stockholm.
[Bild: Albertus Pictor. Pingstundret, den Helige Andes utgjutande över apostlarna. Härnevi kyrka.]
Civilisationens språng tas där olika folk och språk får samsas under ett och samma paraply. Den symfoniska principen.
Pingsten visar vad som händer när inspirationens kreativa blixt slår ner i ett etniskt sammelsurium: parter, meder, elamiter, mesopotamier, judar, kappadokier, folk från Pontos och Asien, Frygien och Pamfylien, Egypten och Libyen och tillresta romare, kretensare och araber. Med ens förstod de varandra och talade samma språk, utöver den egna dialekten.
Denna inspirerande förmiddag anade de det ogripbara och började gå tillsammans framåt. E pluribus unum. Enhet genom mångfald.
Anders Piltz 2016-05-14